Regnskogen

Norr om Port Douglas ligger Cape Tribulation, döpt så av kapten James Cook då han strandade på revet för snart 250 år sedan. Cape trib, som de kallar det, är enda platsen i världen där två världsarv möts, the Daintree forest (Australiens regnskog) och det stora barriärrevet. 
Man kunde därför boka turer upp till regnskogen och se ett och annat, men eftersom vi hade bil tog vi reda på vad en innehöll och körde dit på egen hand. Våra eminenta hostelvärdar försåg oss med en karta och ringde några samtal åt oss för att kolla upp tider och boka en krokodilsafari, därefter begav vi oss norrut mot regnskog och äventyr. 
Planering kvällen före regnskogssafarin
 
Första stoppet var Mossman Gorge, en färskvattenskälla man kunde bada i uppe i regnskogen. Vattnet var kallt men inget ovanligt för svensk standard, dock iskallt jämfört med de 30 graderna i havet någon mil bort. Vi hoppade glatt i hursomhelst och njöt av det glasklara vattnet. Strömt var det, visade det sig ganska snart och både jag och Daniel höll på att råka illa ut när vi hamnade mitt i strömmen mellan ett par stenar. Lite senare hände detta en tjej som badade samtidigt som oss och hon blev riktigt rädd. Vi skyndade till undsättning och Daniel lyckades hjälpa henne upp på en sten, annars hade hon säkert skadat sig mot stenarna längre ner i forsen. Resten av badet höll vi oss undan strömmen och badade längre uppströms. Man skulle haft cyklop med sig, för det var väldigt bra sikt där, och fiskar simmade runt. 
 

 Kallt men härligt!
10,0 i betyg, eller?
 
Jag hoppar mellan stenarna där strömmen var starkast. En kul detalj är Daniels piratben. 
 
Mossman Gorge var så härligt att vi spenderade alldeles för mycket tid där, vilket medförde en väldigt stressig körning vidare upp till nästa punkt på programmet, krokodilsafarin. Vägarna var slingriga och vi fick åka färja över ett vattendrag, vi hade bokat safarin kl 14:00, men när vi kom dit 14:05 var ingen på plats och vi började oroa oss på riktigt. Så småningom löste det sig och vår guide Allan, som hade förberett båten när vi trodde han hade åkt utan oss, ledde oss ner förbi skylten med varning för krokodiler, och vi gick ombord hans träskbåt. 
 
Skylt med info vid färjan till regnskogen
Varning för krokodiler!
 
Vi lämnade kvar rullen bland lera och krokodiler. 
 
Under över en timme guidade han oss längs floden utan att vi såg annat än mangroverträd, mangroverträd och åter mangroverträd som han aldrig verkade tröttna på att berätta om. Hade han döpt touren till mangroversafari, vilket skulle ha speglat innehållet betydligt bättre, hade det nog dock inte varit lika välbesökt. 
 
Allan flikade, som väl var, in något ibland om krokodiler, och vi lärde oss att saltvattenskrokodiler egentligen lever i bräckt vatten och håller till där sötvatten rinner ut i saltvatten. Han upplyste oss också om att saltvattenskrokodilerna är aggressiva, till skillnad från den rädda sötvattenskrokodilen. Saltvattenskrokodilerna ligger och lurar precis under vattenytan, med halva ögonparet ovan och andra halvan under ytan, studerar allt du gör och anfaller helt utan förvarning med en hastighet av upp till 60 km/h, river ner dig i vattnet och snurrar runt dig till du är helt desorienterad och dränkt, varpå du får ruttna några timmar på botten för att sedan ätas upp. 
Bristen på synliga krokodiler förklarade han med att vattnet är så varmt så här års, att de inte behöver ligga i solen för att värma upp sig som de gör resten av året, nu kan de ligga i vattnet och hålla rätt kroppstemperatur (32 grader) ändå.
Jag spanar efter krokodiler men utan framgång
 
Precis när vi skulle parkera båten skymtade vi dock en liten krokodilstackare som mot bättre vetande låg och värmde sig på strandkanten. Vi plåtade bäst vi kunde för att föreviga vår första äkta krokodil, zoo räknas ju självklart inte. Vår kamera, som är ypperligt bra på det mesta trots sin ringa storlek har tyvärr katastrofal zoom, så Daniel och Stinas kamera kom väl till pass. Deras kamera är 10 ggr dyrare, har troligen 10 ggr bättre zoom men väger också minst 10 ggr så mycket som våran och skulle därmed inte vara någon hit att släpa med sig jorden runt. 
 Vår första och enda krokodilsiktning
Världens största kända krokodil, guiden hade fotot med sig
 
Efter mangroversafarin och krokodilyngligen var klockan mycket, glassprovning fick utebli och vi letade upp en restaurang där vi slog till med pizza. De hade en fantastiskt vacker strand precis intill, så vi gick ner en sväng i väntan på maten som skulle dröja en halvtimme. Vattnet var otroligt varmt och vi vadade ut och tog några bilder.
 
Flygplanlandingar vet vi inte, men en rullstol höll sanden för
Bus
 
Restaurangen låg i anslutning till en camping, och den sympatiske ägaren försåg oss med lite smörjolja till Lenas snart sönderrostade rullstol. Det sliter rejält med sand och saltvatten och en sköljning med vattenslangen och en mindre service gjorde susen. Ägaren och hans fru hade hamnat där för 20 år sedan och bara blivit kvar, det var så vackert och härligt. Pizzorna var fina, särskilt Daniels krokodilpizza, om man får tro hans utsago. Han envisades med att betygsätta allas mat vid varje måltid, och oftast vann hann själv. 
På vägen hem stannade vi till och tog några vackra solnedgångsbilder vid en strand, krokodilvarningen ignorerade vi trots all info vi fått tidigare samma dag. 
 
Den våta sanden blänker som en spegel
Foto: Daniel
Så häftig himmel
 
När mörkret lagt sig och vi fortsatte vår färd, började safarin på riktigt och vi körde över en orm. Två gånger, faktiskt, eftersom vi backade tillbaka för att ta kort på den. Pytonormen fortsatte dock obrydd sin stilla färd över vägen och in i skogen, vi fick nöja oss med några mediokra och suddiga kort eftersom Stina märkligt nog inte ville gå ur bilen och hämta superkameran i bagaget. 
Pytonormen vi körde på fram och baklänges. Den var dock inte fullt så suddig i verkligheten
 
I beckmörker körde vi sedan sista sträckan tillbaka vårt kära Dougies Backpackers utan större missöden. Vi var trötta men nöjda efter en fantastisk dag i regnskogen och det var nu dags att ställa in siktet på Port Douglas nästa höjdpunkt: det stora barriärrevet.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0