Mount Doom
Vi var klara med sydön och skulle nu norrut för att flyga vidare från Auckland, men på vägen hade vi naturligtvis ytterligare godbitar att avverka.
Först i Wellington spanade vi in ett par platser från filmerna, dels platsen där hobbitarna gömmer sig för riddaren (platsen ligger i en park i centrala Wellington!), dels Rivendell, som ligger i en nationalpark strax norr om staden.
Vi övernattade sedan på ett motel på vägen.
I Wellington var de vänliga nog att skylta till området där Jackson filmat
Ingen riddare red förbi, men det kändes ändå stort att vara i hobernas fotspår
Lena är längre än en hob men kortare än en dvärg :)
Längre än Gandalf men inte riktigt i höjd med Aragorn
Lena hade besvär med ryggen och vilade i baksätet denna dag
Ett ensamt träd hade erövrat en av kullarna vi åkte förbi
Morgonen efter åkte vi vidare till Tongariro national park, en nationalpark som rymmer inte mindre än tre vulkaner! Vi tänkte först bo i ett vandrarhem men efter att ha sett stället och känt hur sjukt kallt det var där, tog vi in på ett Skotel, ski och hotel i samma ord. De visste hur man behandlar sina gäster! Vi fick bo i en svit till samma pris som vi skulle bott på hostel annars, och de ställde in ett element i rummet till min ständigt genomfrusna fru, samt gav oss ett häfte med sagan om ringen-info från inspelningsdagarna. Japp, det var här Mordor spelades in, och när jag insåg att man kunde vandra upp på den högsta vulkanen, Ngauruhoe (Mt Doom i filmen), var saken biff. Jag fick hyra vandringskängor för en dryg femtiolapp och köpte in lite vandringskost, det skulle ta 7-8 timmars vandring att bestiga toppen. Eftersom klockan var ganska mycket, sköt jag upp vandringen till dagen efter, man vill inte vara uppe på en vulkan när mörkret faller...
Istället tog vi bilen upp på en annan vulkan, det var asfalterat en bra bit upp eftersom de har en skidanläggning där. Vi kikade runt, fotade det så annorlunda landskapet och jag gick en liten rundtur där det var lite mer otillgängligt och fotade på. Det var verkligen fascinerande, och sikten var magnifik, allt bådade gott inför morgondagens utmaning.
Mount Doom (Ngauruhoe) sett från Tongariro
Perfekt sikt! Blir man inte sugen på att bestiga toppen?
Morgonen kom, och när jag skulle ut var det dimmigt, men enligt prognosen skulle det klarna senare, så jag gav mig iväg. Klädseln bestod av jeans, tröja och skinnjacka, det enda varma jag har med mig. Vattentätt är det självklart inte, men det skulle inte regna, försäkrade de mig. Inte för att jag hade några såna kläder iaf, vi har nog med saker att släpa runt jorden ändå...
Jag körde bilen till vandringsledens start och gav mig ut på äventyret. En och en halv timme följde jag leden. Första sträckan var fin, den ledde genom en dalgång och sakta men säkert tog jag mig uppåt från ca 1.000 meter till 1.700 meters höjd över havet.
Vacker dalgång men dimmigt högre upp, man kunde inte se topparna
Vandringsleden var lättvandrad, för det mesta
Tittar man ner ser det klart ut, men uppåt är det dimma, och mer var på väg
Vulkanisk sten överallt omkring leden
Efter den trygga vandringen längs leden, (det blåste, var dimmigt och duggade visserligen) var det dags att lämna den och börja vandra upp på den 2.200 meter höga toppen, utan snitslar, stigar eller någon som helst markering. Allt hade varit lugnt om jag hade haft lite sikt, men dimman låg så tätt att jag bara såg ca 30-40 meter åt varje håll. Att se vulkanens topp på håll var inte tal om, och inte förrän jag hittat skylten längs leden, visste jag ens var toppen låg!
Det regnade, blåste och utan sikt var det ett svårt beslut att ta, skulle jag lämna den säkra stigen för ett okänt mål i dimman, eller överge projektet och ångerfullt vända hem?
Jag beslöt att chansa på bättre väder.
Knappast idealiskt väder för en vulkanbestigning...
Ifall dimman inte skulle lätta, var jag dock tvungen att kunna hitta tillbaks, så med Ariadnes tråd i bakhuvudet byggde jag små torn av vulkanstenarna på 30-50 meters avstånd, så jag alltid kunde se något märke och därmed hitta tillbaks. Upp är inte svårt, men går man runt lite på toppen och inte hittar ner, blir det livsfarligt! Bestigningen tog över två timmar och hela tiden blåste det kalla blöta vindar med regn som kämpade sig in innanför alla lager. Vulkanen är täckt av rullstenar, så stiger man ett steg uppåt, glider man ner minst lika mycket, hela tiden. Ett par gånger övervägde jag att ge upp, jag hade ingen aning om hur långt som återstod eller ens om jag skulle hitta tillbaks, men efter lång kamp nådde jag toppen!
Ett av de minsta tornen jag byggde på vägen
På ett berg som ser lika ut åt alla håll kändes det väldigt tryggt med någon form av markering
Så här brant var det, all sten ligger dessutom lös...
Även i denna karga miljö finns det enstaka växter
Jag var sjukt nöjd, om än genomblöt och kall, men sikten var tyvärr bedrövlig även på toppen. Jag kikade ner i kratern, en syn som ska vara otrolig, men såg ingenting. Strax därefter började jag nedfärden. Ner gick lätt, rullgruset gled jag igenom och markeringarna gick mestadels lätt att hitta. Mitt i backen, ibland miljarder av svarta vulkaniska stenar, hittade jag osannolikt nog en ring! Stämningen var total, jag hade hittat en ring på Mt Doom!
Blöt igenom de flesta lagren, regnet piskar in i kinderna, jag är helt slut men allt är blött av regnet så jag kan inte sätta mig och vila. Toppen är nådd men dimma är det enda jag ser. Lägg nu till ca 2,5-3 timmars väg tillbaka så är du ganska nära känslan
Man anar att det är häftigt där nere, men tyvärr fick jag aldrig se det
En sista bild under nedfärden. Ingen plats man vill gå vilse på...
Hur jag lyckades hitta en ring här är verkligen ett mysterium!
Resten av färden gick problemfritt och jag tog mig tillbaks till bilen och bytte om. Det hade tagit mig endast sex timmar fram och tillbaks, trots att jag byggt otaliga stenrösen längs vandringen, inte illa.
Tillbaks på hotellet var klockan halv tre, Lena hade generöst nog beviljats en sen utcheckning och låg och sov (!).
En välbehövlig, varm dusch senare åkte vi vidare, med Waitomos grottor framför och en erövrad vulkan bakom.
Kommentarer
Trackback
