Tomas & Lenas jorden runt-blogg

 Så anlände vi till ett av våra huvudresmål i Nya Zeeland, Waitomo Caves. Här skulle man förutom fantastiska grottor kunna se de omtalade “glow worms”, eller lysmaskar som det heter på svenska. Vi var osäkra på om det skulle fungera att komma ner i grottorna över huvudtaget för min del med rullstol och blev väldigt positivt överraskade då vi fick reda på att det fanns en grotta vid namn Ruakuri som var helt utan trappor. Woho! Äntligen någon som har tänkt till! Grottan är den enda rullstolsvänliga på den södra hemisfären vilket visar hur ovanligt det är med bra tillgänglighet i grottor. Jag blev än en gång mycket imponerad av Nya Zeeland och deras tillgänglighet.   

 

Tomas funderade på att göra en äventyrsklättring i grottorna, men efter att ha sett priset på runt 2000kr för en heldag valde han, till min lycka, att följa med mig (När du är med nästa gång Nurp så får ni åka dit och uppleva äventyret ihop ist). 

 

När vi kom fram till grottan möttes vi av en utsida bestående av samma sten som pancake rocks, det ställe vi tidigare beskådat i Punakaki, dvs kalksten som urholkats i ett pannkakslagersliknande mönster. När vi sedan kom igenom ingången skulle vi gå som i en spiral ca 60 meter neråt i ett gigantisk cementrör för att komma till själva grottan. Innan vi började vår färd stängde vår guide dörren och sjöng en sång på Maori i mörkret. Det var en fantastisk akustik där inne, bättre än någon kyrka jag någonsin varit i, och guiden hade en riktigt bra röst. I mitten droppade vatten på en kalksten som befann sig längst ner vilket gav platsen en mystisk känsla.

 

 

Jag älskade att jag kunde ta mig ner helt själv trots att det var lite läskigt att rulla fram i mörkret. Man var rädd att det skulle hugga tag i stolen och att man skulle ligga där som ett fån på marken. Det gick som tur var bra och väl nere gick vi in i själva grottan. Det var strängt förbjudet att ta på formationerna, och böter upp till 10 000$ kunde ges (En liten kille på ca 10 år påminde sin pappa om detta minst hundra gånger vilket gjorde det hela lite komiskt). 

 

Grottan i sig var helt fantastiskt vacker med olika slags formationer. Formationerna, eller stalaktiter och stalagmiter som de egentligen heter, har bildats genom att vatten sipprat igenom de jordlager som befinner sig ovan. Vattnet har därmed dragit med sig kalk och skalrester innehållande kalk från musslor och snäckor som finns i marken. Eftersom det finns mycket skalrester ovanför Ruakura är det ovanligt vacker vit färg här inne gentemot många andra grottor. Kalkstenen i grottan tyder på att den en gång i tiden varit under vatten. Mycket intressant! (eller hur Fryxen?)

 

Vi gick dessutom en del i helt bäcksvart mörker. Man kunde inte ens se handen framför sig vilket gjorde att man fick inblick i hur det måste vara att vara blind. Det var en annorlunda och lite läskig upplevelse och det blev ju inte bättre av att man dessutom hade behövt huka för långt nedstickande stalaktiter ganska snart innan de släckte ner. Kändes nog nästan säkrare att sitta ner än att gå stående kan jag tänka mig. 

 

Efter det kom vi fram till lysmaskarna, eller larver som det egentligen är, som producerar ljus när de bryter ner syre till vatten och därmed blir elektriskt laddade. De såg ut som en stjärnhimmel i taket och ljuset speglade sig i vattnet nedanför. Man trodde att vattnet var mycket längre ner än det verkligen var vilket gav en häftig optisk illusion. 

 

 

Längre in i grottan var det riktigt tajt och jag var glad att min rullstol är så smal som den är. Överallt fanns det små sidogångar där man inte fick gå in och man blev riktigt sugen på att utforska varenda liten del av grottan. Måste varit grymt häftigt att ha hittat grottan en gång i tiden och därmed utforska den med vetskapen om att troligtvis ingen tidigare varit där. 

 

 

På vägen tillbaka skulle vi åter upp i samma cementspiral. jag frågade guiden om jag fick sjunga en kort sång där inne för att testa akustiken. Det gick bra och jag och Tomas sjöng en vers av Amazing grace. 

 

Efter ca 1,5 timma hade vi gått igenom grottan och var tillbaka ute i ljuset igen. Det var riktigt kul att få se en grotta precis som vilken gående som helst och jag var riktigt nöjd med besöket. Vi begav oss tillbaka till vårt rum för att softa vilket kändes skönt efter allt bilåkande den senaste tiden. 

 

Våran tid på Nya Zeeland började lida mot sitt slut. Vi åkte förbi Ciancis på vägen mot Auckland för att äta lunch och träffa deras dotter Sarah och hennes barn. Sedan bar det vidare upp till Rolstons för att sova sista natten där innan vi skulle vidare mot värmen på Fiji! Vi känner båda två att det finns mycket mer att utforska här på Nya Zeeland och förhoppningsvis kommer vi tillbaka hit igen.

 

Denna mäktiga Toblerone blev självklart Tomas väldigt sugen på. Kostade endast 200$ och vägde 4,2kg. 

Först i Wellington spanade vi in ett par platser från filmerna, dels platsen där hobbitarna gömmer sig för riddaren (platsen ligger i en park i centrala Wellington!), dels Rivendell, som ligger i en nationalpark strax norr om staden. 

Vi övernattade sedan på ett motel på vägen.

 

Morgonen efter åkte vi vidare till Tongariro national park, en nationalpark som rymmer inte mindre än tre vulkaner! Vi tänkte först bo i ett vandrarhem men efter att ha sett stället och känt hur sjukt kallt det var där, tog vi in på ett Skotel, ski och hotel i samma ord. De visste hur man behandlar sina gäster! Vi fick bo i en svit till samma pris som vi skulle bott på hostel annars, och de ställde in ett element i rummet till min ständigt genomfrusna fru, samt gav oss ett häfte med sagan om ringen-info från inspelningsdagarna. Japp, det var här Mordor spelades in, och när jag insåg att man kunde vandra upp på den högsta vulkanen, Ngauruhoe (Mt Doom i filmen), var saken biff. Jag fick hyra vandringskängor för en dryg femtiolapp och köpte in lite vandringskost, det skulle ta 7-8 timmars vandring att bestiga toppen. Eftersom klockan var ganska mycket, sköt jag upp vandringen till dagen efter, man vill inte vara uppe på en vulkan när mörkret faller...

 

Istället tog vi bilen upp på en annan vulkan, det var asfalterat en bra bit upp eftersom de har en skidanläggning där. Vi kikade runt, fotade det så annorlunda landskapet och jag gick en liten rundtur där det var lite mer otillgängligt och fotade på. Det var verkligen fascinerande, och sikten var magnifik, allt bådade gott inför morgondagens utmaning.

Morgonen kom, och när jag skulle ut var det dimmigt, men enligt prognosen skulle det klarna senare, så jag gav mig iväg. Klädseln bestod av jeans, tröja och skinnjacka, det enda varma jag har med mig. Vattentätt är det självklart inte, men det skulle inte regna, försäkrade de mig. Inte för att jag hade några såna kläder iaf, vi har nog med saker att släpa runt jorden ändå...

 

Jag körde bilen till vandringsledens start och gav mig ut på äventyret. En och en halv timme följde jag leden. Första sträckan var fin, den ledde genom en dalgång och sakta men säkert tog jag mig uppåt från ca 1.000 meter till 1.700 meters höjd över havet.

 

 

Ifall dimman inte skulle lätta, var jag dock tvungen att kunna hitta tillbaks, så med Ariadnes tråd i bakhuvudet byggde jag små torn av vulkanstenarna på 30-50 meters avstånd, så jag alltid kunde se något märke och därmed hitta tillbaks. Upp är inte svårt, men går man runt lite på toppen och inte hittar ner, blir det livsfarligt! Bestigningen tog över två timmar och hela tiden blåste det kalla blöta vindar med regn som kämpade sig in innanför alla lager. Vulkanen är täckt av rullstenar, så stiger man ett steg uppåt, glider man ner minst lika mycket, hela tiden. Ett par gånger övervägde jag att ge upp, jag hade ingen aning om hur långt som återstod eller ens om jag skulle hitta tillbaks, men efter lång kamp nådde jag toppen!

Jag var sjukt nöjd, om än genomblöt och kall, men sikten var tyvärr bedrövlig även på toppen. Jag kikade ner i kratern, en syn som ska vara otrolig, men såg ingenting. Strax därefter började jag nedfärden. Ner gick lätt, rullgruset gled jag igenom och markeringarna gick mestadels lätt att hitta. Mitt i backen, ibland miljarder av svarta vulkaniska stenar, hittade jag osannolikt nog en ring! Stämningen var total, jag hade hittat en ring på Mt Doom!

 

Resten av färden gick problemfritt och jag tog mig tillbaks till bilen och bytte om. Det hade tagit mig endast sex timmar fram och tillbaks, trots att jag byggt otaliga stenrösen längs vandringen, inte illa. 

Tillbaks på hotellet var klockan halv tre, Lena hade generöst nog beviljats en sen utcheckning och låg och sov (!).

 

En välbehövlig, varm dusch senare åkte vi vidare, med Waitomos grottor framför och en erövrad vulkan bakom. 

Morgonen efter beslöt vi att åka runt lite i området kring Queenstown, det är väldigt vackert och fick också husera många av inspelningarna till Sagan om ringen, något som vi gång på gång noterade, då vi kände igen miljöerna. Vi letade därför upp några av inspelningsplatserna för att se hur de ser ut i verkligheten, dels för att vi gillar filmerna, men också för att vi visste att platserna var vackra i sig. På internet finns mycket info och ibland bra beskrivningar av hur man hittar till dem. Man kan även köpa en bok med alla platserna utsatta med gps, men vi var för snåla för det. Förståkte vi en timme längs en vacker sjö omgiven av berg. Vägen hade lagts längs med sjön hela vägen och utsikten var slående. Slutligen kom vi fram till Isengard, i verkligheten ett vattendrag ovanför en bro, där vi tog bilderna ifrån.

Det blåste rätt kallt och vi begav oss tillbaks när vi såg två liftare och plockade upp dem. De hade varit ute och vandrat på olika håll men slagit följe sista biten och skulle lifta in till Queenstown. Den ena killen, en tysk, hade cyklat långa sträckor av landet men hade lämnat sin cykel i stan för att vandra lite i bergen. Den andra killen, en fransman, hade varit ute i över tre veckor och gått, han såg sjukligt smal ut och luktade gammal luffare. Han hade som mål att vandra genom hela sydön, men hade börjat sent och nu är ju vintern på väg, ingen höjdartajming med andra ord... Vi släppte av de tacksamma killarna i stan och fortsatte vår jakt på inspelningsplatser. 

 

Vi ägnade tid åt att hitta den flod där brödraskapet åker båt efter alvbesöket i första filmen, men det var inte lätt att hitta rätt plats. Envis som jag är, kämpade jag mig vid ett tillfälle ner till floden genom några snår, vilket gjorde det hopplöst att ta sig tillbaks upp igen, då buskarna var som hullingar. Jag klättrade i träd och hoppade mellan grenar för att ta mig tillbaks upp, Lena trodde jag hade drunknat i floden eller nåt sånt, jag hade varit borta i 30-40 minuter.  

 

Resan fortsatte norrut och utsikten var hela tiden slående, vi hade höga kullar omkring oss överallt och snötäckta bergstoppar i horisonten. I Twitzel stannade vi över natten, nästa morgon skulle vi på guidad tur på en av inspelningsplatserna. 

En dam i 45-50-årsåldern mötte oss med minibuss och körde ut oss på ängarna utanför samhället, alltmedan hon berättade inspirerat om platsen, varför den hade valts och var man hade spelat in olika scener. Hon hade själv gjort någon mindre statistroll men hade full koll på en stor mängd detaljer kring inspelningsdagarna. Förutom en massa kul kuriosa, pekade hon ut platser och visade oss bilder från filmen för att vi skulle känna igen oss mer, och på slutet tog hon fram en massa rekvisita och regisserade oss i en mängd bisarra men väldigt underhållande scenarion.

 

Efter touren skulle vi åka vidare mot Christchurch, på östkusten, men passade först på att besöka en sista inspelningsplats, Edoras. Vägen var lång och mot slutet åkte vi på grusvägar fram till parkeringen till Mt Sunday, som vi ämnade bestiga. Vädret, som tidigare sett så lovande ut, svek oss fullständigt och det började regna och snålblåsa rejält, förutom en viss mängd dimma. Mt Sunday är en kulle omgiven av berg, men dessa såg vi knappt skymten av, även om vi tydligt kände igen kullen. Över vattendrag och genom grästäckta stigar kämpade vi fram med rullen, ända fram till branten. Envisa som vi är tog vi oss upp en bra bit tillsammans, men det var så halt att vi inte vågade pressa upp sista biten, om det nu överhuvudtaget hade varit möjligt. Istället övergav jag Lena och sprang upp till toppen på egen hand, tog några blöta bilder och skyndade ner igen. Vi var båda dyngsura (Lena även sur, jag dock ganska nöjd), en flashback till vårt glaciärbesök veckan innan, men hade åtminstone sett och besökt stället.

 

Mörkret föll och vi tog oss in till Christchurch för övernattning. Mer om det i nästa inlägg. 

Efter ett fallskärmshopp (nej, svärmor - det var faktiskt inte min idé!) en massa vackra utsikter och några timmars resa, anlände vi till Queenstown, Nya Zeelands äventyrshuvudstad. Queenstown fick sitt rykte efter att A.J. Hackett lanserade världens första kommersiella bungyjump här (43m högt) och alla möjliga äventyrsföretag därefter startades upp. Hela Nya Zeeland är faktiskt smittat av denna tanke och nästan vart man än kommer kan man hoppa fallskärm, bungyjump, åka forsränning eller glida över canyons i selar. Hackett hade sedan det berömda 43-metershoppet (från en bro) gått steget längre och kunde numera erbjuda ett 134 meters fritt fall ner i en ravin, Nevis. 

 

Att vi skulle till Queenstown bestämde vi efter att ha hört att de hade landets högsta bungy, plus att det skulle vara väldigt vackert i området. Båda sakerna stämde och hela vägen dit imponerades vi av landskapet, kullarna, de snötäckta bergstopparna och de blanka sjöarna. Vi begav oss till bokningsföretaget och reserverade platser, jag ville hoppa bungy och Lena ville göra en swing - världens högsta - men inte själv, så jag slog till med både och. Vi hade två timmar till avfärd så vi hann äta en thaisoppa och checka in på ett hostel med det passande namnet "Bungi". 

 

 

Stämningen var på topp för min del, jag fick den stora kicken först när de började spänna på mig säkerhetsselen kring benen. Jag stod egentligen längre bak i kön, men när de kom på att jag även skulle göra swingen flyttades jag fram från näst sist till först och de började spänna fast utrustningen kring vaderna. De satte mig i hoppstolen och spände fast ytterligare utrustning varpå de kontrollerade att allt satt som det skulle. Jag fotades och fick påbörja den långa vandringen på två meter fram till avsatsen. Vandringen förlängdes av att mina ben satt ihop som på fastkedjade fångar och därför kunde jag bara ta korta korta steg ut. 

 

Först var det fantastiskt härligt, jag föll fritt! Snart gick det fruktansvärt fort och utan att egentligen vilja det skrek jag precis lika mycket som alla dumskallar gjort före mig. När det gick som fortast och hade gått alltför fort, alltför länge, fångades jag äntligen upp av gummibanden och studsade upp igen! Efter två studsar drog jag enligt instruktion i ett band som lösgjorde mina ben och möjliggjorde en sittande position, något som varit mindre önskvärt under det fria fallet men desto trevligare efter, både för utsiktens skull och för det minskade blodtrycket i hjärnan.

 

Tillbaks i transportkorgen for vi, och ny invägning väntade inför nästa äventyr. 

Swingen, en gigantisk gunga, hade spänts upp vid ravinen bredvid bungyravinen, och efter ett fritt fall på 70 meter svingades man över till andra sidan i rasande fart. Vi vandrade över en smal hängbro ut till den korg vi skulle utgå ifrån, jag ännu i extas över mitt bungy, Lena grymt taggad efter att ha sett men inte gjort. 

 

De selade fast oss och vi krokades fast sida vid sida varpå anordningen förde oss sakta ut över branten. Vi tog nån bild (vi höll självklart inte i kameran...) och innan vi visste ordet av, släppte de loss oss. Vi föll och skrek, fångades upp av gungan och påbörjade en extremt hastig flygtur över ravinen och upp på andra sidan, bara för att genast påbörja en nästan lika snabb färd tillbaka, baklänges denna gång. Kicken var ett faktum även denna gång, men enligt mig var bungyt roligast, kanske eftersom man själv tvingades ta det lockande men onaturliga beslutet att dyka utför ett stup.

 

Vi fick några fula kepsar och en helt ok t-shirt med reklam för Hacketts äventyrsfirma och därefter fick vi spana in bilderna och filmerna från våra strapatser. Priserna var hutlösa och hade jag inte varit så nöjd med mitt hopp hade jag aldrig köpt bilderna, filmen och swingbilderna struntade vi i.

 

Totalt slut efter alla extrema intryck fördes vi tillbaks av bussen och handlade lite mat innan vi åkte till vårt hostel för att soooooooooova!

Nu var det dags att besöka de berömda glaciärerna Fox och Franz Josef. Även här var det regnigt och vi bestämde oss för att trotsa regnet än en gång den första dagen genom att ta oss fram så långt det gick utan helikopter fram till Frans Josef. Det kändes som en av dagsetapperna i Mot alla odds att ta sig fram. Det var skitigt, blött och en blandning av små och stora stenar. Tur att jag och Tomas är sjukt envisa. Man såg hur folk glodde och i sitt stinna sinne funderade på om vi var riktigt kloka som gett oss ut bland stenarna. När vi tagit oss halvvägs måste jag medge att de troligtvis hade rätt. Jag var skitig, kall och dyngsur,och det blev ju inte bättre då jag på tillbakavägen ramlade baklänges ur rullstolen då drivringarna var hala av allt regn. Men vi klarade det och det kändes som en seger efteråt! 

 

Dagen efter såg det ut att vara bättre väder och vi bestämde oss för att kolla om det fanns möjlighet att hoppa skydive. Detta var nog mest min idé då jag alltid ha velat prova på att göra ett hopp. Tomas fick ju göra ett på sin svensexa så han hade ju redan testat en gång. Här mötte vi Marc, en erfaren hoppare som t.o.m. hade hoppat skydive i rullstol. Han lovade att ta väl hand om mig i ett tandemhopp vilket kändes tryggt och säkert. Vi fick tid att hoppa klockan 11 och eftersom klockan nu endast var halv nio bestämde vi för att ta en titt på Fox Glacier. 

 

Tomas ville egentligen göra en riktigt isklättring, men tyvärr var alla guidade turer helt fullbokade nu när det äntligen var tillräckligt bra väder för att besöka glaciärerna. Man kunde även gå en halvdagstur, men det kändes inte så roligt i jämförelse, så vi bestämde oss för att ta oss så långt man kunde utan att betala innan vi skulle göra vårt skydive. 

 

Det var sådan skillnad att äntligen få bra väder. Allt blir så mycket lättare och roligare då. På bilvägen till glaciären såg man skyltar hur långt glaciären en gång sträckt sig. Det som syns idag är bara en spillra av det som fanns bara för bara 100 år sedan. Det måste ha varit så otroligt häftigt då med ett gigantiskt istäcke som sträckte långt ner igenom regnskogen. Det man nu kan se utan att ta sig upp med helikopter på själva glaciären är is täckt med smutsigt grus (mindre mäktigt med andra ord). I området runt glaciären fanns också vackra vattenfall och en liten sjö som hade en otroligt vacker grön färg. 

 

När det var sedan var dags att göra vårt skydive fick vi ta på oss specialanpassade dräkter som var allt annat än snygga. De liknade jokerdräkter, och i kombination med de otroligt roliga mössorna och fula glasögonen var vi nu redo att hoppa. Jag, Tomas och en snubbe från Holland åkte upp på 16 000 fot (ca 5000m) i ett litet flygplan. Skulle man hoppa så här högt uppifrån fick man även syre i en liten mask på vägen upp. När det sedan var dags att hoppa så var jag först på tur. Ja, jag hann tänka både en och två gånger vad det är jag faktiskt håller på med. Kastar mig ut ur ett plan! Sjukt spännande och läskigt på samma gång. Jag drog ner mina glasögon, tog bort syrgasen och vi öppnade luckan. Därefter drog vi ut benen och jag lutade mitt huvud mot Marcs axel. Nu var det ingen återvändo och vi slängde oss ut! Woho! I hela 60 sekunder föll vi fritt emot marken. Det blåste sjukt mycket men var riktigt häftigt då man kunde se de snöklädda topparna ovanför molnen samtidigt som man skymtade havet och de två glaciärerna. Vilken känsla! Det gick inte att skrika eftersom man föll så fort att det blev helt torrt i munnen bara man öppnade den. När Marc sedan drog så att fallskärmen vecklades ut var det riktigt gött att bara segla runt och titta på den vackra utsikten. Man ville inte att det skulle ta slut! Jag fick testa på att styra fallskärmen lite grann vilket var kul. Tomas lekte så mycket med sin så han åkte runt som i en spiral ner mot marken. Jag ville hellre dra ut på min flygtid och seglade runt så länge det gick. Det var en vacker utsikt även längre ner över Fox gracier, gröna fält med betande kor och en vacker sjö, Matheson Lake. 

 

 

Vi åkte på eftermiddagen vidare mot nästa mål, Wanaka. Här checkade vi i kvällens mörker in utan att ana det vackra som väntade. När vi dagen efter vaknade insåg vi snart att detta var en otroligt vacker plats. Höga berg sträckte sig upp vid båda sidor om Lake Wanaka som hade ett härligt landskap liknande de omgivningar som finns i filmen sagan om ringen. Vi bestämde oss för att spendera förmiddagen runt sjön för att se dess vackra omgivningar för att senare fortsätta ner mot Queenstown på eftermiddagen. I Queenstown finns det nämligen en del inspelningsplatser från sagan om ringen som Tomas gärna ville se. Själv hade jag gärna spenderat mera tid här för att gå runt sjön och fått uppleva naturen på närmare håll. 

 

 

Vägen mot Queenstown var en fantastisk upplevelse i sig. Den var asfalterad i sin helhet så sent som år 2000 och var dessutom Nya Zeelands högst belägna asfalterade väg. Utsikten var fantastisk och man kunde se över molnen då man åkte. Vi mötte dessutom cyklister som var på väg uppför stigningen vilket måste ha varit sjukt jobbigt. 

 

Vi hade blivit tipsade om att se staden Arrowtown som hade bevarat sitt gamla utseende från guldgrävartiden på 1800-talet. Tyvärr kändes den som en riktig turistfälla när vi kom dit och det enda vi tyckte var värt att fota var den otroligt färgglada och vackra sluttningen med vackra höstfärger som kantade staden. Vi tog oss snabbt vidare för att runt klockan 13 komma fram till Queenstown. Vad vi hittade på där för busigt skall Tomas berätta om i nästa inlägg. Missa inte det! 

 

Så var vi på väg mot den södra ön. Vi tog färjan mellan Wellington och Picton på eftermiddagen efter det fantastiska besöket i Weta Cave. Färden skulle ta 3,5 timmar och vi hade därför tid att blogga, äta, vila, läsa mail och planera (gratis wifi på båten). Jag har fått ansvaret att planera vår vistelse på Cook Island och därför söktes en hel del info bra och billiga ställen att bo på. 

Den senaste veckan har vi rest som galningar genom Nya Zealand och inte sovit mer än en natt på samma ställe, därav vårt bristande blogguppdaterande. Hoppas ni kära läsare ska kunna ha överseende med det, här kommer iaf fortsättningen på vår reseberättelse!

Efter ett oförglömligt besök i Hobbiton, fortsatte vi färden. Nästa stopp gjorde vi vid en vattenkälla omgiven av redwoodträd som importerats från USA för 100 år sedan. Trots sin ringa (...) ålder var de högsta redan 55 meter höga och hade en imponerande omkrets!

 

Vi skulle bo hos Maurizio och Sharons son Jonathan med familj i Rotorua, en stad känd för sin tunna jordskorpa, vilket innebär att det finns flera geysrar och heta bubblande lerpölar där. Vi besökte parken som luktade, ja faktiskt, äggfis! Sorgligt nog är inte bara parken drabbad av denna ångande, vidriga stank, stora delar av stan lider av samma åkomma. Vi steg trots detta in i dimman, andades in djupt och beskådade stadens stolthet. 

 

Det var mängder av hål i parken med varierande geotermisk aktivitet, i vissa svällde långsamma stora lerbubblor upp ur illaluktande lera, i andra kokade det på rejält med närmare hundragradigt vatten. Ånga steg upp ur många av hålen och ibland var det riktigt mycket svavel omkring dem. Mitt i parken fanns det en stor sjö av hett vatten med svavelkontur och stigande ånga som rörde sig över vattnet. De hade gjort en ramp ut så vi kunde se det på närmare håll, men överallt var det varningsskyltar. Tydligen hade två pojkar fallit i en grop något år tidigare och bränt ihjäl sig då de inte lyckades ta sig upp igen. Med detta i bakhuvudet höll vi oss på behörigt avstånd och efter att ha sett tillräckligt åkte vi hem till Jonathan och Natasha, eller John & Tash, som de själva föredrog att kallas. 

 

 

De gav oss ett varmt välkomnande och vi åt lasagne och pratade långt in på kvällen. Barnen, Lucia och Caeleb, var lite avvaktande till en början, särskilt Caeleb eftersom vi lagt beslag på hans sovrum, men så småningom smälte de och ville skjutsa runt Lena i hela lägenheten.

Dagen efter spöregnade det och vi passade på att sova länge och slöa maximalt. Tash hyrde sagan om ringen på bluray (de hade nyss köpt en spelare) och vi tittade på första filmen tillsammans. Speciellt att se den efter att ha varit i Hobbiton bara dagen innan! 

 

 

Vi stannade ett helt dygn längre än beräknat alltså, och efter ytterligare en trevlig afton ihop gav vi oss iväg i riktning mot lake Taupo, som ligger ett par timmar söder om Rotorua.

 

Ett hett tips vi fått med oss var att se några sjöar i trakten, Blue och Green lake. GPS:en fick ansvaret att leda oss dit, något som oftast fungerat ypperligt. Rutt 1 ledde oss dock inte så smidigt som kartan utlovade, plötsligt befann vi oss på en privat väg med en bom framför. Bommen var dock öppen och i korkad optimism ignorerade vi skylten som förbjöd oss åka in. Det är nog bara en kort sträcka, resonerade vi, alternativet att åka tillbaks ett par mil kändes orimligt.

 

Kartan som sett så lättläst ut tidigare stämde dock plötsligt inte med verkligheten och mängder av alternativa småvägar konkurrerade envist med den enda väg som gps:en redovisade. Inte nog med det, vägen såg på mobilen ut att vara rena motorvägen, i verkligheten segade vi oss snart fram på en skogsbilväg som stundtals lämpat sig bättre för traktorer. Ångesten tog alltmer överhanden när vi efter över en timmes irrande kom fram till en låst bom som förhindrade all kontakt med asfalten utanför. Ytterligare en timme slösades bort i sökandet efter vägen ut, och efter att ha trampat skorna fulla med hundskit under en rekognoscens hittade vi slutligen en låst bom till, denna gång i närheten av en turistbyrå som efter hundra frågor äntligen låste upp bommen och släppte ut oss i friheten!

 

 

Vi tog en snabb titt på sjöarna men i regnet var vi inte sugna på att stanna längre tid där utan fullbordade fiaskot genom att vända tillbaka mot Rotorua och vägen söderut mot Taupo. Innan vi hunnit ut ur samhället stannade vi dock för att trösta oss vid Rotoruas Zorbbacke, som skryter med att vara landets längsta. 

Zorb är ett nya zealändskt påhitt som går ut på att man rullar en mycket stor boll nedför en mycket brant backe. Inuti bollen finns en mindre boll med lite vatten inuti, däri lägger man sig och flyter/rullas ned i hög fart. 

 

Vi gjorde en tandemzorbning och valde den längsta backen, som inte går lika snabbt men pågår desto längre. Det var sjukt roligt och Lena skrek mig döv som bara hon kan göra medan jag höll i henne med ena armen och en liten filmkamera i andra. Vi köpte filmen såklart, tyvärr har vi inte möjlighet att lägga upp den, det tar för mycket bandbredd. Vid ett framtida besök i vårt lägenhet finns dock möjlighet att önska en privat visning om nyfikenheten skulle bli alltför outhärdlig. 

 

 

Lite yra i bollen (...) fortsatte vi söderut och med en timma kvar till slutmålet Taupo stannade vi vid ett utomhusbad vars vatten endast kommer från varma källor. En bäck med kokande vatten fyller på bassängerna (efter att ha kylts av under några platåer) och i sex olika bassänger med temperaturer från 37-41 grader simmade vi runt och njöt av värmen, regnet hade nämligen hållit i även hela denna dag, med kyla och rå luft som resultat. Vattnet är helt obehandlat och inget klor hade tillsatts, vilket kändes naturligt och härligt, däremot luktade våra badkläder inget vidare dagen efter, speciellt efter att vi glömt ta in dem på tork. 

 

 

Mörkret föll över badet och vi rullade vidare sista sträckan till Lake Taupo och tog in på ett hostel mitt i stan som ligger precis intill sjön. Subway räddade oss från svält, en kost som blivit allt vanligare på slutet, och kvällen avslutades med bloggande och allmänt softande.

Efter pingvinincidenten som avslutade vår Australienvistelse bar det alltså av mot Nya Zealand. Vi måste varit extra välsignade den dagen, för först kunde de inte fälla ner armstöden på flyget varpå de uppgraderade våra ekonomibiljetter till premium. Vi fick sitta betydligt bekvämare och hade egna skärmar så vi kunde se på film om vi ville. Lena såg om The Hobbit och jag tittade på extramaterialet till den. Filmerna är ju inspelade på NZ så det kändes kul att se var i landet de åkt för att filma mm. 

Efter ett härligt söndagsmöte på Hillsong i Sydney begav vi oss söderut i riktning mot Melbourne. Sträckan var 8-9 timmar lång och vi tänkte dela upp den i två dagar med ett stopp i Canberra, Australiens huvudstad, men på vägen ner ändrade vi oss och brände hela sträckan på en dag istället. Vi övernattade i bilen på en parkering utanför McDonalds så vi kunde gå på toa och borsta tänderna och sov så gott vi kunde medan McDriven serverade kunder bara några meter bort. 

 

Morgonen efter fortsatte vi ytterligare några mil fram till The Great Ocean Road. Sträckan är känd för sin fantastiska utsikt och själva vägen byggdes ursprungligen av krigsveteraner till minne av sina fallna kamrater. Vi körde längs slingriga vägar med stup på yttersidan och stannade ofta för att beundra utsikten, men hela tiden hade jag sikten inställd på huvudattraktionen, the Twelve Apostles. Jag var övertygad om att Lena visste vad The Great Ocean Road var, så till min förvåning blev hon helt överraskad när vi kom fram till de 12 apostlarna och gick ut på utkikspunkten. Platsen var verkligen helt otroligt vacker, och trots att vi sett den på otaliga bilder var det något helt annat att se den i verkligheten. Särskilt när man är helt oförberedd, det märkte jag på min överlyckliga fru! Vi ägnade hela dagen åt att se olika delar av sträckan, men då det var tre timmar dit och vägen i sig är minst lika lång (förutom alla stopp), hann vi inte se allt som erbjöds. Vi tror oss dock ha sett de viktigaste platserna. 

 

Solnedgången upplevde vipå en egen strand, med höga vågor och fantastisk vy. Trots att vi sett hur eroderade klipporna var i området, gick vi för långt ut på den 2-3 meter höga klippavsatsen och Lena påpekade att vi kanske borde sätta oss längre in istället. Detta var alltså medan jag hade henne på ryggen efter att ha burit ut henne dit. När vi senare undersökte platsen från sidan upptäckte vi att det inte fanns annat än vatten under klippavsatsen vi stått på alldeles innan!

Vi åkte vidare neråt kusten för att nå Australiens östligaste punkt, Byron Bay. Vädret var på topp och väl framme vid Piren visade det sig vara en fantastiskt utsikt. Så häftigt! Klipporna sluttade brant neråt vattnet som hade en härlig blågrön färg. Både jag och Tomas förundrades ännu en gång över hur mycket vackra saker det finns att se i Australien.

 

Innan vi lämnade denna vackra plats tog vi oss till stranden. Här möttes vi av en levande hippiekultur med rastaflätor och rökande av diverse olagliga preparat. Kändes konstigt att de fick hålla på så otroligt öppet utan att någon polis var där. Man fick definitivt en inblick i 70-talet igen och funderade på om dessa människor någonsin skulle växa upp eller om de för alltid skulle försvinna in i dimman. 

 

Vi fortsatte söderut för att sova en natt i Coffs Harbour. Här delade vi på den godaste pastan vi ätit hittills på resan. Mums!

Dagen efter startades upp tidigt för att åka vidare mot Newcastle där vi skulle möta Meryl och Graham som vi lärt känna i Malaysia. De bodde i ett hus strax utanför Newcastle vid en fin sjö. Här åt vi middag och stannade över natten. På morgonen kom det vackra fåglar som ville ha mat. Det var samma sorts fåglar som vi tidigare sett på zoo, men nu var de i vilt tillstånd vilket självklart var coolare. 

 

 

Eftersom Tomas så gärna ville gå på Hillsongmöte i Sydney så bestämde vi oss för att först åka till Blue Mountains som ligger väster om Sydney för att sedan åka in på möte. Vi åkte dit ganska sent på eftermiddagen för att checka in så vi sedan kunde åka och titta på huvudattraktionen “The three sisters”. Det var riktigt häftigt att se hur molnen rörde sig över bergen och hur fort sikten ändrade sig. Vi åkte tillbaka till vårt hostel för att fortsätta utforska dagen efter. 

 

 

Nästa dag tittade vi runt på diverse olika fantastiska utsiktsplatser och vattenfall. Tomas aka Hulken bar mig ner till ett härligt vattenfall genom skogen vilket var extra häftigt. Om man ville kunde man också åka en skylift för 35$ per person. Vi brydde oss inte om det eftersom det både var mycket pengar och otroligt dimmigt runt omkring.

Till min besvikelse var det väldigt få ställen som var anpassade på de utsiktsplatser som fanns. Detta var i många fall helt onödigt då stigarna med trappor, vattenpölar och rötter varken var särskilt branta eller smala. Som tur är har jag Tomas, och med varandras hjälp krånglade vi oss fram på de flesta ställena värda att se. 

 

 

Så var det då dags för Hillsong. Vi tog oss ner på lördag kväll för att gå på kvällsmöte i centrala Sydney. Detta kändes inte så mäktigt som vi hoppats och vi ville därför gå till huvudlokalen i "the Hills". Vår kompis Simon fixade in oss hos några studenter på Hillsongs campus vilket var sjukt najs. Jag fick bo i värsta lyxhuset tillsammans med 5 andra tjejer. Tänk om studenterna i Uppsala blev erbjudna att bo i sådana här hus? 

 

Mötet var precis lika underbart som vi hoppats på och det var svårt att slita sig därifrån även efteråt då vi fick kontakt med en massa härliga människor. Efter att tag begav vi oss dock neråt Melbourne för att återse min gamla basketkamrat Shelley! Mer om det får ni läsa om i nästa inlägg. 

 

 

 

Vi tog oss vidare ner till Guldkusten eftersom jag hade träffat några underbara tjejer, Maneena och Kelly, på Colour (tjejkonferensen i Sydney) som jättegärna ville att jag och Tomas skulle svänga förbi dem på vägen. Jag var i princip säker på att de sa att de bodde nära Guldkusten men det visade sig senare vara totalt fel då jag fick deras adress på sms som visade sig vara 2 timmar norrut! Vi var i valet och kvalet vad vi skulle göra, men efter att ha åkt till Guldkusten och gottat oss under dagen valde vi att åka uppåt vilket visade sig vara fantastisk bra val.

tyvärr var det omöjligt att hitta någon stans att bo och därför tillbringade vi natten sovandes i bilen. Gick bättre än jag trodde, men man var väl inte otroligt utvilat kan jag ju inte påstå dagen efter. 

 

 

Tomas slog till på stort på Guldkusten genom att ta sin första surflektion i Surfers Paradise. Vad kan passa bättre än att göra det där!? Vi åkte bara dit för att sedan hitta ett schysst ställe där de lärde ut hur man skulle surfa. Jag var mäkta stolt då han var först att kunna stå på surfbrädan. Själv satt jag och knäppte fina kort i den härliga eftermiddagssolen. 

 

 

Sedan begav vi oss uppåt igen till Sunshine coast för att träffa mina nya underbara vänner och deras familjer. Det kändes så spännande att äntligen få se det äkta livet för en familj i Australien. Först åkte vi till Maneenas familj som bodde på landet ca 20 minuter från stranden och mitt i en vacker dal i Palmwood. Där bor hon med sin man Ali (uttalas Allie), yngsta sonen Beau, dottern Tahlia och äldsta sonen Micah. Hela familjen var verkligen underbar och mottog oss med öppna armar. Vi fick sova i världens skönaste säng och äta god mat. Vilken välsignelse! 

 

Dagen efter åkte vi på upptäcktsfärd runt Palmwood. Vi träffade då även Kelly och hennes barn, Caleb och Tye. Först blev det kaffe med fantastisk utsikt, sedan åkte vi vidare för att fixa grillning högt upp på ett berg. Här gick vi också en runda i den gamla regnskogen. Tomas, Caleb och Micah var inte sena med att klättra upp i ett gigantiskt strangler fig tree. Dessa träd är som gjorda för att klättra i då de naturligt är ihåliga. De börjar nämligen att växa runt ett vanligt träd som sedan dör och kvar blir ett ihåligt inre. 

Sedan bar det vidare hemåt eftersom Tomas skulle ut och surfa med Allie, Caleb och Micah för att finslipa sina nya kunskaper. 

 

 

På kvällen åkte vi till Kellys familj där även hennes man, John, mötte oss. Här bjöds vi på fantastisk currybiff med ris. Mums! 

Det visade sig också att hela familjen var väldigt musikalisk och Tomas satt och lärde ut nya riff till Caleb som ganska nyss börjat spela gitarr som sitt andra instrument. Han hade redan spelat trummor i flera år.  

Senare på kvällen pratade vi om vad vi gjort på vår resa, men också vad de gjort i Nya Zealand när de var där på resande fot. John berättade om alla missöden de råkat ut för och vad vi inte borde göra. Han hade så roligt uttal på “glow worms” (lysmaskar) som han visst hade blivit lurad att betala en massa för att se och vi skrattade så mycket. Vi hade en allt som allt en otroligt rolig och trevlig kväll.

 

 

Dagen därpå åkte vi sedan söderut igen mot Byron Bay. Det kändes otroligt sorgligt att behöva lämna dessa underbara människor så snabbt. Vi kommer definitivt att komma tillbaka någon gång, och hoppas givetvis att de kommer till oss snart! 

Ja, då ska jag skriva det här inlägget en andra gång efter att ha somnat då jag skrev det nästintill färdigt första gången för att sedan på något mystiskt sätt radera det... i sömnen... 

Från en av världens vackraste stränder, for vi ner till nästa stora sevärdhet, Fraser Island. Vi hade hört att det skulle vara sevärt och att man inte fick missa det, men efter allt vi hade sett på slutet var vi tveksamma till att det skulle vara särskilt imponerande. Vi var lite reströtta av alla tillryggalagda mil i bilen och lite mätta på fantastiska intryck, ungefär på samma sätt som man kan bli less på sötsaker om man trycker i sig ett kilo lösviktsgodis, en chipspåse och en liter glass på alltför kort tid. 

 

Vi bokade trots detta en dagstur till ön, som består till 100% av sand, och blev hämtade morgonen därpå av den störtsköne guiden Craig. Vi åkte färja över sundet och väl där steg vi ombord den lastbilsliknanded buss som skulle föra oss runt sandön. 

 

Så snart vi börjat vår färd insåg vi att den här dagen skulle bli helt unik: vägarna var kurviga och spåriga av all sand och vegetationen liknade ingen annan plats vi varit på. 

 

 

Det fanns inga vanliga vägar utan man körde direkt på sanden överallt eftersom det var skyddat område. En fartskylt, som gällde på hela ön, upplyste oss om dessa unika förhållande då vi steg av båten. Riktigt speciellt att man fick köra på stranden och att sedan se fyrhjulsdrivna bilar köra på rad med en otroligt vacker bakgrund. 

 

 

Det var dock inte endast sand på stranden. Efter en storm hade mycket sand försvunnit ut i havet och det var riktigt svårt att ta sig fram på de klippor som tidigare legat begravna. Vår lastbilsbuss åkte fram och tillbaka som om vi vore på Liseberg. Det kom bilar med båtar på släp som skulle över stenarna vilket måste varit nästintill omöjligt. Tyvärr fick vi aldrig se hur (om) de klarade sig. 

 

På stranden såg vi en Dingo som såg lite vilsen ut. Han ömsom nosade, ömsom tuggade på en fisk som troligen kastats upp på land av vågorna. Vi åkte runt den och tog lite bilder innan vi lämnade den åt dess öde. 

 

 

Vi hann inte långt innan vi såg ett flygplan dyka upp i luften framför oss och landa på sanden! Piloten steg ur planet och ombord vår lastbilsbuss varpå han frågade om någon ville flyga en femton minuters tur runt ön mot 75 dollar. Visst, sa vi och hoppade ombord. Det var galet häftigt att ta fart längs den oerhört vackra stranden och lyfta från bara sand. Vi flög ett stycke över stranden och fortsatte sedan vidare över några av insjöarna på ön för att avslutningsvis stiga ner och flyga lågt över havsytan och spana efter hajar och rockor, vilket vi tyvärr inte såg skymten av. Vi landade därefter på fast sand igen en bit längre fram än vad vi lyft och inväntade vår guide Craig med resten av tourgruppen. 

 

 

Turen fortsatte till ett vrak från andra världskriget. Det hade strandat på 40-talet och utstått mängder av stormar sen dess, förutom militära bombövningar under några år. Resterna var en unik syn, rostad plåt i vacker sand med starka strömmar som svepte in och ut ur vrakspillrorna. Man fick inte klättra in där eftersom det kunde rasa och strömmarna dessutom var farliga. 

 

 

Vi rullade vidare mot Eli creek, en sötvattenbäck som rann ut i havet med kallt och strömt vatten. Det fina här var att man kunde hoppa i och flyta med strömmen en bit, där det var tillräckligt djupt. Vi avslutade med att springa ned till havet och känna temperaturskillnaden. 

 

 

Havet var varmt och stranden fantastiskt vacker. Jag undrade om vi skulle ha tid att bada, men Craig bara avfärdade frågan med att det var livsfarligt. Det är mycket strömt, de har stingrockor och både tjur och tigerhajar, dvs några av de farligaste och aggressivaste hajarna i världen. Efter det var jag inte lika sugen längre. 

 

Vi tog några fina bilder dock, och åt en underbar lunch. Därefter bar det iväg till lake McKenzie, en vacker sjö med klart vatten och sand (så klart) längs hela botten. Vi badade och busade runt en stund varpå solen började skymma och det var dags att bege sig hemåt. 

 

 Mums!

 

På färjan hem såg vi solnedgången och skrattade åt de colaburkar som Daniel fryst in för att maximera köldfaktorn i kylväskan. En minut till och vi hade haft Coca-cola i hela frysen! Som det var nu hade bara en burk sprängts och därmed endast halva frysen fyllts. Till historien hör att Lena varnat för risken dagen innan, men Daniel envisades med att maxa genom att försöka tangera gränsen. Det var nu vi började kalla honom för Max, ett sällan mer förtjänat smeknamn. Maxandet gick igen i allt. Var det inte en maximalt fylld kylväska med maximalt kylda drycker, så var det maximalt utnyttjande av gratis wifi, maximal körd sträcka på en tank eller maximalt antal tillryggalagda mil på en dag. Det senare funkade bara i teorin, för efter 30 minuter hade han tröttnat på att köra och ville byta chaufför. 

Naturligtvis hade jag (Tomas) ingen del i maxandet och försökte inte på något vis trissa upp situationerna. 

 

 

Vi sov en fin natts sömn, utmattade efter det höga tempot, och tidigt nästa morgon drog vi vidare söderut. Mer om det i nästa inlägg!

Vidare neråt kusten bar det och vi bestämde oss för att stanna till i Airlie Beach. Här kan man skåda en av världens vackraste stränder, Whitehaven, om man beger sig ut till ögruppen Whitsundays, vilket vi självklart ville göra. Efter att ha virrat runt ett tag med bilen pga av alla vägarbeten så hittade vi till slut den parkering som tillhörde vårt hostel Nomads Airlie Beach backpackers. I närheten av vårt hostel fanns dessutom en fin lagun där vi hängde en hel del. Tomas simmade hela 49,5 meter under vatten, ett rekord som han sedan mätte upp genom att ta sytråd som jag hade med mig. Han mätte upp 10 meter som han sedan lindade runt en colaburk för att den inte skulle trassla sig. Ja, är man nördig så är man! Inte blev det bättre med Daniels sällskap. Dessa två män hetsade varandra till max. 

 

Efter att ha tittat på olika alternativ slutade det med att vi bestämde oss för att åka ut på en endagstur alla fyra. Tidigt på morgonen begav vi oss till hamnen i den minibuss som hämtade upp oss i närheten av vårt hostel. Väl vid båten mötte oss ett härligt gäng killar som njöt av livet. Det märkes att de älskade sitt jobb. En av snubbarna kallades Zorro eftersom han liknade Antonio Banderas och skepparen som hade blivit hajbiten men klarat sig undan med livet i behåll kallades “sharkbiscuit”. Ni förstår ju själva vilken stämning de hade. 

 

Vår första anhalt var en ö med vacker utsikt och massa spännande djurliv. Här kunde man se jätteödlor om man hade tur. Själv låg jag kvar på stranden och solade medans de andra gick upp på toppen av ön för att njuta av utsikten. Var lite läskigt att veta att man inte kunde fly om det kom ut en jätteödla ur buskarna. Som tur var blev jag inte uppäten. 

 

Färden gick sedan till den kritvita stranden Whitehaven. Här har man också spelat in filmsekvenser till filmen Fools Gold, vilken är en kass film för övrigt, enligt Tomas, men jag antar att stranden var fin i filmen i.a.f. 

 

Vi rekommenderades att slipa upp våra ringar i den otroligt finkorniga sanden som hade hög kiselhalt och därmed fick en bländande vit färg. Tyvärr var det fortfarande risk för farliga maneter i vattnet vilket gjorde att man var tvungen att ha de görsnygga manetdräkterna på sig om man skulle bada. Väl på stranden blev det grillparty och det bjöds på diverse läckerheter. Mums! 

 

 

Efter två härliga timmar på stranden gick vi åter ombord och skulle nu vidare på snorkling. Jag valde att avstå snorklingen eftersom de utlovade ett glasgolv på båten att se igenom. Snacka om snopet när de bara hade ett repigt litet fönster i den lilla tillhörande gummibåten. Ja, ja, väl där i så körde Zorro runt oss oss pratade om hur viktigt det var att “inte” röra korallerna då dessa förstörs. Han körde runt bland alla som snorklade och flera gånger var jag rädd att han skulle köra in med propellern i någon. Plötsligt kör han in med motorn i korallrevet! Tala om pinsamt! Jag drar dessutom ett sarkastiskt skämt om att han nu har förstört tusentals år av korall vilket han medvetet ignorerar totalt. Haha, tala om att jag var en jobbig turist vid det tillfället. 

 

Innan snorklingen hände en annan riktigt cool sak. Vi såg fåglar som dök ner efter fisk och kaptenen och Asher tog då fram sina kastspö. Efter en kort stund drog de upp två gigantiska tonfiskar. Det var riktigt häftigt att se så stora fiskar bli fångade mitt framför ögonen. Inte direkt som att fånga en liten mört i en insjö hemma i Småland. 

 

På vägen hem hoppade jet-skis i våra vågor efter båten. Det var allt som allt en mycket vacker och lyckad dag. 

 

Efter en rolig men tämligen sömnlös natt på vårt hostel (vi sov alla fyra i ett gemensamt rum utan fungerande AC) begav vi oss till hamnen för att ta färjan över till Magnetic Island. Lena valde att stanna kvar och vila sin rygg och sin bak, det hade blivit för mycket sittande i bilen sista dagarna och hennes kropp mår inte bra av det. 

 

Jag, Daniel och Stina steg halvsovande ombord båten som fraktade oss över till ön som är känd för sitt orörda djurliv. Här hoppades vi på att få se koalor i vilt tillstånd, något som inte är lika vanligt längre i resten av landet. 

Vi letade först efter cyklar att hyra, men när inte det verkade finnas köpte vi en endagars bussbiljett och steg på. Knäppt nog ombads jag delta i en undersökning angående busstrafiken i Queensland, trots att jag bara en minut tidigare stigit på min första buss sedan ankomsten till Australien. Jag deltog naturligtvis, och fick sätta betyg från 1-10 på deras bemötande, handikappsvänlighet, regelbundenhet och en massa andra faktorer som jag inte hade en aning om. Efter 15 minuters färd klev vi av vid en kulle där en naturvandring i skog och kring ett fort från andra världskriget erbjöds. 

 

 

Vi gick runt i ett par timmar i värmen och såg två koalabjörnar som satt och sov uppe i olika träd. Den första avslöjade sig själv genom att ha bajsat ner hela stigen under trädet där han satt, den andra avslöjades av en pil i marken med texten KOALAS under. De är svåra att lägga märke till, de låter inget och sover ljudlöst 20 timmar per dygn. 

Efter vandringen tog vi bussen vidare till horseshoe bay, där vi badade innanför stingernätet och åt mat. Jag beställde en takeaway-burgare och satte mig bredvid Stina och Daniel som beställt in nachostallrikar i en annan restaurang. Inom kort körde ägaren iväg mig då jag inte beställt mat vid hans restaurang. Riktigt otrevligt, brukar aldrig hända i Australien, men han kanske var europé?

 

Vi åkte vidare till Alma bay och badade lite till, här var det höga vågor vilket gjorde det både roligare att bada och fritt från maneter, eftersom de riskerar att krossas av vågor och därför håller sig undan.

 Fantastisk skylt. Måste vara världens i särklass töntigaste sätt att dö på. Blir man uppäten av en haj eller dränkt av en krokodil så har man iaf värdigheten i behåll, men en kokosnöt i huvudet?

 

På vägen därifrån, utanför en busshållplats, upptäckte Daniel att han kunde komma ut på internet gratis med deras lokala wifi. Jag och Stina skulle ner på en strand och se oss om men han var inte lika sugen: "Jag har ju internet!", argumenterade han, och vi fick närmast slita honom från platsen för att tvinga med honom till paradisstranden med kluckande hav och palmer.

 

 

Bussen förde oss sedan till färjan och den vidare tillbaks till Townsville, där vi promenerade längs hamnen i riktning mot vårt hostel. Mängder av folk var ute och grillade och umgicks, det är ju fint väder och varmt året om här, så de har installerat gasolspisar i parkerna som man kan grilla gratis på, och de hade ett vattenland åt barnen (och vissa vuxna) med vattenpistoler, vattenrutschkanor och ovanför alltihop en stor vattenbehållare som fylldes på kontinuerligt för att välta ner över alla när den nådde en viss mängd vatten. Det såg superhärligt ut och massa familjer var där med sina överlyckliga barn. 

 

Väl hemma visade vi bilderna från koalorna för Lena och berättade om dagens äventyr. Därefter fixade vi ACn för att undvika ännu en sömnlös natt och sov ypperligt. Nästa dag skulle bilresan fortsätta söderut.

Efter en härlig vecka i Port Douglas påbörjade vi den långa färden söderut. Daniel och Stina skulle följa oss till Brisbane och vi skulle köra ända ner till Melbourne, dvs hela östkusten från norr till söder, under tre veckor. 

 

Vi fick några fina tips från vårt hostel och bestämde oss för att ta en omväg in i naturreservaten, istället för att följa kusten den första sträckan. Efter Cairns svängde vi alltså av mot Yungaburra och gav oss in på en kurvig, långsam men väldigt vacker väg med höga kullar, dalar och utsiktspunkter. 

 

 

Vi hade fått med oss en reklamtidning med tips på vad man skulle se och göra i området och en av de sakerna var kristallgrottorna, något som lät lovande men som märkligt nog inte nämnts av personalen på vårt hostel. Marknadsföringen var bombastisk och vi föll för den, varpå vi åkte en extra halvtimme till Atherton där den handikappsvänliga grottupplevelsen skulle finnas. Vi kom in i den mindre orten och började ana oråd när skyltarna ledde in mot centrum och inte ut mot något berg, men vi tänkte på Kiruna och fortsatta framåt. Värre blev det när vi leddes in i en butik med kristaller till salu och i änden en ingång gjord av nån skumliknande plast. Absurt nog bestämde vi oss för att ändå betala in oss eftersom vi åkt dit extra. Inträdet gick på 22,5 sura dollar var (!), 17,5 för Lena som fick pensionärspris. På köpet fick vi dock fantastiska hjälmar med lysen frampå och gav oss in. 

 

Det var en bisarr värld som väntade oss, äkta vackra stenar från hela världen inbyggda i en otroligt falsk grotta och vi kände oss alltmer lurade för varje steg. Längst in i labyrinten av skummad plast väntade den stora sevärdheten: världens största ametistgeod. I rummet där den fanns hade man byggt en fejkfontän som skulle bidra till mystiken, något den misslyckades fullständigt med. Geoden däremot, importerad från Uruguay, var mäktig och nästan tre meter hög!

Trots att ha sett the Empress of Uruguay, lämnade vi stället med bitter eftersmak och kände oss lurade för första gången sen vi kom till Australien. 

 

 

Vi sov på ett mysigt backpackerhostel och fortsatte vår färd söderut med ett par lovande stopp inplanerade. Första etappen ledde till ett enormt träd, en strypfikus. Strypfikusar börjar växa uppepå andra träd och stänger in dem så de inte får solljus, varefter de ursprungliga träden förmultnar och lämnar en ihålig strypfikus kvar. Det är ett ganska vanligt fenomen här i Australien, men i detta fall hade trädet vält när det strypta trädet dött, och fallit på ett nytt träd som också togs över, med ett märkligt resultat. Vi gick runt det på en anpassad gångväg några meter upp i luften och beskådade det med förundran innan vi tog några bilder och fortsatte vår färd mot nästa etapp. 

 

 

Milla Milla Falls, ett stort vattenfall, användes för en schamporeklam några år tidigare och vi hade rekommenderats att se det av vårt hostel. Vi blev inte besvikna, det var verkligen respektingivande, och trots regn och kyla (ja, faktiskt) så gav vi oss ner i vattnet och badade. Det var bra strömt i vattnet och att simma precis under det var ingen njutning, särskilt inte med huvudet ovanför ytan, det kan Daniel intyga. Vi tog naturligtvis några egna schamporeklamsbilder innan vi fortsatte färden. 

 

Målet för dagen var Townsville och vi brände på längs allt tråkigare vägar kantade av bananodlingar och sockerrör tills hungern satte in och vi stannade i en random ort, Tully. 

Efter att ha cruisat runt några minuter i det intetsägande centrumet stannade vi vid det enda matstället som var öppet: tropical diner. 

Det visade sig vara ett förödande val, den ena rätten var vidrigare än den andra och inte ens Daniel, som vanligtvis promotade sina egna val framför våra, kunde låtsas om att det var ätbart. Fish and chips innebar friterad frityrolja med lite gammal fisk och brända strips, sallad var inte att tänka på. 

 

Orten i sig verkar inte ha haft mer att erbjuda än så, vi såg ett par vykort som såldes vid disken och de hade slogans som "Tully, a pretty wet place" och bilder på en grå sockerfabrik eller gummistövlar. Tydligen innehar de rekordet i nederbörd här i Australien, med 7,9 meter under ett år. Vi skyndade oss därifrån med chockerande dålig eftersmak i munnen och fyra misshandlade magar. Pricken över i var skylten vi såg på vägen ut ur samhället: "Don't let depression ruin your life!"

 

Några mil senare svängde vi på impuls in vid en skylt som annonserade ett lovande vattenfall. Vägen var översvämmad och kändes lite otrevlig att köra över men vi tog mod till oss och körde över forsen ändå i hopp om att inte dras ner av strömmen. Det gick fint och vi upprepade bedriften längre fram, vilket ledde oss fram till en stig som ledde uppför berget där fallet var. Tyvärr var det inte anpassat och Lena stannade kvar i bilen medan vi andra trekkade uppåt. Uppe väntade en vacker utsikt och många skyltar om farliga strömmar och hala stenar. Jag och Daniel hoppade i ändå men såg till att undvika strömmarna och kunde njuta av ett svalt bad i den tropiska svettiga värmen som nu återigen var ett faktum.

 

 

Dagen avslutades med vår ankomst till Townsville, där vi tog in på ännu ett hostel och laddade inför morgondagens äventyr, Magnetic Island. 

Efter en tuff dag med dykningen bestämde vi oss för att softa dagen därpå genom att besöka Port Douglas egna zoo, Habitat. Här kunde man bland annat se massor av fåglar och självklart deras välkända Cassowary. Personligen tycker jag att Cassowarys ser ut som en blandning av en björn och en struts. Det var verkligen häftigt att se denna annorlunda fågel på så nära håll. Tyvärr är de utrotningshotade och man tror att det endast finns mellan 300-500st kvar. 

Vi fick självklart också se koalabjörnar som mestadels sov när vi var där. Dessa trötta, men söta, björnar sover i snitt 19-20 timmar per dag eftersom de lever på näringsfattiga eukalyptusblad. 

 

 

Tomas tyckte dock att de var ganska tråkiga och begav sig bort tillsammans med Daniel mot de kängurus som man kunde mata. Det var inte lätt att få dem att äta ur ens hand men efter att tålmodigt ha väntat på att de skulle våga sig fram så lyckades vi till slut. Här fanns också krokodiler som vi nu kunde beskåda på närmare håll än på den mangrove/krokodilsafari som vi gjort några dagar tidigare. 

 

 

Efter Habitat, bokade vi morgondagens äventyr, snorkling, uppe i Cape Tribulation. Jag som så gärna ville se havssköldpaddor hade hört att det var stor chans att få se dem här. 

 

Vi vaknade ybertidigt (trots Daniels protester) för att hinna upp till Cape Tribulation innan klockan 9. Väl framme, var det fantastiskt fint väder och vi skulle bara gå på toaletten innan vi åkte ut med båten. Detta vanligtvis enkla vardagsbestyr komplicerades av att en mängd gigantiska spindlar hade tagit utrymmet i besittning och bevakade det från enorma nät i taket. Stina vägrade först gå in men vi gick dit allihop och skyndade oss att byta om och uträtta behov. Tomas fastnade längst där inne, magen var inte i fas, och vi stod utanför och såg en stor spindel röra sig åt hans håll ovanför båset, lyckligtvis vände den innan den var ovanför honom. 

 

 

Efter toalettkrisen och efter att ha försäkrat oss om att Tomas inte förvandlats till spindelmannen, fick vi varsin supersnygg manetsäker dräkt och begav oss iväg. Stämningen var på topp och det blev inte sämre av allt det fantastiska vi fick beskåda under ytan. Bara några meter ner fanns det ett nästintill orört korallrev som lyste i olika sprakande färger. Helt otroligt vackert! Om dykningen var bra i Port Douglas så var detta om möjligt ändå bättre! Gigantiska jättemusslor befann sig strax nedanför och fiskar simmade runt i mängder. Här fanns det t.o.m. fler och mer fiskar i olika färger som befann sig på kort avstånd jämfört med Port Douglas. Vi såg dessutom flera havssköldpaddor som lugnt simmade runt och käkade fiskägg och sjögräs. Åh! Så underbart! Alla var sjukt nöjda.

 

 Det fanns flera stora havssköldpaddor (bilden är från dyk-cd:n)

 

Men inte nog med det, efter snorklingen, på väg tillbaks till stranden drog Daniel och Stina fram en påse gott och blandat. Svenskt godis!! Så gott det var! 

Daniel däremot avnjöt sin nya favorit, Burger rings, något som vi andra inte var lika förtjusta i, dels pga smaken men huvudsakligen pga den vidriga stanken från dem. En öppnad påse motsvarade lukten av en armés stinkande fötter, särskilt efter att ha legat öppen i en varm bil i någon timma. 

 

Efteråt åkte vi och käkade och sedan bar det vidare till ett sötvattenå för att bada. Här kunde man slänga sig ut i vattnet med hjälp av ett rep och självklart var pojkarna inte sena med att svinga sig ut i vattnet. 

 

...och hoppar

 

Vi avslutade med glass från traktens glassfabrik. Man kunde se de färska frukterna i glassen som smakade ypperligt! 

 

Ytterligare en fantastisk dag i detta paradis hade nu kommit till ända och vi begav oss tillbaka till Port Douglas och våra sköna sängar. Dagen därpå skulle vi åka söderut på nya äventyr! 

 

 

Så var det då dags att utforska Australiens största skatt, det stora barriärrevet! Alla var förväntansfulla och för Stina och Daniel var det premiär att dyka. Efter att ha tagit oss ner till hamnen steg vi på den stora båten Calypso. Här väntade oss ett glatt gäng instruktörer som skulle hänga med under hela dykningen. Tomas har ju redan dykcert och ingick i den mer avancerade gruppen. Vi hade turen att vara endast 30st på båten trots att Calypso är gjort för att ta hela 110 pers. Detta innebar mera plats och mera dyktid. (Jag tyckte dock att det fortfarande var alldeles för lite dyktid med 3x30 min)

 

Vi fick fylla i mängder av formulär och svara på hundratals frågor där bland annat frågan ingick om man hade haft något problem med lungorna. Efter att en dykinstruktör ringt till en läkare ingick det visst att ha haft en söndersliten diafragma i det begreppet. Jag var tyvärr ganska säker att så är fallet för min egen del, men ville så gärna dyka att jag bestämde mig för att den troligtvis inte varit helt sönder.

 

Ner i vattnet bar det iallafall, och här var det fullt med liv. Coolaste fiskarna här enligt mig var nog undulatfiskarna vilka var riktigt stora och nyfikna på oss. Tomas såg även en haj vilket jag tyvärr missade. 

Vi hittade Nemo, stora sjögurkor, rockor och andra färgsprakande fiskar. Man befann sig helt enkelt som i ett stort akvarium!

 

 

Det hela liknade det jag upplevt i Thailand när jag dök där för 13 år sedan, vackert och levande. När jag och Tomas sedan var där på bröllopsresa och dök igen för ca fyra års sedan var det korallrevet förstört. Man förstår då hur otroligt känslig denna vattenmiljö är för vår påverkan. 

En korall växer ca en centimeter per år och skulle du bryta av en korall kan du förstöra det som byggts upp under hundratals år. Tyvärr märktes det att alla inte hade respekt för detta. Tomas dök bland annat tillsammans med en man från Litauen som betedde sig otroligt ansvarslöst gentemot korallerna och jättemusslorna. Killen hade en videokamera med sig och verkade mer intresserad av en häftig inspelning än av att vårda naturen. Han tog på korallerna vid flera tillfällen och när vår dykledare tillrättavisade honom så skrattade han bara. Dyket innan dess visade dykledare hur jättemusslorna slöt sig då man försiktigt viftade ovanför dess gap. När litauern skulle filma samma händelse på egen hand ignorerade musslan honom varpå han tog tag i den och ryckte tills musslan slöt sig. Vissa borde inte få dyka helt enkelt! 

 

Stina provade på ett lyckosamt första dyk och var nere på 7 meters djup om jag inte minns fel. Vår vän Daniel utmärkte sig genom hela Australien-vistelsen genom att maxa allt han gav sig in i, så även i detta fall. På något oförklarligt sätt lyckades han både prova på dykning, få ett diplom för det och få alla pengarna tillbaks. 

 

Allt som allt var det en härlig dag, Tomas var mest nöjd som hade fått simma runt lite friare och längre ner i djupet. Själv var jag inte riktigt nöjd efter tre allt för korta dyk som kostade mig det dubbla priset eftersom jag hade en extra dykinstruktör. Men man kan ju inte åka till stora barriärrevet utan att dyka, så är det bara.