Tomas & Lenas jorden runt-blogg

Efter ett fallskärmshopp (nej, svärmor - det var faktiskt inte min idé!) en massa vackra utsikter och några timmars resa, anlände vi till Queenstown, Nya Zeelands äventyrshuvudstad. Queenstown fick sitt rykte efter att A.J. Hackett lanserade världens första kommersiella bungyjump här (43m högt) och alla möjliga äventyrsföretag därefter startades upp. Hela Nya Zeeland är faktiskt smittat av denna tanke och nästan vart man än kommer kan man hoppa fallskärm, bungyjump, åka forsränning eller glida över canyons i selar. Hackett hade sedan det berömda 43-metershoppet (från en bro) gått steget längre och kunde numera erbjuda ett 134 meters fritt fall ner i en ravin, Nevis. 

 

Att vi skulle till Queenstown bestämde vi efter att ha hört att de hade landets högsta bungy, plus att det skulle vara väldigt vackert i området. Båda sakerna stämde och hela vägen dit imponerades vi av landskapet, kullarna, de snötäckta bergstopparna och de blanka sjöarna. Vi begav oss till bokningsföretaget och reserverade platser, jag ville hoppa bungy och Lena ville göra en swing - världens högsta - men inte själv, så jag slog till med både och. Vi hade två timmar till avfärd så vi hann äta en thaisoppa och checka in på ett hostel med det passande namnet "Bungi". 

 

 

Stämningen var på topp för min del, jag fick den stora kicken först när de började spänna på mig säkerhetsselen kring benen. Jag stod egentligen längre bak i kön, men när de kom på att jag även skulle göra swingen flyttades jag fram från näst sist till först och de började spänna fast utrustningen kring vaderna. De satte mig i hoppstolen och spände fast ytterligare utrustning varpå de kontrollerade att allt satt som det skulle. Jag fotades och fick påbörja den långa vandringen på två meter fram till avsatsen. Vandringen förlängdes av att mina ben satt ihop som på fastkedjade fångar och därför kunde jag bara ta korta korta steg ut. 

 

Först var det fantastiskt härligt, jag föll fritt! Snart gick det fruktansvärt fort och utan att egentligen vilja det skrek jag precis lika mycket som alla dumskallar gjort före mig. När det gick som fortast och hade gått alltför fort, alltför länge, fångades jag äntligen upp av gummibanden och studsade upp igen! Efter två studsar drog jag enligt instruktion i ett band som lösgjorde mina ben och möjliggjorde en sittande position, något som varit mindre önskvärt under det fria fallet men desto trevligare efter, både för utsiktens skull och för det minskade blodtrycket i hjärnan.

 

Tillbaks i transportkorgen for vi, och ny invägning väntade inför nästa äventyr. 

Swingen, en gigantisk gunga, hade spänts upp vid ravinen bredvid bungyravinen, och efter ett fritt fall på 70 meter svingades man över till andra sidan i rasande fart. Vi vandrade över en smal hängbro ut till den korg vi skulle utgå ifrån, jag ännu i extas över mitt bungy, Lena grymt taggad efter att ha sett men inte gjort. 

 

De selade fast oss och vi krokades fast sida vid sida varpå anordningen förde oss sakta ut över branten. Vi tog nån bild (vi höll självklart inte i kameran...) och innan vi visste ordet av, släppte de loss oss. Vi föll och skrek, fångades upp av gungan och påbörjade en extremt hastig flygtur över ravinen och upp på andra sidan, bara för att genast påbörja en nästan lika snabb färd tillbaka, baklänges denna gång. Kicken var ett faktum även denna gång, men enligt mig var bungyt roligast, kanske eftersom man själv tvingades ta det lockande men onaturliga beslutet att dyka utför ett stup.

 

Vi fick några fula kepsar och en helt ok t-shirt med reklam för Hacketts äventyrsfirma och därefter fick vi spana in bilderna och filmerna från våra strapatser. Priserna var hutlösa och hade jag inte varit så nöjd med mitt hopp hade jag aldrig köpt bilderna, filmen och swingbilderna struntade vi i.

 

Totalt slut efter alla extrema intryck fördes vi tillbaks av bussen och handlade lite mat innan vi åkte till vårt hostel för att soooooooooova!