Tomas & Lenas jorden runt-blogg

Följ oss på vårt äventyr genom:

Singapore, Malaysia, Kambodja, Vietnam, Hongkong, Kina, Australien, Nya Zeeland, Fiji, Cook-öarna, USA

Can Tho

 

Det var ett smärtsamt farväl när Daniel valde att åka till Phnom Penh istället för att följa med oss in i Vietnam. Vi hade konstant stämning och jag blev lite orolig att jag skulle bli en alltför tråkig reskamrat till Tomas. 

 

Eftersom båda männen i min sällskap var totalt slut efter mopedäventyret fick jag ansvaret att välja vart vi skulle åka vidare till i Vietnam. Nu skulle vi lämna Kambodja! Jag bestämde efter att ha forskat lite att vi skulle resa till Can Tho som verkade vara en mysig stad med en hel del att göra. Enligt dem som sålde bussresor över gränsen "borde" det ta ca 6,5 timmar dit. 

 

Här ser ni vart Can Tho ligger

 

De lokala bussarna är nog de mest dramatiska och äventyrliga som hänt på våra resor (förutom alla coola tempel). Över gränsen till Vietnam gick allt perfekt, men när vi sedan skulle vidare på andra sidan gränsen med en lokal buss så började "äventyret" på riktigt. All packning skulle förvaras ovanpå bussen, och likaså min rullstol. Kändes minst sagt osäkert och jag lyssnade rädd efter varje gupp som bussen gjorde på de dåliga vägarna om något hjul föll av. Vägarna var katastrofdåliga och smala i kombination med en gammal buss, massa folk, och mopeder. Det blev många böner under den resan för att få oss lugna. Tomas klättrade upp på taket och säkrade fast allt bättre. Tur att vi hade extra spännband med oss (och att min man är bra på att klättra). Tack pappa för det tipset!

Aldrig har jag sett en buss så proppad med folk som denna. Det jobbade en skrikande kvinna som i princip var in och utkastare i bussen. Hon bara skrek, tryckte in folk i farten och höll i dörren som inte funkade som den skulle. Helt sjukt!

 

Jag och Tomas hade fått en av de bästa platserna där fram då vi var först in och jag dessutom hade svårt att ta mig in där bak. Gött tänkte vi... tills vi insåg att tutan på bussen var så sjukt högljudd så man blev döv, och den användes i snitt var 10:e sekund under HELA resan.

 

När klockan började närma sig utsatt ankomsttid insåg vi att vi inte alls var där vi borde. Vi fick då reda på genom någon annan turist att de hade gjort om den vanliga turen eftersom det var nyår och nu behövde man åka via Chau Doc, en stad norr om Can Tho, för att komma dit man ville. Helt plötsligt hade vår restid fördubblats (som vanligt) och nu väntade ytterligare 5 timmar på en annan buss. Denna buss var dock mycket trevligare och jag lyckades att sova en stund. Det enda dramatiska som hände här under tiden var att vi krockade med en moped. Inte konstigt med alla dessa mopeder som va överallt i mängder!! (Tomas räknade till 72 mötande mopeder från en bil till nästa) Föraren klarade sig oskadd som tur var. 

 

Här ser ni en hel familj på moped. En vanlig syn i Vietnam.

 

Vi träffade ett annat mycket trevligt och gulligt par, Paul och Timea (som kallas Timmy), då vi väntade på buss nummer två. De bodde vanligtvis i London. Paul var engelsman och Timmy var ursprungligen  från Ungern. Vi skulle bo på samma hostel och därmed hakade vi på varandra. Paul var en riktigt erfaren resenär och under två års tid hade han varje dag planerat deras 10 månaders långa resa jorden runt. De hade sagt upp sin lägenhet och sina jobb för att kunna åka ut och resa. Så modigt! Det hade jag aldrig vågat. 

 

Paul och Timea

 

Vi gjorde en båttur tillsammans med Paul och Timmy på den flytande marknaden som Can Tho är känd för. Det var en underbar dag trots ganska få säljande båtar på floden (nyår...) och vi köpte nykokt kaffe och härligt fräsch ananas som skars upp på plats. Båtarna som ananasen fraktades i var så fulla så det var på gränsen att de hamnade under vattenytan av all tyngd. Det blev en lyckad förmiddag i solen.   

 

Nu skall vi ut och shoppa på floden

Kaffet var sååå gott! Jag tog en iskaffe

Som ni ser, båtarna är verkligen fyllda till bristningsgränsen!

Mys i väntan på ananas 

Det märktes att det inte var första gången han skar till en ananas

 

Tror ni jag fick in hela i munnen?

Mycket trevligt sällskap!

Min superman

Härligt att åka båt!

 

Senare på kvällen gick vi ut för att äta. Vi fick tips om en god restaurang som hade normala priser. Väl här kom ett par amerikaner och satte sig bredvid oss. De bodde på samma hostel som vi och hade frågat vart vi skulle äta. Kändes lite konstigt att de bjöd in sig själva, men det var roligt att umgås iaf för ett tag, trots att de var väldigt,väldigt speciella (och högljudda). De beställde in halva restaurangen (kändes det som) och därför fick vi smaka på deras mat vilket var ett riktigt äventyr. Bland annat beställde de in helstekta sparvar som så riktigt vidriga ut. Man skulle äta dem helstekta som de var med ben och näbb. Tomas tyckte jag var helt galen som vågade prova. Men det smakade bättre än vad det såg ut. Han smakade minsann också, säger han. Efter att jag smakat.

 

Helstekta sparvar

Då gäller det, jag måste våga smaka

Hemsk känsla när man vet att man biter av ett fågelben

 

Det kinesiska nyåret förföljde oss vad vi än gick. Butikerna var stängda och hotellen dyrare. Det var svårt att få någonstans att äta och när vi gick runt för att leta efter något matställe kom vi in på en Vietnamesisk spelcafé . Här satt ungdomar och spelade spel med klistermärken. Mycket märkligt. Kändes som att komma tillbaka till femårsåldern. Ville man inte spela klistermärksspel kunde man färglägga med tuschpennor som stod utspridda på borden. Vi var såklart vrålhungriga och ville äta något. Först hade de mat när vi frågade, men när vi sedan hade trängt in oss längst in kom det fram att all mat var slut. Vi fick därför maka oss ut igen och gå vidare. Till slut hittade vi dock ett matställe. Vietnameserna där var väldigt gulliga och hjälpsamma och vår servitör var så stolt (och nervös) över att få servera oss.

 

Här ser ni vuxendagiset där man lekte med klistermärken

 

Det funkade väldigt bra med rullstolen i Can Tho. I princip var alla trottoarkanter fasade och jag behövde sällan hjälp vilket var väldigt skönt. Eftersom de använder mycket mopeder som de kör upp på trottoarerna så är de duktiga på att fasa sina kanter och därmed blir det bra anpassat på de flesta ställena.  

 

 Det finns några andra i rullstol här. Denna mannen sålde lotter.

 

Vi stannade till vid ett café där vi tog varsin glass och lite annat smått och gott. Här skulle de precis öva inför alla hjärtans dag som var om några dagar. Det satt en kille och sjöng och en annan som spelade gitarr. Självklart kunde vi inte hålla oss. Vi var bara tvungna att få låna gitarren och jamma lite. Proud Mary sjöngs för fulla muggar och en granntant kom ut för att lyssna på oss medan en i bandet filmade oss. Kändes skönt att få sjunga av sig lite. 

 

Eftersom det var dött pga allt firande bestämde vi oss för att åka vidare till Hanoi. Tanken var först att åka till ön Phu Quoc och sola, men det verkade i princip omöjligt att få tag på bra boende där över nyåret. Vad för spännande saker vi hittade på i Hanoi får ni reda på i nästa inlägg..... Vackra bilder utlovas!

 

 

 

Alltid lika trevligt att läsa inläggen. Hoppas dock att det inte dröjer en månad till nästa inlägg. Ska ni fortsätta i det tempot så kommer ni att skriva klart de sista inläggen när ni pensionerat er! =)

1 månad? Nu är du lite hård käre bror. Två inlägg skrevs samma dag, detta dröjde endast två veckor. Dessutom borde du inse att kvalité går före kvantitet. Kan för övrigt upplysa om att bilderna till detta inlägg tog ca 3 dygn att ladda upp med vårt blixtsnabba wifi. Då är de förminskade så mycket som det går med våra usla appar. Kan bara hoppas. Att nästa hostel erbjuder bättre nät!!!!

Ska vi behöva lida för att ni är så snåla? Ta in på ett riktigt hotell så vi kan få följa med på er resa i realtid. Det här känns nästan lika aktuellt som att läsa Järnanytt från 1995...

Int behöv ni stressa int. Vi är tålmodiga vi svenskar och väntar med glädje på nästa fantastiska inlägg.
Järnanytt från -95.....låter intressant.
Sköt om er.

Sååå spännande att läsa om era äventyr! Och kommentarerna är också underhållande! Många hälsningar från Almunge!

ANG PAYPALKONTO: Om jag vore lika rik som ni skulle jag gladeligen punga ut de pengarna. Men glöm inte att det är du och din hustru som lever lyxlivet ute i omvärlden medan jag i min anletes svett sliter ut min kropp för att få kunna betala skatt och mildra Sveriges statsskuld.