Tomas & Lenas jorden runt-blogg

Roadtripen fortsatte nu, efter alla canyons i Utah och Arizona, mot New Mexico och Texas. Första stoppet blev Albuquerque där vi avslutade firandet av min födelsedag med äppelpajsglass på Coldstone och ett biobesök där filmen Mud visades.

 

Nästa morgon brände vi 4 timmar österut till Amarillo, en mindre ort som gjort sig känd för sina gigantiska köttbitar. The Big Texan, en restaurang, erbjuder en gratis stek på 2 kg om man kan äta upp den inom en timme. Naturligtvis måste man då även sleva i sig grönsaker, potatismos och lite annat smått och gott. Allt började för 60 år sedan, när ägaren anordnade en ätartävling mellan de cowboys som återkommande åt där. När tävlingen var avgjord och dammet hade lagt sig hade en av dem satt i sig hela två kilo kött och ägaren annonserade stolt att från och med den dagen skulle alla få äta gratis på the Big Texan, om de kunde äta lika mycket!

Vi passade på att boka boende här då vi såg att deras motell var uppbyggt som en westernby, och mötte här ett femtiotal norrmän som åker MC längs route 66. Kul att prata lite svenska med någon annan, vi har pratat engelska med alla (förutom Gun) i flera månader nu. 

På kvällen gick vi till restaurangen och fick en elektronisk köbricka och trettio minuters väntetid innan vi skulle få sätta oss. Det är verkligen ett populärt ställe! Väntetiden gjorde dock inget, det fanns massor att göra, de hade ett liveband, en giftshop och en hel del annat smått och gott. Bara deras inredning var värd att gå runt och titta på, de har verkligen satsat allt. 

När vi äntligen kom in i själva restaurangen och fick slå oss ner, satt det fyra utmanare med enorma köttbitar framför sig vid en bord uppe på en scen och fyra stora digitala klockor räknade ned tiden från en timme medan de febrilt tuggade den oändliga mängden mat. Trots att det kan framstå som fullständigt övermäktigt, är det många som har klarat utmaningen och förevigat sina namn i restaurangens hall of Fame. Den yngsta var bara 11 år medan den äldsta var en farmor på 69 år! Snabbast var dock en kille som kastade i sig alltsammans på under nio minuter. Allt detta finns att ta del av på deras hemsida tillsammans med några filmer om det hela och en direktsänd kamera från utmanarbordet om någon vill se mer av spektaklet. Sök bara på "Big Texan Amarillo". 

 

Vi var inte sugna på att äta två kilo kött utan beställde in en 600g filé, som vi delade på, med potatismos och sallad. Första tuggan var overkligt god! Mycket kött har man ätit i sina dagar, men detta var så överlägset gott att vi inte kunde låta bli att le som två dumskallar. Salladen var inte fullt lika rolig, men det var vi villiga att förlåta dem många gånger om, särskilt som köttet höll samma kvalité ända in i sista tuggan, och fast vi var fullständigt mätta hade vi gärna tagit en bit till som efterätt. Vi hoppades faktiskt att de skulle ha stekar till frukost men tyvärr var så inte fallet. 

Vi åkte vidare med tunga hjärtan, väl medvetna om att vi redan i så unga år avnjutit vårt livs överlägset godaste köttdelikatess.

Nästa stopp skulle varit Dallas, men efter att ha mött Lucas och Graham i Utah hade de ordnat boende hos Lucas syster och hennes man i Stephenville som ligger ett par timmar väster om Dallas. 

Färden dit var enformig och platt, Texas är verkligen stort och ägorna är enorma. Samtidigt är mycket av marken svårodlad och används som betesmark trots att det inte växer särskilt tätt vilket innebär att de inte kan ha särskilt mycket kor per hektar. 

 

Brad och Shelly Saunders välkomnade oss till sitt hem i Stephenville med öppna famnar och på kvällen kom deras vänner Andres och Lauren som tillsammans svängde ihop en sällan skådat god texmex-taco. Vi hade mycket trevliga dagar här och stannade två nätter totalt. Vi var reströtta och behövde en paus för att ladda upp batterierna och tvätta lite kläder. Vi hann dock med ett besök i Glen Rose, en park där det finns dinosauriespår att beskåda. De ligger tyvärr i en flod som eroderar bort dem kontinuerligt ända sen de sköljdes fram under leran för ca 70 år sedan. De bästa spåren grävdes upp och såldes till museer och turister i början, vilket kan anses vara upprörande på ett sätt men med facit i hand ganska lyckat, då de har större chans att bevaras i ett skyddat museum än i floden. 

 

Vi gick även på ett söndagsmöte tillsammans med våra nyfunna vänner. Det var fars dag och pastorn hade traditionsenligt på sig en ful slips han fått av sina barn. I år kunde han stoltsera med en baconslips, en av de styggaste slipsar vi någonsin sett :)

Församlingen var härlig och det märktes att de kände varandra väl, alla pratade med alla och det var hjärtlig stämning. De introducerade oss till de flesta av de närvarande och de flesta av dem visste redan om att vi skulle komma, de hade nog inte så många besökare från Sverige. 

 

Stephenville ligger mitt i bibelbältet och som kristna märkte vi en världsvid skillnad mot det sekulariserade och svåra klimatet i Sverige. Det fanns kristna radiostationer som spelade musik med kristet budskap och talade om Jesus, självklart med släpig Texas-accent. Mängder av skyltar längs vägen predikade till alla förbipasserande bilar och budskap som skulle fått de flesta svenskar att sätta kaffet i halsen proklamerades frimodigt på var och varannan gård. Vi pratade givetvis med våra värdar om det och hur skönt det verkade att kunna vara kristen utan att bli dumförklarad. För dem var det tvärtom, de tyckte att begreppet kristen blivit så urvattnat då alla säger sig vara det utan att ha förstått vad det handlar om. Här blir det ett rollspel eftersom man inte kan vara framgångsrik i samhället utan att påstå sig vara kristen. Så på ytan är allt tvärtom mot i Sverige, men under ytan är det tydligen inte det. Vet inte vilket som är värst. 

 

Vi avslutade sista kvällen ihop med ännu en underbar matupplevelse på Hard Eight, där man väljer bland mängder av supergoda köttbitar från en grill, och fortsatte sedan hem till Andres och Lauren där vi spelade spel och hade det supermysigt. Roligast var att vi vann mot amerikanarna i ett alfapetliknande ordspel på engelska (GO kallar vi det i Sverige). De kunde inte smälta det och ville ha revansch, vilket vi också tog hem. Segerns sötma är ljuv. 

 

Dagen efter körde vi de fem timmarna till Houston som Lena berättar om i nästa inlägg.