Grand Canyon, Antilope Canyon och dinobajs

Så var det dags för den fetaste av alla canyons; Grand Canyon! Hemskt nog var jag så sjukt trött att jag knappt såg fram emot att åka dit. Det ändrades dock snabbt då vi kom fram och såg det majestätiskt vackra landskapet. Tomas använde ordet spektakulärt ett antal gånger och var helt lyrisk. Trots att det blåste ganska mycket skulle han som vanligt ut på de brantaste klipporna och de farligaste ställena och därmed oroa sin fru. Jag var väldigt glad att man kunde ta sig fram med rullen längst med en liten stig som hade fantastisk utsikt och Tomas hade väldigt roligt då han hällde vatten på mig då och då från den vattenflaska vi tagit med. Vi åkte till ytterligare några vackra utsiktsplatser för att se den vackra naturen. Eftersom vi var på Grand Canyons norra sida var det fortfarande ganska orört på många ställen och därför inte så mycket säkerhetsräcken och liknande till Tomas förtjusning. För min del var det ganska kasst anpassat, men envisa som vi är tog vi oss fram på de flesta platser iaf. 

På väg till Grand Canyon
 
Kaktusar vid vägkanten
 
Härlig utsikt 
 
Ja, det är Tomas såklart, som sitter längst ut på klippkanten.
 
Mannen utan gränser
 
Spektakulärt, som Tomas sa.
 
Vila vid ett stup är ju alltid.... farligt
 
Men att stå på händer är farligare
 
Här skrämde jag Tomas lite iaf
 
Vacker utsikt men krångligt att ta sig dit.
 
Härliga färger
 
Underbar utsikt.
 
Utan skyddsräcken kändes det mindre exploaterat.
 
Man fick aldrig nog av den vackra utsikten
 
På vägen till hotellet var det min tur att få en fortkörningsbot (Tomas fick en på Nya Zeeland som han inte har berättat om då han körde 120km/h på en väg med hastighetsbegränsningen 100km/h). Ja, om jag inte är tillåten att hoppa bungy på 134m höjd måste jag väl vara värst på att köra fort. Man blir väldigt lurad av mätaren som står i m/h i stället för km/h, och när jag insåg att jag i stället för 90 km/h kört 120km/h ( 75 m/h i.s.f. 55 m/h) trodde jag ett tag att mitt körkort var rökt. När polisen sedan gav mig en bot var det som en lättnad. Woho, mitt körkort var fortfarande mitt och boten var endast på 198$ ;)  jag trodde faktiskt inte jag skulle bli så glad över en bot, men jämfört med att betala för ett nytt körkort var det ju sjukt najs. Hade jag kört fortare än 20 m/h över hastighetsgränsen blev man visst satt i fängelse någon dag. Tomas menade att det skulle varit lite stämning och kul för bloggen, men jag tycker detta räcker som dramatik
 
Dramatik på hög nivå
 
Dagen efter tog vi oss till Page för att utforska ett av mina mål, Antilope Canyon. Denna canyon ägs fortfarande av indianerna och där fanns anordnade turer som man kunde köpa på plats vilket vi gjorde. Eftersom det var djup sand i själva canyonen och biljettförsäljerskan hade en syster i rullstol så fick jag komma in gratis. Grymt najs! 
Vi hoppade in i den jeep som skulle ta oss till starten på vår vandring och snart var vi framme. Det gick faktiskt mycket bättre att rulla här än vad jag först trodde. Vi hade dessutom tagit med oss våra spännband att använda som draghjälp som gjorde det hela lättare på de tuffaste partierna. Antilope Canyon måste vara en av de vackraste platserna jag någonsin kommer att besöka. Det var precis lika vackert som jag föreställt mig och formationerna här hade en härligt vacker färg som ändrade sig allt eftersom solen förflyttade sig på himlen. Här kunde man ha stannat hela dagen, men eftersom det kom mer och mer turister hela tiden var det ganska pressat tidsschema. Det hela var dock en helt fantastisk upplevelse.  
 
Vackra färger och formationer. 
 
Vackert
 
Sand sand sand
 
Ett hjärta
 
Tomas ser ut som en ängel i ljuset.
 
Jag är glaaaad! Det var så underbart att äntligen vara här!
 
Tomas var olaglig och klättrade på väggarna.
 
 Älskar denna häftiga bilden
 
Det krävdes armmuskler för att ta sig fram här.
 
 Jag och min älskling
 
Vi åkte sedan vidare för att se den s.k. Horseshoe Bend. Jag visste att det skulle vara otroligt vackert där och ville verkligen komma dit. Vi hade blivit varnade att det skulle vara mycket sand men ville testa att ta oss fram iaf. Det visade sig bli den jobbigaste färden vi gjort i USA. Jag och Tomas trodde aldrig vi skulle orka tillbaka och det kändes precis som en av de jobbigaste stunderna i Afrika och Mot Alla Odds. Sanden var sjukt djup och emellanåt kom det stora stenar som formade stora trappsteg att ta sig uppför. Vi blev såklart ett objekt för japanerna att fota på vår sjukt jobbiga färd. Fota vågade de göra men inte erbjöd de sig att hjälpa till inte, vilket hade varit uppskattat just då. 
Horseshoe Bend var som tur var värt allt slit. Otroligt vacker utsikt med hisnande branta klippor utan skyddsräcken gjorde så det sög till i magen (en man var så rädd att jag skulle åka ut för kanten att han nästan tog tag i min rullstol). Vattnet hade färgen av grön smaragd och bland klipporna sågs svalor som lekte i luften. Om det inte hade varit så sjukt varmt här hade man kunnat stanna flera timmar bara för att njuta av utsikten. Jag hade nu upplevt ytterligare en av de vackraste platser jag någonsin sett i mitt liv, och det på samma dag! 
Vägen tillbaka till bilen var sjukt jobbig som ni förstår och i allt slit passerade oss två killar som var på väg åt motsatt håll. De hälsade glatt och jag svarade att på vägen tillbaka kommer de troligtvis behöva hjälpa oss. Självklart gör vi det, svarade de tillbaka. Vi klarade oss tillbaka själva trots att vi båda trodde att vi skulle dö på halva vägen av utmattning och när vi stod vi bilen kom killarna tillbaka. De hette Graham och Lucas, var från Texas, och skulle på roadtrip ända upp till Alaska. De sade att de var så imponerade av oss att de var tvungna att komma och prata lite. Efter en stund kom det fram att vi alla fyra var sugna på att bada och vi åkte iväg till en närliggande konstgjord sjö, Lake Powell.
 
Horseshoe Bend 
 
Man kanske kan förstå varför mannen var rädd att jag skulle ramla ner.
 
Min fina man på farliga äventyr
 
Vi var nöjda med utsikten, men desto oroligare för tillbakavägen 
 
Det var riktigt skönt att få bada och efter att ha legat i vattnet och pratat i 30 min hade vi kommit fram till att vi planerat att passera genom Texas bara en liten bit ifrån var de bodde och att de också var troende. Riktigt synd att de inte skulle vara hemma när vi passerade bara. De var dock inte sena med att fixa så att vi kunde åka till någon av deras vänner. Visst tänkte vi, alltid gött att träffa lite av de människor som faktiskt lever i USA och inte bara turister som det lätt blir när man reser. Det var riktigt synd att vi inte kunde umgås en längre tid men de var på väg norrut och vi söderut. Efter badet sade vi hejdå för att åka vidare mot de dinosauriespår som vi läst att skulle finnas ett par timmar bort. 
 
Nergången ner mot Lake Powell.
 
Lake Powell
 
När vi kom fram till den plats där dinosauriespåren skulle finnas möttes vi av en sliten handmålad skylt. Väl på plats mötte oss en indian som ville visa oss runt. Vi hade läst att de var här och visade spåren "gratis" mot att man gav dem dricks efteråt. Det fanns många spår att titta på och det allra coolaste var ett stort spår ifrån en T-rex. Indianen menade dock att detta spåret ändå var litet och därmed var från en yngre individ. Det fanns också fossilerade dinosaurieägg och dinobajs. Tyvärr var det många coola saker som försvunnit pga giriga turister som velat ha en souvenir med sig hem. Det var tråkigt att se att ingen beskyddade denna speciella plats mer än de obetalda indianerna som satt här under dagtid. Om några tiotals år kommer det troligtvis inte vara något kvar att se här vilket kändes tragiskt. 
 
Handmålad skylt med en otroligt sliten flagga visade vart dinosauriespåren fanns
 
Här kunde man gå fram och känna på spåren
 
Här ser ni ett stort och ett litet spår på närmare håll. 
 
Här står jag bredvid Trex spåret såsom är till höger om mig på bilden. Någon har lagt lite stenar runt spåret.
 
Här vilar ett dinosauriesklett som inte är uppgrävt innanför stenarna.
 
Här står jag mitt ibland de fossilerade dinobajskorvarna
 
Här har vi en bit av förstenat trä eller petrified forest som det kallas på engelska
 
Vi åkte tillbaka en bit där vi hade tänkt sova för natten. Då händer det som inte får ske. De har någon slags lopp i närheten och alla hotellrum i området är bokade. Vi åker och åker men inget rum är ledigt någonstans. Det hela slutar med att vi tvingas åka hela vägen tillbaka till Page där vi tittat på Antilope Canyon (dvs 2 timmars omväg enkel väg). En sur avslutning på en annars perfekt dag. Tur att man glömmer tråkiga saker snabbt!
 
Otroligt vacker himmel 
 
Missa inte nästa fantastiska inlägg från bl.a. Monument Valley som är en av Tomas favoriter.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0