Efter ett härligt söndagsmöte på Hillsong i Sydney begav vi oss söderut i riktning mot Melbourne. Sträckan var 8-9 timmar lång och vi tänkte dela upp den i två dagar med ett stopp i Canberra, Australiens huvudstad, men på vägen ner ändrade vi oss och brände hela sträckan på en dag istället. Vi övernattade i bilen på en parkering utanför McDonalds så vi kunde gå på toa och borsta tänderna och sov så gott vi kunde medan McDriven serverade kunder bara några meter bort.
Morgonen efter fortsatte vi ytterligare några mil fram till The Great Ocean Road. Sträckan är känd för sin fantastiska utsikt och själva vägen byggdes ursprungligen av krigsveteraner till minne av sina fallna kamrater. Vi körde längs slingriga vägar med stup på yttersidan och stannade ofta för att beundra utsikten, men hela tiden hade jag sikten inställd på huvudattraktionen, the Twelve Apostles. Jag var övertygad om att Lena visste vad The Great Ocean Road var, så till min förvåning blev hon helt överraskad när vi kom fram till de 12 apostlarna och gick ut på utkikspunkten. Platsen var verkligen helt otroligt vacker, och trots att vi sett den på otaliga bilder var det något helt annat att se den i verkligheten. Särskilt när man är helt oförberedd, det märkte jag på min överlyckliga fru! Vi ägnade hela dagen åt att se olika delar av sträckan, men då det var tre timmar dit och vägen i sig är minst lika lång (förutom alla stopp), hann vi inte se allt som erbjöds. Vi tror oss dock ha sett de viktigaste platserna.
Här får man inte sova i bilen! Tur att vi gjorde det några mil före skylten.
Vi såg en stor känguru längs med vägen
Den fantastiskt vackra kuststräckan. Här ser man några av de 12 apostlarna
Man kunde gå ner och se på de två öarna från stranden
En echidna, en tapirliknande figur som åt myror vid utkikspunkten
Bibliskt att stå bredvid apostlarna :)
Lena njöt av utsikten
Fotspår i sanden
Otrolig vy, måste ses!
Ännu en oförglömlig syn
Havet gräver ut ännu en ö
Mäktiga vyer
Thunder cave, vattnet strömmade in för att sedan strömma ut med starka krafter
Solnedgången upplevde vipå en egen strand, med höga vågor och fantastisk vy. Trots att vi sett hur eroderade klipporna var i området, gick vi för långt ut på den 2-3 meter höga klippavsatsen och Lena påpekade att vi kanske borde sätta oss längre in istället. Detta var alltså medan jag hade henne på ryggen efter att ha burit ut henne dit. När vi senare undersökte platsen från sidan upptäckte vi att det inte fanns annat än vatten under klippavsatsen vi stått på alldeles innan!
Överlycklig fru!
Vi gick ner till stranden till höger utanför bild
I mörkret styrde vi kosan tillbaks mot Melbourne och till vår vän Shelley. Lena och Shelley spelade basket ihop i USA för 5 år sen och hade inte setts sedan dess. Det var ett kärt återseende. Vi ägnade några stillsamma dagar åt att smälta alla intryck, kolla in Melbourne, sova och bara ta det lugnt.
Melbourne har mycket konstnärer och graffiti
Staden är också känd för kaffet, men det vi drack var ingen höjdare
Legokoala
Fönstertvättning med klättersele
Hur många städer döper gator efter seriefigurer?
Kvällen innan vi skulle flyga vidare till Auckland åkte vi alla tre ut till Phillip Island, en ö där man kan se pingviner i vilt tillstånd. När skymningen övergått till skyddande mörker simmar de iland från havet i grupper om 10-15 st och vaggar sig försiktigt fram längs stranden medan de oroligt ser sig om efter allehanda hot. Med strålkastare hade man lyst upp delar av stranden så vi besökare skulle kunna se en skymt av dem medan de tog sig upp till sina bon för att mata sina ungar. Trots detta fick man dock inte ta några som helst bilder, detta upplystes vi om av inte mindre än fem olika skyltar på vägen in och av åtminstone tre olika anställda när vi väl intagit pingvinspanarposition.
Lena och Shelley är taggade inför pingvinskådningen
Min kära fru lät sig dock inte hindras av detta och för alla er kära läsares skull trotsade hon förbuden, stängde av blixten och knäppte en bild i smyg; precis när den första kolonin närmade sig sitt bo bara någon meter ifrån oss. Vad hon inte visste, var att kameran i totalmörkret behövde ljus för att kunna fokusera och därmed sände ut ett rött sken som bländade den chockade pingvinen!
-"Don't do that", ropade granntanten, tätt följd av en i personalen som upprört sprang ut och skällde ut oss. Skammen var fullständig, och inte hjälpte det att pingvinstackaren förskräckt stannat upp. Hans följe såg lika oroliga ut och några övervägde att fly. Inte mindre än SJU minuter stod de kvar i fullständig obeslutsamhet innan tre nya, obländade pingviner tappert passerade dem och därmed ingjöt mod i deras nedbrutna själar. Ångest övergick i lättnad och vi kunde lämna pingvinön utan att ha förstört dess populations fortlevnad, däremot inte utan att ha spritt en mängd fördomar om rullstolssittande ungdomar, särskilt bland upprörda pensionärer.
Dagen efter, flydde vi landet innan myndigheterna hunnit spåra upp våra illdåd och hoppade på flyget till Auckland och Nya Zealand, för att uppleva många nya spännande äventyr.