Tomas & Lenas jorden runt-blogg

Universal studios, en av Hollywoods äldsta och mest kända filmstudios, har en temapark i LA som är en kombinerad nöjespark och museum. Vi åkte dit med stora förväntningar och blev inte besvikna!

Vi inledde dagen med att åka några av attraktionerna: Simpsons, the Mummy (en kort men häftig berg-och-dalbana) och Jurassic Park, ett blött äventyr. Kläderna torkade på nolltid med värmen som bjöds, så det var inget bekymmer. Några av mina favoritfilmer, Back to the future och Teminator 2 hade haft åkattraktioner förut men ersatts av nyare eftersom de tyvärr börjat blivit till åren. Som fantast gick man dock inte lottlös därifrån, de hade en monter med den äkta De-Loreanen som Marty och Doc reste i tiden med, häftigt att kolla in alla detaljer de smyckade ut den med. 

 

Vi åkte sedan Transformers, ingen favoritfilm direkt, men absolut den bästa attraktionen. Amerikanarna är duktiga på att tematisera sina åk, från att du kommer nära attraktionen förstärker allting illusionen att du är i filmens värld. Väggar, dekorationer, rullande filmer medan du står i kön, personalens dräkter, allting bygger upp inför den upplevelse du ska få under simulationen. 

Vi gick också och kollade in en presentation av specialeffekter, uppbyggd som en show där de visade olika äldre och nyare tricks man använt för att göra filmer som King-Kong på 30-talet fram tills idag. 

 

En av höjdpunkterna var studioturen, en timmas åktur runt the studio backlot, som de kallar den, en helt enorm yta fylld av olika kulisser och världar de byggt upp och använder återkommande än idag för olika filmer. De har ett par kvarter New York t.ex. som de bara dekorerar om lite till olika filmer, ett område kallade de Europa, de har en hel vilda västernby, en tunnelbanestation, ett par artificiella sjöar som de använt bl.a. för Hajen, de har villaområdet till tv-serien Desperate Houseviwes, en flygplanskrasch-sajt som de använde till Världarnas krig med Tom Cruise, Psycho-motellet, Grinchen-byn, och dessutom bjöds vi på otaliga uppvisningar av specialeffekter under rundresan, bl.a. en attack av King Kong (den senaste versionen alltså). 

 

Vi gick även på Waterworld, en vattenshow där de visade upp olika stunts, explosioner, galna hopp och fall från mycket höga höjder och skvätte ner oss i publiken. 

Besöket avslutades med det obligatoriska spökhuset. Lena älskar ju att bli skrämd, vilket jag ofta och gärna utnyttjar, och i det tre våningar stora huset fanns mängder av läskiga statyer och överraskningar, ofta lurades man att titta åt fel håll för att bli skrämd bakifrån eller från sidan. Lena skrek och skrattade, jag gick bakom henne och skrattade åt henne. Vi bytte plats ett tag och de lyckades skrämma även mig, oväntat nog. Riktigt kul!

 Vi åt glass på vår nya favorit Yogurthland och blev upphämtade av Gun för att äta tårta och fira att både hon och Lena fyller tant i år!

 

Dagen efter hade Gun bokat in en gratisvisning av Paramount Studios. Hon känner en tjej som precis börjat jobba där och hon tog med oss runt som övning. Besöket var ett mer traditionellt studiebesök med information och kuriosa, till skillnad från Universal, som ju gjort en nöjespark av sitt ställe. Inte lika underhållande därmed, men ändå intressant, särskilt för mig som har sett de flesta av deras äldre kända filmer. Lena var inte fullt lika intresserad som jag och Gun var. Vi fick provsitta den berömda bänken där halva Forrest Gump utspelar sig och titta på deras New York och deras konstgjorda sjö som i nuläget användes som parkering. 

 

Paramount är mest distributörer av film nuförtiden, visade det sig, och väldigt få filmer spelas in i deras studiområde. De har några tv-produktioner som Dr Phil och the Doctors, men annars var det inte mycket vi kände igen. Vår guide pekade ut var Hitchcock bott och var han spelade in olika filmer, Star Trek hade också spelat in här i början och hon berättade om hur Captain Kirk hade upptäckt att det brann i New York-kulissen och sprungit ut i bar överkropp med övrig kostym på sig vilket gjorde att folk trodde det var filminspelning när han ropade på hjälp. Captain Kirk saves New York from fire, lät rubriken i tidningen dagen efter. 

 

Vi fortsatte dagen med att åka till Venice beach där den berömda Muscle beach ligger. Här har de ett gym ute i det fria bara hundra meter från havet och några riktigt biffiga män spände musklerna och lyfte vikter där. Självklart tog vi några mäktiga bilder på plats innan vi åkte vidare. 

 

Dagens höjdpunkt var besöket på Dream Center. 

Clarence, en svensk man, visade oss runt området och berättade om det fantastiska arbete kyrkan utför i Los Angeles. För snart tjugo år sedan flyttade de till ett av de värsta områdena i staden och började adoptera kvarter och hjälpa fattiga och utslagna med allt de kan behöva. De hjälper över 30.000 fattiga familjer att behålla sina lägenheter genom att ge dem ett matpaket varje månad! Totalt delar de ut femhundratusen matpaket varje år. Denna församling jobbar ideellt och helt utan statligt stöd och överlever bara genom gåvor från privatpersoner och ibland av företag som vill stötta deras hjälpande verksamhet. 

 

 

De har ett arbete som riktar sig mot traffickingoffer, prostituerade och ett för missbrukare där dessa själva väljer att skriva in sig på ett års avgiftning kombinerat med lärjungaskola. De går på möten och lär sig om Bibeln samtidigt som de får själavård och hjälper till med olika uppgifter. De har ett tillräckligt strängt schema för att inte hinna eller orka hitta på dumheter. När de vill kan de hoppa av, men då får de inte komma tillbaks på 30 dagar. Hoppar de av en andra gång tar det två månader innan de kan skrivas in igen och så vidare. 

 

Skid Row är ett av områdena där mest droger florerar och där hälften av befolkningen är hemlösa och bor på gatan eller på otroligt sunkiga ställen. Även barn lever här. Församlingen går varje fredag kväll ut till dem och delar ut vatten, mat och hygienartiklar. Ibland tar de med sig kvastar och sopsäckar och plockar upp skräp och städar upp gatorna. De ber med människor och erbjuder dem att komma till kyrkan på söndagen med deras gratisbussar. Vidare har de en secondhandbutik som är gratis att "handla" i. Tio "kunder" i taget kommer in och får välja max tre plagg var. Kläderna är inte skräp, utan man är noga med att se till att bara rena och hela kläder finns här, donerar någon trasiga kläder återanvänds dessa som trasor. 

 

Det finns ingen ände på deras engagemang och människor från hela världen åker dit för att hjälpa till, man kan kontakta dem på deras hemsida och boka upp sig på en eller flera veckors volontärarbete eller skänka pengar till deras arbete. Deras långsiktiga arbete har lett till ett enormt förtroende, bl.a. fick de en morgon se en fullastad lastbil från Hugo Boss anlända till deras parkering med tusentals jeans de ville skänka. När orkanen Katrina slog till i New Orleans ställde de upp och tog emot flera hundra människor som de tog hand om under ett år och hjälpte på fötter. Jag och Lena blev helt rörda av allt engagemang. En dag hoppas vi kunna resa hit igen och hjälpa dem med deras arbete. 

 

Vi var trötta efter en lång dag men Clarence uppmanade oss att gå på kvällens gudstjänst. Han sa att vi bara hade sett halva sidan av församlingen, för att förstå det hela mer skulle vi gå på mötet också. Vi inhämtade lite energi på Yogurtland och åkte på mötet. Vi blev inte besvikna! Musiken var helt fantastisk och stämningen inne i lokalen helt otrolig. Pastorn berättade lite om vad de står i och en av killarna i avgiftningsprogrammet fick berätta sin historia. Det var helt tyst när han berättade om sin svåra uppväxt och sin väg till frälsning. Här ställde sig alla i församlingen upp och applåderade, först upp och högljuddast var alla hans vänner i lärjungaskolan där vad jag förstår inte ens alla själva är troende...ännu :)

Kort sagt var det en makalös kväll och vi blev än mer tagna, om möjligt. Det är underbart vad Gud gör, vi önskar få se mer av det i Sverige!

 

Vill du läsa mer om Dream Center, hittar du deras hemsida på: 

 

Morgonen efter det otroligt intressanta besöket gav vi oss av norrut mot San Francisco, längs den berömda Highway 1. Mer om det i nästa inlägg.