Efter Kuala Lumpur begav vi oss till Kambodja och Siem Reap, där broder Nurp enligt planerna mötte upp oss för att kunna uppnå maximal stämning, något som genast infann sig. Första dagen ägnades åt att se "the cultural village", en kulturell park där vi kunde se lite äldre historia och uppleva lite fina miljöer, och naturligtvis balla ur.
Huvudsyftet med att besöka Siem Reap var att se alla de gamla tempel som finns kvar sedan Khmer-riket för ca 1000 år sedan. Vår guide, Sam Ol, körde runt oss och berättade på bruten engelska om Kambodja, templen och om sin egen historia, trots att han bara var strax över 30 har han redan upplevt mer hemskheter än många av oss någonsin behöver utstå (mer om det i nästa inlägg).
Vi bodde på vandrarhemmet Golden Mango Inn, där några riktigt sköna typer arbetade, bl.a. Mr Chum, som genast blev Lenas favorit. Hon ville ta hem honom i sin väska, där han utan problem hade fått plats. Alla i Kambodja är under 1.40 långa känns det som, men de är glada och trevliga, förutom tuc-tucförarna alltså.
Första templet vi besökte var det världsberömda Angkor Wat, som byggdes på 1100-talet. Det är än idag omgivet av en gigantisk vallgrav, en konstgjord sjö som en gång i tiden innehöll krokodiler. Det var galet mycket trappor och vi bar Lena upp och ner för den ena trappan brantare än den andra. Längst in var det dock för brant, de hade satt upp räcken att hålla sig i och vakter såg till att ingen gjorde något dumt, så Lena fick vila på en stenbänk medan jag och Nurp utforskade. Vårt intryck var dock att templet var häftigare från utsidan i sin storhet, inne var det mest tomma hallar och tomma rum. Reliefer fanns det en hel del av dock, men vår guide visade sig bara vilja vara chaufför och vi gick in själva med en bok bara, så vi missade säkert en hel del info.
I närheten av Angkor Wat ligger staden Angkor Thom, som har ett intressant tempel vid namn Bayon. Templet bestod ursprungligen av 54 torn som alla pryddes av stenansikten i toppen, ett på varje sida av varje torn. Många är idag förstörda, bara 37 torn är intakta, men från början fanns det alltså 216 ansikten.
På väg ut ur Angkor Thom körde vi igenom Victory gate.
Ett återkommande tema var alla försäljare som flög på oss vid ingångarna till templen. Några var trevliga, andra dryga, men alla var fattiga. Svårt att motstå stackars barn som säljer vykort eller bananer för att ha råd att gå i skolan. Antagligen får de heller inte de pengar de tjänar in, det är svårt att veta. Alla var dock väldigt nyfikna på Lena som rullade istället för att gå. En munk vi mötte tog kort på henne istället för på templen.
Kambodjas nutidshistoria är fruktansvärd. Under 70-talet härjade Pol Pot och utrotade ca 25% av sin egen befolkning medan USA släppte fler bomber över landet än samtliga stridande gjorde under hela andra världskriget. Pol Pot lät dessutom minera stora delar av landet, vilket resulterat i mängder av människor som har olika former av handikapp sedan de sprängt sönder sig på minor eller bombats osv. Några av dessa hade bildat en musikgrupp och gjort en CD som de sålde för att få in pengar, ett sätt att överleva som inte bygger på tiggande.
Templet Ta Prohm är otroligt! Det fascinerade så mycket att man valde att spela in några scener ur filmen Tomb Raider här. Djungeln har fullständigt tagit över vissa delar av templet och det är en gåta hur dessa träd kan växa sig så stora med så lite regn per år och utan att knappt nå marken.
Ett annat tempel med liknande tema var Preah Khan.
En söt khmerflicka med sin loppiga hund.
Vi tog oss även till det fascinerande templet Beng Melea. Här hade djungeln fått härja helt ostört och man hade inte restaurerat någonting, till skillnad från tidigare nämnda tempel där man försökt återställa vissa delar. De hade dock byggt en slags träbrygga som man kunde vandra på, men många klättrade runt på ruinerna och tog häftiga bilder, vi också, så klart.
Sammantaget spenderade vi fyra mycket intressanta dagar i Siem Reap och såg fler och större ruiner än vi någonsin väntat oss. Vägarna och templen var dock inte alltför handikappsanpassade, vilket vår sista bild får symbolisera.
