Tomas & Lenas jorden runt-blogg

Vi har samlat på oss lite roliga bilder på skyltar och annat smått och gott under vår tid Asien som inte rymts i våra tidigare inlägg. Vi passar på att publicera dem här som som en liten sammanfattning av många mycket bisarra intryck vi genomlevt. 

 

Först ut är Malaysia. Jag fick tyvärr ingen bild på pendeltågsskylten om att kyssar var förbjudna, men däremot har vi skrattat gott åt det oerhört överdrivna vapen den här säkerhetsvakten på ett varuhus i Kuala Lumpur bar. Mitt emot honom satt ytterligare en vakt med ett lika kraftfullt vapen.

Efter vårt korta besök i Hanoi flög vi alltså ner till Ho Chi Minh city för ett par dagars turistande. Paul och Timea, våra vänner från Can Tho, hade letat upp ett schysst hotell åt oss beläget i ett backpackerområde, vilket innebär många utlänningar och billiga priser. 

Ho Chi Minh city, som tidigare hette Saigon, är döpt efter Uncle Ho, som var Vietnams ledare och fadersfigur under många viktiga år, bl.a. före och under kriget. Staden är varm och fuktig, vilket kontrasterade mycket mot Hanois kyliga fukt, och därmed var de konstanta svettningarna åter ett faktum. 

 

Vi besökte The War Remnant Museum, som är ett minnesmärke över Vietnam-kriget (här kallat the american war). Här fanns kvarlämnade krigsfordon och vapen i en stor utställning på utsidan och mängder av foton, information och posters (några från Sverige) inomhus. 

 

Innan vi gått in kändes alla dessa fordon supercoola, men efter att ha läst och sett bilder från mängder av döda, skadade och missbildade människor till följd av bl.a. all giftgas (agent orange) som släpptes över landet, tappade de sin charm. 

Delar av museet var skrattretande i sin propaganda och partiskhet, t.ex. den del av utställningen där man fick se hur trevligt alla amerikanska krigsfångar hade haft det i lägren. Alla log och spelade kort, volleyboll, basket mm, de åt god mat och verkade närmast vara på semester, medan skyltar proklamerade hur generösa vietcongerna varit mot sina angripare. Samtidigt var många andra utställningar i museet mycket skakande i sina skildringar om krigets brutalitet - barn fick bära vapen och lära sig döda istället för att gå i skola, alla missbildningar som sagt och många hundratals bilder på offer. 

 

Ett annat intressant ställe vi besökte var Cu Chi tunnels, som är ett av de områden där vietcongerna grävde tunnlar under marken för att gömma sig undan amerikanarna och strida ifrån. När fienden släppte sina bomber och brände hela områden med hjälp av napalm satt de i säkert förvar flera meter under jorden. Här åt de, sov, lagade mat och födde barn. Under dagarna var de under jord och på nätterna gick de upp för att uträtta sina behov i floden, uppströms från amerikanarnas bas...

Tunnlarna hade tre olika nivåer, den första på tre meter, den andra på sex meter och den tredje nivån på 12 meters djup. Man räknar med att tunnlarnas totala längd var ca 200 km. 

 

Touren var guidad och vi fick lyssna till en av soldaterna från kriget, som stridit på amerikanarnas sida. Han var mycket fascinerad av sina fiender och visade upp hålen de grävt, fällor de byggt och berättade om hur de satt på huk i timtal i väntan på fienden, och om hur amerikanarna tog dit hundar för att lukta sig fram till vietcongernas tunnlar, hundar som åts upp av de hungriga vietnameserna, tills amerikanarna slutade ta dit dem. 

Vi fick prova av gå ner i öppningen till en av de ursprungliga tunnlarna. Den var verkligen smal!

 

 

 

De hade också återskapat en tunnel för oss turister, som var rymligare - man kunde tom gå på huk om man inte ville krypa på alla fyra. Trots dessa lyxiga förutsättningar rann svetten och några i gruppen fick klaustrofobiska symptom även om det fanns uppgångar med bara några tiotals meters avstånd från varandra. Det är bara att förundras över hur de klarade att krypa i totalt mörker med vapen i famn och kämpa så hårt utan vare sig riktig mat, vatten eller militära förutsättningar. 

 

Besöket i Ho Chi Minh innehöll inte mycket annat nämnvärt, vi hängde naturligtvis med våra goda vänner och såg även till att besöka en vietnamesisk frisörsalong. En herrklippning kostade 10kr, så jag lyxade till det med en äkta gammeldags barberarrakning och något så obskyrt som en öronvaxning, totalt hamnade min nota på 30kr. Stället var inte det fräschaste vi besökt, långt därifrån, och vi har ändå sett en del vid det här laget. Det var hår överallt, som de inte städade upp mellan kunderna, och vaxet som han letade upp i mina örongångar strök han ut på mina armar (!). You get what you pay for. 

 

 

Dagen efter reste vi tillbaks till Singapore, för att därifrån kunna flyga till Hongkong med vår jordenrunt-biljett. 

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Vistelsen i Ho Chi Minh var mycket bra. Men som vanligt skulle det krångla med flyget. Vi skulle åka med Tiger Airways till Singapore. Tomas hade ringt en månad innan för att kolla att det skulle fungera med rullstolen och att det inte skulle kosta extra. Han fick till svar att det inte var några problem. När vi nu kom till flygplatsen fick de plötsligt panik vid incheckningen. Alla samlades i en stor klunga och pekade åt mitt håll. Ut kom en i personalen och sade att vi inte kunde komma med planet. Vi hade inte ringt enligt dem (vilket man skulle göra fem dagar i förväg). När vi sedan sade att vi visst hade ringt, för en månad sedan, så påstod de att vi hade pratat med någon annan resebyrå eller liknande som inte hade koll.

 

Vi stod såklart på oss, (jag blir alltid arg när någon påstår att vi ljuger). Sedan sade de att jag var tvungen att betala 260$ extra för hjälpen av flyget!! Saken var bara den att biljetten för oss båda låg på 210$. Jag blev så fruktansvärt arg. När jag blir arg börjar jag såklart gråta. Efter att ha slagit våran bagagevagn så hårt att min hand gjorde ont gick jag in på toan och bad under frustration att “Gud nu får du fixa detta” annars vet jag inte vad jag tror längre. (Jag hade nämligen vaknat tidigt på morgonen och känt att jag behövde be för resan och nu krånglade det iaf) när jag sedan kom ut så löste sig det hela mirakulöst.

 

De 260$ behövdes inte betalas när vi kom fram och Gud räddade hela situationen. Tråkigt bara att det skall vara så krångligt hela tiden. 

Efter värmen i Kambodja och sydvietnam blev det ruggigt kallt att komma till ett regnigt och rått Hanoi (Vietnams huvudstad som ligger i norra delen av landet). Skurken i dramat blev naturligtvis jag, som övertalat min fru att vi skulle skippa en paradisö och bege oss norrut istället. När vi planerade resan i somras hade vi velat passera Hanoi, men när vi inte kunde resa härifrån direkt till Hongkong pga märkliga regler för jordenruntbiljetten, hade vi valt bort det. Nu när Phu Quoc verkade totalt fullt och överbokat pga av det kinesiska nyåret tänkte vi om och valde Hanoi trots allt. Vi bokade biljetter dagen innan avfärd och då vi tyckte returbiljetterna verkade dyra sköt vi upp köpet i hopp om att hitta billigare alternativ senare. Idiotiskt beslut, men mer om det senare. 

 

 

Hanoi är säkert nice om man kommer när det är varmare, men vi hade svårt att uppskatta huvudstaden. Vi tyckte den var smutsig, ful och kall. Huvudorsaken med besöket var dock inte att se staden i sig, utan att åka på en kryssning i Halong bay, en skärgård med fantastiska klippformationer som ligger endast fyra timmars bussresa från Hanoi. Vi bokade kryssningen på hotellet och dagen efter plockades vi upp och kördes på helt ok vägar till hamnen vid Halong bay. Vädret var en smula dimmigt men för att vara den här årstiden var det väldigt bra.

 

 

Vi fick paddla kajak första kvällen och det var en fantastisk upplevelse. Kameran lämnade vi dock på båten, till skillnad från ett par spanjorer som råkade tappa i sin när de krockade kajaken in i bryggan. Vi hade en skum ryss med oss, som trots två års studier i Australien knappt kunde förstå vad de andra sa och än mindre kommunicera själv. Vi skulle få paddla i 45 minuter, men han drog iväg så länge att hela gruppen hann komma tillbaka, gå på motorbåten och börja åka tillbaka till kryssningsfartyget innan jag påminde guiden att vi hade glömt honom (var det kanske ett medveten beslut från guidens sida?) och vi därmed fick vända och vänta en kvart till... På kvällen fick vi fin middag med mängder av rätter, men när räkorna kom in, 10 räkor på 5 personer, slängde ryssen sig över tallriken och grep 3 av dem utan att blinka, vilket i ett enda nu förvandlade vår stillsamma trevliga middag till en panikartad hetsjakt. Lyckligtvis bytte han bord till andra dagen och vi kunde fortsätta inmundiga rätterna i trevnad och god samvaro. 

 

 

På senkvällen fiskade vi bläckfisk, men utan större framgång. 

 

Dagen efter skulle det bli mycket klättring och besvärlig terräng,så Lena stannade på båten och sov några välbehövliga timmar medan jag begav mig ut på äventyr. 

Först åkte vi till en utsiktsö där 500 trappor väntade på att bestigas. Utsikten var mäktig trots februaridimman. Väl nere igen stod jag och några av mina medresenärer och njöt av stillheten och vågornas mjuka kluckande mot strandkanten när vi plötsligt chockades av ett öronbedövande och dessvärre ihållande oljud. För att förgylla vårt besök, och till nyårets ära, hade personalen på ön valt ett stycke outhärdlig kinesisk pop, som i sann asiatisk anda levererades med så extrem volym att högtalarna distade. Att högtalarna i detta fall bestod av megafoner gjorde inte den musikaliska upplevelsen bättre. Trots att alla på stranden höll för öronen, dröjde det minst en kvart innan tortyren upphörde.

 

 

Ö nummer två, besökte vi då berget på ön har en väldigt häftig grotta, som européerna upptäckte för drygt 100 år sedan, då man började utforska skärgården. Surprise cave, hade man fantasifullt nog döpt den, då man blev förvånad över dess storlek. Grottan var verkligen stor, och de hade lyckats lyst upp den intressant och påverkat den minimalt med endast en gångväg i mitten som alla följde. Många andra grottor i Sydostasien är fyllda med hinduiska eller buddistiska symboler och rökelser, men denna var lyckligtvis nästan helt befriad från det.

 

Detta var på alla hjärtans dag, och en i personalen på båten hade lovat att fixa en bukett rosor åt mig, så när jag kom tillbaka kunde jag överraska en nyvaken men lycklig fru med rosor på säng. Vi tog naturligtvis med dem till lunchen, och många avundsjuka blickar riktades mot oss båda, hälften från männen som undrade var jag fått tag på en bukett ute på öppet hav och andra hälften från kvinnorna som nog tyckte deras män också kunde tänkt till inför denna viktiga dag. :)

 

Vi passade här på att gå på bio, första gången sen vi åkte hemifrån, och se Bruce Willis senaste alster. Vad vi inte visste var att bio i Hanoi är status, och att alla ungdomar som befann sig där hade klätt upp sig som om de skulle på bal, Oscarsgala eller nattklubb. Mycket besynnerligt, och en aning obekvämt då vi inte bara var de enda icke-asiaterna, utan också extremt underklädda. Filmen, Die hard 5, höll dock inte måttet och vi somnade snart båda två, ett bevis på hur utmattande det är att resa i vår takt, då jag för egen del nästan aldrig råkat ut för fenomenet tidigare. För Lenas del däremot är det både sed och tradition att se max 5 minuter och sova resten.

 

Vårt flyg till Ho chi minh city (Saigon) var ännu inte bokat och vi trodde vi skulle kunna hitta sistaminuten-biljetter, men även här drabbade det kinesiska nyårets elände oss: endast biljetter till business class återstod och vi hade inget annat val än att punga ut mer än fem gånger så mycket som vi hoppats på när vi sköt upp bokningen.

 

Vi beslöt oss därmed för att njuta maximalt och vältra oss i osedvanlig lyx under det korta flyget och på så sätt utnyttja varje slösad krona till fullo. I loungen tog vi följaktligen för oss av allt som erbjöds och väl på flyget såg vi fram emot en trerätters. Dessvärre slog inte Lenas spådom, som baserat sig på en tragiskt ynklig förrätt, in - den minimala förrätten visade sig vara den enda rätten. Men det skulle bli än bättre. 

I business class satt, förutom oss, fyra barn som turades om att skrika och jämra sig, och som grädden på moset tajmade en av dem in landningsögonblicket för att fullständigt spy ner hela mittgången. Vårt lyxiga businessflyg avslutades med av vi fick sitta kvar längst av alla, i väntan på rullen, och supa in den ljuvliga doften av färskt barnakräk. 

 

Nästa inlägg: Ho Chi Minh

 

Det var ett smärtsamt farväl när Daniel valde att åka till Phnom Penh istället för att följa med oss in i Vietnam. Vi hade konstant stämning och jag blev lite orolig att jag skulle bli en alltför tråkig reskamrat till Tomas. 

 

Eftersom båda männen i min sällskap var totalt slut efter mopedäventyret fick jag ansvaret att välja vart vi skulle åka vidare till i Vietnam. Nu skulle vi lämna Kambodja! Jag bestämde efter att ha forskat lite att vi skulle resa till Can Tho som verkade vara en mysig stad med en hel del att göra. Enligt dem som sålde bussresor över gränsen "borde" det ta ca 6,5 timmar dit. 

 

 

De lokala bussarna är nog de mest dramatiska och äventyrliga som hänt på våra resor (förutom alla coola tempel). Över gränsen till Vietnam gick allt perfekt, men när vi sedan skulle vidare på andra sidan gränsen med en lokal buss så började "äventyret" på riktigt. All packning skulle förvaras ovanpå bussen, och likaså min rullstol. Kändes minst sagt osäkert och jag lyssnade rädd efter varje gupp som bussen gjorde på de dåliga vägarna om något hjul föll av. Vägarna var katastrofdåliga och smala i kombination med en gammal buss, massa folk, och mopeder. Det blev många böner under den resan för att få oss lugna. Tomas klättrade upp på taket och säkrade fast allt bättre. Tur att vi hade extra spännband med oss (och att min man är bra på att klättra). Tack pappa för det tipset!

Aldrig har jag sett en buss så proppad med folk som denna. Det jobbade en skrikande kvinna som i princip var in och utkastare i bussen. Hon bara skrek, tryckte in folk i farten och höll i dörren som inte funkade som den skulle. Helt sjukt!

 

Jag och Tomas hade fått en av de bästa platserna där fram då vi var först in och jag dessutom hade svårt att ta mig in där bak. Gött tänkte vi... tills vi insåg att tutan på bussen var så sjukt högljudd så man blev döv, och den användes i snitt var 10:e sekund under HELA resan.

 

När klockan började närma sig utsatt ankomsttid insåg vi att vi inte alls var där vi borde. Vi fick då reda på genom någon annan turist att de hade gjort om den vanliga turen eftersom det var nyår och nu behövde man åka via Chau Doc, en stad norr om Can Tho, för att komma dit man ville. Helt plötsligt hade vår restid fördubblats (som vanligt) och nu väntade ytterligare 5 timmar på en annan buss. Denna buss var dock mycket trevligare och jag lyckades att sova en stund. Det enda dramatiska som hände här under tiden var att vi krockade med en moped. Inte konstigt med alla dessa mopeder som va överallt i mängder!! (Tomas räknade till 72 mötande mopeder från en bil till nästa) Föraren klarade sig oskadd som tur var. 

 

 

Vi träffade ett annat mycket trevligt och gulligt par, Paul och Timea (som kallas Timmy), då vi väntade på buss nummer två. De bodde vanligtvis i London. Paul var engelsman och Timmy var ursprungligen  från Ungern. Vi skulle bo på samma hostel och därmed hakade vi på varandra. Paul var en riktigt erfaren resenär och under två års tid hade han varje dag planerat deras 10 månaders långa resa jorden runt. De hade sagt upp sin lägenhet och sina jobb för att kunna åka ut och resa. Så modigt! Det hade jag aldrig vågat. 

 

Vi gjorde en båttur tillsammans med Paul och Timmy på den flytande marknaden som Can Tho är känd för. Det var en underbar dag trots ganska få säljande båtar på floden (nyår...) och vi köpte nykokt kaffe och härligt fräsch ananas som skars upp på plats. Båtarna som ananasen fraktades i var så fulla så det var på gränsen att de hamnade under vattenytan av all tyngd. Det blev en lyckad förmiddag i solen.   

 

Senare på kvällen gick vi ut för att äta. Vi fick tips om en god restaurang som hade normala priser. Väl här kom ett par amerikaner och satte sig bredvid oss. De bodde på samma hostel som vi och hade frågat vart vi skulle äta. Kändes lite konstigt att de bjöd in sig själva, men det var roligt att umgås iaf för ett tag, trots att de var väldigt,väldigt speciella (och högljudda). De beställde in halva restaurangen (kändes det som) och därför fick vi smaka på deras mat vilket var ett riktigt äventyr. Bland annat beställde de in helstekta sparvar som så riktigt vidriga ut. Man skulle äta dem helstekta som de var med ben och näbb. Tomas tyckte jag var helt galen som vågade prova. Men det smakade bättre än vad det såg ut. Han smakade minsann också, säger han. Efter att jag smakat.

 

 

Det kinesiska nyåret förföljde oss vad vi än gick. Butikerna var stängda och hotellen dyrare. Det var svårt att få någonstans att äta och när vi gick runt för att leta efter något matställe kom vi in på en Vietnamesisk spelcafé . Här satt ungdomar och spelade spel med klistermärken. Mycket märkligt. Kändes som att komma tillbaka till femårsåldern. Ville man inte spela klistermärksspel kunde man färglägga med tuschpennor som stod utspridda på borden. Vi var såklart vrålhungriga och ville äta något. Först hade de mat när vi frågade, men när vi sedan hade trängt in oss längst in kom det fram att all mat var slut. Vi fick därför maka oss ut igen och gå vidare. Till slut hittade vi dock ett matställe. Vietnameserna där var väldigt gulliga och hjälpsamma och vår servitör var så stolt (och nervös) över att få servera oss.

 

Det funkade väldigt bra med rullstolen i Can Tho. I princip var alla trottoarkanter fasade och jag behövde sällan hjälp vilket var väldigt skönt. Eftersom de använder mycket mopeder som de kör upp på trottoarerna så är de duktiga på att fasa sina kanter och därmed blir det bra anpassat på de flesta ställena.  

 

Eftersom det var dött pga allt firande bestämde vi oss för att åka vidare till Hanoi. Tanken var först att åka till ön Phu Quoc och sola, men det verkade i princip omöjligt att få tag på bra boende där över nyåret. Vad för spännande saker vi hittade på i Hanoi får ni reda på i nästa inlägg..... Vackra bilder utlovas!