Tomas & Lenas jorden runt-blogg

Våra kära läsare. Jag antar att ni funderar över vad som hänt oss då vi inte skrivit på så länge. Det är bara så enkelt som att internet på Cook Island var svindyrt och därför valde vi att inte publicera något där. Nu hoppas vi på att kunna publicera många intressanta inlägg på kort tid. Trevlig läsning till er alla! 

Äntligen var det dags att åka till Fiji för att ta det lugnt. Min rygg hade fått sjukt mycket stryk av allt bilåkande och smärtan var nästintill olidlig. Nu var målet att softa maximalt efter allt tokigt och påfrestande i Nya Zealand. Vi hade tyvärr inte planerat mer än vår första hotellnatt i Nadi för att sedan där fundera ut vad skulle åka vidare till. Nadi är dit i princip alla flyg kommer, men de flesta åker vidare till sol och bad på någon mindre ö eller neråt till Korallkusten. 

 

När vi satt och väntade på taxin till hotellet kom det fram en mycket trevlig kvinna och började prata med oss. Hon frågade oss vart vi skulle och vi berättade att vi planerade att åka neråt Korallkusten. Hon berättade då att det varit ett stort oväder som förstört korallerna och fyllt stränderna med skräp, vilket gjorde att man inte kunde bada där. Det lät ju inte bra. Hmm, var skulle vi åka nu. Hon erbjöd oss sin hjälp att hitta ett annat boende eftersom hon jobbade på en liten turistbyrå en trappa upp. Vi sade att vi ville ha ett boende som funkade med rullstolen och som var nära stranden. Hon erbjöd oss ett backpackerställe på Mana Island. Maten ingick och dessutom hade man tillgång till den fina resortens strand och pool som låg intill. Det skulle funka bra med rullstolen, det fanns asfalt på flera ställen och marken var packat hårt utanför boendet enligt Vere som hon hette. Perfekt, ett ställe som inte var allt för dyrt som skulle funka! Hon visade fina bilder ifrån stranden och hur härligt det såg ut på ön och hjälpte oss också att boka båttaxi ut till ön. 

 

Vi åkte till vårt hotel Wailoaloa vilket var billigt och bra men det låg tyvärr allt för nära flygplatsen då man hörde varje start och landning. Det var dock ett perfekt ställe att bo på efter ankomst och innan avgång i Nadi eftersom Wailoaloa erbjöd gratis taxi till och från hotellet till flygplatsen. Vi åkte dit, sov, och åkte direkt vidare med taxi mot vårt resmål Mana Island. Vi fick vänta på stranden där vi skulle ta en taxi-båt tillsammans med andra backpackers.   

 

Båtturen var vacker och vi fick se många fina små öar. Det enda som oroade mig var att alla öar vi såg enbart var täckta av sand och lite palmer. Jag intalade mig själv att det troligtvis var en större ö vi skulle till och att den skulle vara bättre.  

 

Vi kom fram till vårt drömställe eller hur var det nu, mardrömställe kanske man skall kalla det. Överallt var det djup sand. Det packade underlaget Vere hade pratat om var som bortblåst och vårt fina backpackerställe var snarare ett gigantiskt skjul. Vid välkomstinformationen fick vi genast reda på att man absolut inte fick använda resortens strand (tvärtemot vad Vere hade sagt) Vi blev sedan efter en välkomstsång visade till vårt rum. En chock infann sig när vi förstod att vi just betalat sju nätter för att bo i ett rum med hål i taket, en säng som var gammal och äcklig och endast ett litet rostigt bord där vi kunde ställa våra saker. Inte blev det bättre när vi insåg att jag inte kunde duscha och att vattnet för övrigt bara fungerade lite då och då. Detta i kombination med dåliga rör gjorde att det konstant var stopp i toan. Maten, som i sig inte var någon höjdare, serverades i en matsal med djup sand och tröskeln ner från golvet i baracken till sanden var ca 40 cm vare sig man skulle äta eller gå ut utanför boendet.

Det här skulle inte gå insåg vi ganska snart och vi funderade på hur vi skulle göra. Tomas gick runt ön för att se hur det såg ut på den fina resorten och om det skulle fungera där. Det såg bättre ut och vi frågade hur mycket det skulle kosta. De berättade då att man kunde få ett specialpris om man bokade på nätet. Normalt kostade det 460$ per natt men om man bokade via nätet kunde man få det för 260$. Självklart trodde vi att de pratade om fijidollar som är värda runt 3,50kr, men när vi sedan på internet insåg att de pratade om amerikanska dollar såg vi ingen annan utväg än att ta oss ifrån ön. Vi bokade iaf ett billigt fyrstjärnigt hotell i Nadi som verkade najs med pool och frukost till natten efter. Nu var det bara att försöka att få tillbaka våra pengar. Vi letade efter ägaren till Mana backpackers som hostelet hette utan resultat och bestämde oss i stället för att ta ett kvällsdopp och försöka njuta i den mån vi kunde. 

 

På kvällen var det fixat med typisk dans ifrån Fiji och vi blev också bjudna på eldblåsning. Det var väldigt trevligt och vi pratade med många härliga backpackers. Det var väldigt mysig familjär stämning, och hade det inte varit för all sand och de sunkiga rummen hade det varit supertrevligt. Vi träffade även några andra svenska tjejer som även dom hade blivit lurade av Vere. Hon hade lovat dom aircondition och i stället bodde de i ett rum som hade både råttor och bed bugs. Usch!  

 

Dagen efter begav vi oss tillbaka till Nadi. Vi hade fått en del av pengarna tillbaka av Mana backpackers och skulle nu försöka få tillbaka vår andel av Vere som hade lurat oss. Något inuti mig sade att det skulle troligtvis bli väldigt svårt. Vi möttes av en annan kvinna som vi träffat på vägen dit vid namn Mary. Hon hade Veres nummer och ringde upp henne. Vere lovade henne att hon skulle komma till vårt hotell med pengarna på kvällen. Oj, skulle det gå så lätt tänkte vi, va skönt! 

Men till kvällen kom det ingen Vere och inte heller dagen därpå trots nya samtal både till Vere och Mary som nu hade stängt av sina telefoner. Vi bestämde oss därför att kontakta polisen. Även om vi inte skulle få några pengar tillbaka kändes det ju iaf viktigt att hon inte skulle kunna få lura fler turister efter oss. 

 

Managern till hotellet vi bodde på skjutsade oss till turistpolisen. Här var det två kvinnor som genast tog tag i ärendet. De visste vem Vere var och försökte få tag på henne. Till slut efter att ha ringt omvägar ifrån en väninna då Vere inte svarade på polisens nummer så fick vi tag på henne. Hon lovade då att ta med sig pengar samma kväll till polisen. Vi åkte tillbaka till vårat hotell och planerade att åka ner till Korallkusten som vi tänkt redan från början. Vi skulle hämta pengarna på vägen tillbaka för att inte tappa mer tid.

 

Vårt hotell som vi bodde på var för övrigt det sämsta fyrstjärniga hotellet jag någonsin bott på. Det hela var ett stort fuskbygge där i princip inget funkade och personalen visste inte vad de skulle göra. 

Poolen var inte användbar eftersom det växte massa alger i den. Duschen bredvid poolen var trasig. Bubbelpolen hade inget vattnet sig. Vi hade inget varmvatten i duschen. Vi hade en feting-TV men inga kanalen att titta på och utsikten var mot en grumlig å. Mestadels av personalen varken kunde eller ville göra det som de skulle. Kocken ville bara gå hem och fick panik på morgonen då vi var hela sex stycken samtidigt som ville ha frukost. Han brände vid våra mackor och att få in frukt, flingor, mjölk, ägg och juice tog närmare 40 minuter. Städerskan kom inte och städade innan vi frågade managern om man skulle få städat. Ja, man förstod helt enkelt varför det knappt var några som bodde på hotellet. Vi ville inte bo kvar heller, men var tvungna att fixa allt med polisen och orkade inte byta boende för bara en natt till.

 

Vi hittade ett hotell på Korallkusten som hette Tambua Sands. Här verkade det som om vi skulle kunna koppla av och ha det gott. Vi tog bussen ifrån Nadi söderut för att nå vårt mål. Väl framme kändes det hur skönt som helst. Äntligen hade vi hittat det vi ville. Det var lugnt och skönt och omgivningen var vacker. Vi fick en egen liten stuga längst med stranden och hade en underbar utsikt.