Tomas & Lenas jorden runt-blogg

 Efter ett dånande besök vid Niagarafallen bilade vi de två dagarna ner till Washington DC, USA:s huvudstad.

Så var det dags att åka till Skapelsemuseet i Cincinnati. Jag hade inga stora förväntningar och tänkte att det skulle bli roligast för Tomas att komma dit. Tänk vad fel jag hade! Jag som aldrig har gillat att gå på museum älskade detta!  

 

På ett enkelt sätt har de visat att vetenskapligt grundade teorier stämmer in på Bibelns skapelseberättelse. Dessutom sticker de hål på en del av evolutionens starkaste "bevis" och visar på alla dess svagheter som det sällan pratas om. Det är skönt att få en annan sida av evolutionen som hela ens uppväxt har presenterats som sanning i skolan. Jag blir väldigt ledsen när jag inser hur många saker som lärare påstår är bevisat (troligtvis i okunskap) och därmed lurar våra barn, men som verkligen inte är det.  

 

Jag personligen är trött på att möta folk med missuppfattningen om att kristna är emot forskning. Varför skulle vi vara det? Jag tycker det är superintressant att forska på Guds fantastiska skapelse. Det finns ingen motsägelse mellan att vara kristen och att forska! Det som skiljer oss åt är endast den bakgrund som avgör hur vi tolkar resultaten för viss forskning. En person tolkar resultaten från sitt perspektiv och jag ifrån mitt. Båda är vi lika objektiva eller subjektiva vilket gör att vi utifrån samma bevis troligtvis kan komma fram till helt olika svar. Det är inte konstigare än så. 

 

En av mina favoritsektioner på museet var den där de visade skillnaden mellan naturlig selektion och evolution.

(Naturlig selektion - Den mest anpassade individen överlever. Ingen ny genetisk information tillkommer.

Evolution - en ny individ uppkommer med ny genetisk information.)

Ett av bevisen som man ofta visar upp på att evolutionen är sann är att man kan se hur vissa växter eller djur favoriseras i olika miljöer medan andra dör bort. Om detta skulle vara ett bra bevis skulle vi därmed se nya genetiska anlag som uppkommit hos djuret eller växten.

Det man däremot ser är ingen utveckling av en växt eller djur (dvs det har inte lagts till något genetiskt material) utan det är bara ett urval av de gener som redan finns från början som tar sitt uttryck. Evolutionen i sig bygger ju på att det har lagts till nytt genetiskt material vilket inte kunnats bevisats att det händer en enda gång! Det sjuka är att exempel som dessa lärdes ut till mig som bevis på att evolutionen är sann både i grundskolan och på universitetet. 

 

Eftersom jag är apotekare måste jag ta upp exemplet med resistenta bakterier. Många gånger tror vi att detta är ett fantastiskt bevis på evolutionen. En bakterie som ändrar på sig så att den kan överleva, wow! Men det som händer är ingen utveckling av bakterien. Det är snarare en bakåtveckling genom att den förlorar genetiskt material som gör att våra antibiotika inte längre kan döda bakterien. De mutationer vi ser idag lägger aldrig till genetiskt material, de tar bara bort. Dvs motsatsen till evolutionen! 

 

Vi lyssnade också till Ken Ham som är grundare till skapelsemuseet. Han fick mig att förstå hur viktigt det är att vi även står och tror på den första delen av Guds ord. Om vi inte tror på hela Bibeln, hur skall vi då kunna stå för något som står där? Förut har denna tanke varit skrämmande för mig, men efter att ha sett att det finns goda vetenskapliga grunder att stå på som visar på att Guds skapelse är minst lika logisk om inte mer än evolutionen så känns det inte alls skrämmande längre. Jag önskar att fler kristna satte sig in i dessa frågor och såg vilken skatt vi har att utforska. 

 

 

Efter två dagar på museet (det skulle vara en men det var så bra så vi stannade ytterligare en dag) åkte vi vidare mot Cedar Point. Cedar Point är en 1,5 km² stor nöjespark belägen vid Sandusky, Ohio i USA, på en stor udde som sträcker sig ut i Lake Erie. Vi var där tidigt för att slippa de värsta köerna och tog oss snabbt långt in i parken för att åka en av de häftigaste attraktionerna Top Hill Dragster. När vi kommer dit och efter ett tag står längst fram i kön säger de att jag måste ha med mig något slags papper från någon informationsdisk i början av parken. Jaha, det hade ju ingen informerat om varken där vi köpte biljetten eller gick in i parken. Nu fick vi sjukt irriterade gå tillbaka till början av parken, vi tappade självklart vår plats i kön och hela idén med att vara där tidigt blev helt meningslös. När vi äntligen hittade dit vi skulle fick vi dessutom reda på att det var en hel del åkattraktioner jag inte fick åka, och då de allra roligaste förstås. Konstigt nog var det ok att åka allt som inte hade någon spännanordning för benen, men de jag brukar åka på Liseberg såsom vissa bergochdalbanor var här inte tillåtna. Ingen hade berättat för mig när jag betalade fullt pris att jag inte kunde åka hälften av attraktionerna vilket jag tyckte var riktigt dåligt. Att de sedan inte gett mig någon info varken vid biljettförsäljningen eller ingången om att jag behövde fylla i ett papper och ha med det och visa upp på varenda åkattraktion var ännu sämre. 

 

 

Starten på dagen blev verkligen inte så som vi tänkt oss. Självklart fick jag inte åka Top Hill Dragster utan fick i stället bittert se på när Tomas åkte. Vi åkte iaf alla de attraktioner som var tillåtet och Tomas åkte några till som han tyckte såg häftiga ut. Mina favoriter var liknande nedsläppet på Liseberg och världens största metallgunga, Skyhawk. 

Det blev trots allt en riktigt rolig dag trots den tråkiga början innan vi började åka österut för att närma oss Nigarafallet som var vårt nästa mål. Tomas mådde så dåligt efter alla åk att han sov i bilen när jag körde vilket måste tyda på stigande ålder :P  

Skönt att jag alltid kommer vara yngre än honom trots att jag nu passerat 30. 

 

Vi nådde Niagarafallet dagen därpå för att kunna njuta av en riktig härlig dag. Solen sken och vattnet från fallet fanns överallt i luften för att svalka. Vi tyckte dock inte att det räckte med att njuta av fallet på avstånd utan tog först båten, Maid of the Mist, som åkte in riktigt nära fallen så man blev dyngsur om man inte skyddade sig med den poncho som delades ut. Först tänkte jag skippa ponchon, men sedan blev jag glad när jag insåg hur sjukt blöt jag skulle ha blivit om jag gjort det. Båtturen var riktigt häftig och jag kan rekommendera den till alla som åker dit. 

 

 

Nästa blöta äventyr var Cave of the Winds. Egentligen så funkade det inte för mig att komma upp till det allra blötaste utan hjälp, men Tomas och en annan kille hjälpte mig upp för att kunna stå under fallet. Det var sååå roooligt och blött då jag hade råkat göra hål i den poncho man fått för att skydda sig. Men det var det värt! Jag antar att det inte är allt för många rullstolar här i vanliga fall :) 

Tomas var nog glad att det forsade så mycket vatten som det gjorde då han fått en stor fågelskit på sin poncho. Det kryllade nämligen av fåglar här nere. 

 

 

Till sist gick vi över till den Kanadensiska sidan för att njuta av den fantastiska vyn. Kändes lite häftigt att på bara några minuter vara i ett annat land för att lite senare gå tillbaka till USA. Dagen var oerhört lyckad och vi var mer än nöjda när vi påbörjade vår resa neråt mot Washington DC. 

 

Färden genom USA fortsatte från Jackson, Mississippi, till Memphis, Tennessee, där jag som musiklärare hade några godbitar att se fram emot. Första studiebesöket blev Graceland, Elvis Presleys hem från det att han slog igenom till sin död 1977. Vi fick köa ganska länge då vi var många som ville åka bussen upp till hans hus och gå igenom de rum där legenden levde för snart 40 år sedan. Vi fick varsin uppsättning hörlurar och en liten bandspelare varpå vi fick lyssna på information om Elvis karriär och Graceland medan vi gick rundturen i vår egen takt.

Efter att ha lämnat våra underbara nya vänner i Stevenville tog vi oss vidare till Houston och dess rymdmuseum, Houston Space Center.  Eftersom vi inte har särskilt mycket fokus på rymden och rymdresor i Sverige tänkte vi att det vore bra att passa på nu när man är i rymdresornas Mecka. Vi möttes redan utanför museet av en gigantiskt  kopia av en rymdfärja som används som utställningsobjekt vilket var häftigt. 

 

Väl inne i museet började vi med att utforska de gamla och nya rymddräkterna som har använts genom tiderna. Måste säga att de som var först ut i rymden var otroligt modiga. Deras dräkter liknade ett vanligt blåställ i tyget mer än en rymddräkt enligt mig. De allra nyaste dräkterna var mycket mer avancerade och hade alla möjliga inbyggda funktioner, men de såg i samtidigt väldigt klumpiga ut att röra sig i.

 

De visade också en kopia av den kapsel som Felix Baumgartner hade använt vid sitt skydive när han tog rekord 2012. Jag tyckte att jag och Tomas hoppade högt på 5000 meter, men det var ju ingenting jämfört med detta hopp på hela 40 000 meter. Han föll snabbare än ljudets hastighet i hela 1343 km/h. Helt sjukt. 

 

 

Vidare såg vi på film om den internationella rymdstationen, ISS, som byggts i samarbete mellan olika länder. Den svenska flaggan fanns med så jag antar att vi har hjälpt till på något sätt. Det mest intressanta för min del var den medicinska forskning de bedriver. De har kontinuerlig forskning på hur människokroppen påverkades av att vara ute i rymden. Nästintill alla fick problem med ögonen efter en lång vistelse i tyngdlöshet vilket fortfarande var ett mysterium för forskarna att lösa. 

 

Vi fick känna på en sten som kom ifrån månen vilket var lite coolt. Ingen har ju dött tidigare så vi kände oss relativt säkra att ingen skräckinjagande rymdbakterie skulle smitta oss via stenen ;)

 

 

Sist besökte vi utställningen som visade gamla rymdskepp där de också byggt upp en modell av hur det såg ut på månen när de landat där med rymdbilar m.m. Här kunde man även gå in i en liten del av ett rymdskepp och få inblick i hur det kunde se ut där inne. 

 

 

Det var mycket aktiviteter även för barnfamiljer och det märktes att de ville att fler ungdomar skulle intressera sig för fysik, matte och kemi vilket var roligt att se.

 

Vi åkte sedan för att inmundiga en burgare på Steak & Shake innan vi slocknade trötta på vårt hotel.

 

Dagen efter åkte vi vidare till New Orleans. Här hade vi bokat en träsktur för att se alligatorer. Vi hade inga större förhoppningar då det var så få krokodiler på vår tur i Australien när vi var där i mars. Först bokade vi in oss på två olika turer då de inte rekommenderade någon med ryggproblem att åka deras snabba airboats eller träskbåtar som det heter på svenska, men när vi kom dit så ändrade vi min biljett till samma som Tomas då båten jag skulle ut på såg sjukt tråkig ut i jämförelse (dessutom hatar jag när jag inte får göra det jag vill pga mitt handikapp om ingen har märkt det ännu). 

 

Som tur var så var detta inte samma händelselösa träsktur. Båten kunde åka riktigt fort men var var väldigt högljudd vilket gjorde att vi använde oss av hörselskydd. Ganska omgående i träsket fick vi se en alligator. Guiden matade dem med marshmallows vilket kändes lite konstigt, men de verkade gilla det och eftersom de var vita kunde de lätt se dem. 

 

 

Det var väldigt vackert och eftersom båten kunde åka på väldigt grunt vatten åkte vi in på väldigt smala och grunda platser i träsket. En av de roligaste sakerna var att få hålla en liten alligator. Den var väldigt söt och runt ett år gammal. En annan guide var helt tokig då han matade alligatorerna med kött och höll kvar biten ett tag så han kunde klappa den ovanpå huvudet. Vi fick en rolig uppvisning från vår båt vilket var kul. 

 

Vi försökte få tag på min vän Kimberly, som jag lärt känna i Illinois när jag spelade basket där. Hon bor numera i New Orleans och vi hoppades kunna träffa henne på kvällen. Tyvärr var det omöjligt att få tag på henne och vi åkte i stället och checkade in på ett hotell för att sedan ta oss till det franska området, French Quarters, som fortfarande har kvar sin gamla stil och är mer franskt än Frankrike på många ställen. Tomas köpte några hamburgare åt 2 uteliggare varav en hade förlorat hela sin familj i orkanen Katrina som härjade här för bara några år sedan. Det är tragiskt att se alla de uteliggare som finns här i USA och att “The American Dream” bara verkar gälla för några få. 

 

 

 

Dagen efter tog vi oss vidare till Jackson. Meningen var att vi bara skulle vara här över en natt och sedan åka vidare, men eftersom Kimberly nu hade sett att vi försökt kontakta henne erbjöd hon sig att åka och träffa oss tillsammans med sin familj, och vi ändrade därmed våran plan. Vi försökte åka till en förstenad skog som fanns i närheten men när vi kom fram hade de tyvärr redan stängt vilket gjorde att vi fick nöja oss med de få förstenade trästockarna som fanns utanför. Man insåg hur fantastiskt vi har det med allemansrätten i Sverige då man alltid kan gå in i en skog även om den är privatägd. Vi blev iaf riktigt bortskämda då de bjöd oss på fin restaurang och vi hade en mycket trevlig eftermiddag och kväll tillsammans. Dagen efter åt vi frukost och sedan bar det av mot nya äventyr och en stundande 30-årsdag för min del! Missa inte det! 

 

 

Roadtripen fortsatte nu, efter alla canyons i Utah och Arizona, mot New Mexico och Texas. Första stoppet blev Albuquerque där vi avslutade firandet av min födelsedag med äppelpajsglass på Coldstone och ett biobesök där filmen Mud visades.

 

Nästa morgon brände vi 4 timmar österut till Amarillo, en mindre ort som gjort sig känd för sina gigantiska köttbitar. The Big Texan, en restaurang, erbjuder en gratis stek på 2 kg om man kan äta upp den inom en timme. Naturligtvis måste man då även sleva i sig grönsaker, potatismos och lite annat smått och gott. Allt började för 60 år sedan, när ägaren anordnade en ätartävling mellan de cowboys som återkommande åt där. När tävlingen var avgjord och dammet hade lagt sig hade en av dem satt i sig hela två kilo kött och ägaren annonserade stolt att från och med den dagen skulle alla få äta gratis på the Big Texan, om de kunde äta lika mycket!

Vi passade på att boka boende här då vi såg att deras motell var uppbyggt som en westernby, och mötte här ett femtiotal norrmän som åker MC längs route 66. Kul att prata lite svenska med någon annan, vi har pratat engelska med alla (förutom Gun) i flera månader nu. 

På kvällen gick vi till restaurangen och fick en elektronisk köbricka och trettio minuters väntetid innan vi skulle få sätta oss. Det är verkligen ett populärt ställe! Väntetiden gjorde dock inget, det fanns massor att göra, de hade ett liveband, en giftshop och en hel del annat smått och gott. Bara deras inredning var värd att gå runt och titta på, de har verkligen satsat allt. 

När vi äntligen kom in i själva restaurangen och fick slå oss ner, satt det fyra utmanare med enorma köttbitar framför sig vid en bord uppe på en scen och fyra stora digitala klockor räknade ned tiden från en timme medan de febrilt tuggade den oändliga mängden mat. Trots att det kan framstå som fullständigt övermäktigt, är det många som har klarat utmaningen och förevigat sina namn i restaurangens hall of Fame. Den yngsta var bara 11 år medan den äldsta var en farmor på 69 år! Snabbast var dock en kille som kastade i sig alltsammans på under nio minuter. Allt detta finns att ta del av på deras hemsida tillsammans med några filmer om det hela och en direktsänd kamera från utmanarbordet om någon vill se mer av spektaklet. Sök bara på "Big Texan Amarillo". 

 

Vi var inte sugna på att äta två kilo kött utan beställde in en 600g filé, som vi delade på, med potatismos och sallad. Första tuggan var overkligt god! Mycket kött har man ätit i sina dagar, men detta var så överlägset gott att vi inte kunde låta bli att le som två dumskallar. Salladen var inte fullt lika rolig, men det var vi villiga att förlåta dem många gånger om, särskilt som köttet höll samma kvalité ända in i sista tuggan, och fast vi var fullständigt mätta hade vi gärna tagit en bit till som efterätt. Vi hoppades faktiskt att de skulle ha stekar till frukost men tyvärr var så inte fallet. 

Vi åkte vidare med tunga hjärtan, väl medvetna om att vi redan i så unga år avnjutit vårt livs överlägset godaste köttdelikatess.

Nästa stopp skulle varit Dallas, men efter att ha mött Lucas och Graham i Utah hade de ordnat boende hos Lucas syster och hennes man i Stephenville som ligger ett par timmar väster om Dallas. 

Färden dit var enformig och platt, Texas är verkligen stort och ägorna är enorma. Samtidigt är mycket av marken svårodlad och används som betesmark trots att det inte växer särskilt tätt vilket innebär att de inte kan ha särskilt mycket kor per hektar. 

 

Brad och Shelly Saunders välkomnade oss till sitt hem i Stephenville med öppna famnar och på kvällen kom deras vänner Andres och Lauren som tillsammans svängde ihop en sällan skådat god texmex-taco. Vi hade mycket trevliga dagar här och stannade två nätter totalt. Vi var reströtta och behövde en paus för att ladda upp batterierna och tvätta lite kläder. Vi hann dock med ett besök i Glen Rose, en park där det finns dinosauriespår att beskåda. De ligger tyvärr i en flod som eroderar bort dem kontinuerligt ända sen de sköljdes fram under leran för ca 70 år sedan. De bästa spåren grävdes upp och såldes till museer och turister i början, vilket kan anses vara upprörande på ett sätt men med facit i hand ganska lyckat, då de har större chans att bevaras i ett skyddat museum än i floden. 

 

Vi gick även på ett söndagsmöte tillsammans med våra nyfunna vänner. Det var fars dag och pastorn hade traditionsenligt på sig en ful slips han fått av sina barn. I år kunde han stoltsera med en baconslips, en av de styggaste slipsar vi någonsin sett :)

Församlingen var härlig och det märktes att de kände varandra väl, alla pratade med alla och det var hjärtlig stämning. De introducerade oss till de flesta av de närvarande och de flesta av dem visste redan om att vi skulle komma, de hade nog inte så många besökare från Sverige. 

 

Stephenville ligger mitt i bibelbältet och som kristna märkte vi en världsvid skillnad mot det sekulariserade och svåra klimatet i Sverige. Det fanns kristna radiostationer som spelade musik med kristet budskap och talade om Jesus, självklart med släpig Texas-accent. Mängder av skyltar längs vägen predikade till alla förbipasserande bilar och budskap som skulle fått de flesta svenskar att sätta kaffet i halsen proklamerades frimodigt på var och varannan gård. Vi pratade givetvis med våra värdar om det och hur skönt det verkade att kunna vara kristen utan att bli dumförklarad. För dem var det tvärtom, de tyckte att begreppet kristen blivit så urvattnat då alla säger sig vara det utan att ha förstått vad det handlar om. Här blir det ett rollspel eftersom man inte kan vara framgångsrik i samhället utan att påstå sig vara kristen. Så på ytan är allt tvärtom mot i Sverige, men under ytan är det tydligen inte det. Vet inte vilket som är värst. 

 

Vi avslutade sista kvällen ihop med ännu en underbar matupplevelse på Hard Eight, där man väljer bland mängder av supergoda köttbitar från en grill, och fortsatte sedan hem till Andres och Lauren där vi spelade spel och hade det supermysigt. Roligast var att vi vann mot amerikanarna i ett alfapetliknande ordspel på engelska (GO kallar vi det i Sverige). De kunde inte smälta det och ville ha revansch, vilket vi också tog hem. Segerns sötma är ljuv. 

 

Dagen efter körde vi de fem timmarna till Houston som Lena berättar om i nästa inlägg.