Tomas & Lenas jorden runt-blogg

Som ni redan läst, inleddes vistelsen på Fiji med ett smärre fiasko, men efter 4-5 dagar hade vi hittat till en resort vid Korallkusten och kunde börja ta igen förlorad tid. 

Planen var att toksofta på Fiji, efter det höga tempot i Australien och Nya Zeeland. Att sova länge, slöa vid poolen, lösa korsord och inte göra något. Men så läste jag (redan andra dagen) rubriken på en broschyr: "Shark diving", och så var det kört med den planen. 

 

Vi bokade in det redan dagen efter, men man var tvungen att ha dykcert, så Lena kunde tyvärr inte följa med, något som hon verkligen ville!

Jag har snorklat med hajar en gång förut, i Malaysia, men då var det bara vitfenade revhajar, samma typ som jag såg vid barriärrevet i Australien i mars. Här på Fiji däremot har de inte mindre än åtta typer av hajar som regelbundet dyker upp, varav två av de tre farligaste typerna: tjurhaj och tigerhaj! 

Kicken var så total när jag tänkte på det att jag var faktiskt betydligt mer upprymd och nervös över detta än vad jag var före bungy och fallskärmshoppningen. Där vet man vad som ska hända, man har utrustning som är checkad och klar, det är spännande men närmast ofarligt. Men hur vet man att man kan lita på en oberäknelig haj när man är på 25 meters djup??? Kunde inte sluta prata om det, och stackars Lena ville bara att jag skulle sluta prata om det, hon ville verkligen med!

 

Dagen efter, halv sju, hämtades jag av taxin och vi åkte en timme till hamnen där dykfirman Aqua-Trek Beqa utgår ifrån. Medan jag käkade en rejäl frukost läste jag igenom kontraktet där man avsäger sig all rätt för mig och mina arvingar att stämma företaget i händelse av personskador eller död, en betryggande läsning. Jag skrev självklart på och fick tilldelad min dykutrustning, en ganska sliten sådan, bör tilläggas. Håliga och småtrasiga dykdräkter och en simfena med hål i hälen som jag genast bytte ut. 

 

 

Båtresan tog endast en kvart, en aning skrämmande med tanke på att man surfar och badar ganska nära vår dyksajt och vattnet är bokstavligen fullt av hajar!

Det guppade rejält och regnade nästan lika mycket. Vi var ca femton certifierade dykare på båten varav någon skulle filma, någon var hajinstruktör från Australien (!) och några fijier var hajmatare och värdar för hajdyket. Jag insåg att jag utan planering hamnat i en av världens absolut främsta hajdykningsfirmor när den australiensiska instruktören sa att hon bokat det här ett år i förväg och var här för att dyka flera dagar i rad. 

 

Jag kikade spänt ner i vattnet och det virvlade redan runt mängder av förväntansfulla och hungriga hajar. Blandningen av upprymdhet och nervositet var total. Innan man hoppar i brukar man alltid kolla utrustningen hos varandra, två och två, men här var det inte tal om det. Bara att hoppa i. Kändes lite galet eftersom jag tog dykcertet för tio år sedan och bara dykt vid två tillfällen sen dess. Till råga på allt skulle vi gå djupare än jag gjort förut och vattnet var fullt av haj! Absurt. 

 

 

Jag hoppade i och tappade mitt viktbälte. Jag insåg inte det från början, men när alla började försvinna under vattnet och jag inte tog mig ner, förstod jag att något var galet. Vi fixade in lite vikter i min flytväst och jag var redo att påbörja dyket på riktigt. Nu var alla andra nästan nere på botten och jag fick dyka ner med killen som hade hajmaten med sig...i en plastsäck! Gissa om vi var populära. Hundratals fiskar svärmade runt oss, flera småhajar och på botten väntade två stora tjurhajar på ca tre meter. Jag tog plats bredvid de andra dykarna bakom ett rep som markerade var vi som publik skulle hålla hus och skiljde oss från arenan, som de kallade den, där utfodringen skulle äga rum. Vad som hände sedan är svårt att beskriva. Det var närmast kaos. Dykarna förvarade fiskavfallet i stora lådor och öppnade för att plocka fram godbitar som de sedan matade hajarna med. Samtidigt virvlade hundratals hungriga men mindre fiskar och väntade på sin tur. Ibland kom det en extra stor haj och då aktade sig stimmen och lät störst gå först. Hur många hajar såg vi? Omöjligt att säga. De var överallt. Två eller tre av dem var riktigt stora tjurhajar, över tre meter, ett tjugotal var mellan en och två meter och resten (ett hundratal) var upp till en meter långa. Det var tjurhajar, vitfenade revhajar, gråa revhajar och nursesharks, vad det nu heter på svenska. Tigerhajen dök tyvärr aldrig upp, de är de största av dem som brukar dyka upp, de kan bli upp till 5-6 meter långa.

 

 

Efter tjugo minuter på botten steg vi upp till ytan för att återställa kvävebalansen i kroppen och förbereda det andra dyket. På vägen upp såg jag hur en av instruktörerna närmade sig en 2-3 meter lång haj bakifrån och klappade den på stjärtfenan! Galet coolt. 

 

Vi kom upp och serverades saft och kex i väntan på nästa dyk.

En japan på båten blev sjösjuk av vågorna och fick hoppa i vattnet för att slippa kräkas. När vi satt och pratade om upplevelsen fick jag veta att alla andra hade fått simma in i hajstimmen och ta på hajarna! Hur kunde jag ha missat det? Jag hade fått lite besvär med öronen, tryckutjämningen, och börjat bege mig uppåt lite i förväg, men detta var ju sjukt bittert! Jag upplyste instruktörerna och de lovade att fixa till det. Kaptenen på fartyget pekade på en av dykarna och sa: "your job this dive is to make sure he gets to pat a shark". 

 

Efter en timme på båten hoppade vi i igen och simmade ner till en annan arena på 18 meters djup. Alla tog plats bakom repet och instruktören vinkade fram mig. Där låg en 2 meter lång nurseshark och letade mat i en behållare. Instruktören gjorde tecken åt mig och jag kände på dess stjärtfena. Som grovkornigt sandpapper, hårt och stabilt men ändå mjukt på något sätt. Mer, pekade instruktören åt mig, så jag kände på dess mage och klappade den. Hela tiden fortsatte hajen leta i tunnan och verkade helt obrydd om situationen. Jag simmade tillbaks i extas och tog plats på "läktaren". 

 

 

Dykarna hade haft med sig ny säck med fiskdelar och lagt den i en kista på botten. Nu höll de fram stora fiskhuvuden åt tjurhajarna som åt ut händerna på dem. En mindre haj hade listat ut var förrådet fanns och försökte ta sig in i kistan, men hajmatsdykaren var inte sen att knuffa undan honom. Då hajen enträget fortsatte ta sig in slog dykaren till hajen med knytnäven! Han fistade en haj! Sjuk grej. Hela tiden satt vi på tre meters avstånd och beskådade spektaklet. En av de stora hajarna tog plötsligt sikte mot mig, den tittade mig i ögonen och simmade mot mig. Jag tittade tillbaks och den passerade mig så nära att jag kunde sträckt ut handen och tagit på den. Det hela var surrealistiskt. Här var vi på botten av havet, i deras hemmiljö och de lät oss mata dem, se på dem och t.o.m. ta på dem.

 

 

Fiskdelarna började tryta och de fijianska dykarna lyfte upp hela tunnan, en soptunna, fyra fem meter från marken och tömde den uppochner med hjälp av ett rep. Genast flög alla fiskarna in i det sjunkande fiskrenset och högg efter allt som fanns. Först de små och snart de stora, vilket skrämde iväg de mindre, men bara lite. De visste att de inte stod på matsedeln idag. Vi lämnade smulätandet åt slumpen och begav oss uppåt. Jag letade upp en av vikterna från bältet jag tidigare tappat och fick kämpa motströms för att få tag på det. Det var galet strömt!

 

 

Vi tog oss upp på båten och återvände hemåt, regnet hade upphört och havet lugnat ner sig. Hajarna var mätta, vi var oerhört belåtna och naturligtvis köpte jag dvd:n med det otroliga hajdyket. Det enda minuset var att detta skulle bli otroligt svårt att överträffa i framtiden...