Phnom Penh
Ni har säkert undrat varför vi inte har uppdaterat bloggen på så länge. Det har sin förklaring i att vi inte har orkat sitta i flera timmar på internetcafén med kassa datorer som gör att det tar minst 2 timmar att ladda upp bilder och skriva ett inlägg, att det sedan har varit runt 30C i lokalerna har ju inte gjort det hela mera trivsamt. Nu har vi istället införskaffat en iPad som gör att vi kan uppdatera på ett smidigare sätt. Däremot ligger vi flera veckor back vilket gör att vi behöver gå tillbaka ganska långt i tiden. Hoppas ni fortfarande är nyfikna på vår resa.
Efter att ha upplevt Siem Reap och Angkor Wat med omkringliggande tempel bar det iväg till Kambodjas huvudstad Phnom Penh med buss. Det är ett äventyr att åka på vägarna i Kambodja med diverse fordon som körs av människor utan körkort och mopeder som körs både på rätt och fel sida av vägen. Men det har blivit bättre helt klart märker man vad det gäller kvalitén. Bara för runt 5 år sedan enligt vår guide Sam-Ol så började de att asfaltera i Kambodja och nu är de flesta stora vägarna fint asfalterade och där det är dålig väg håller de på att bygga broar eller att lägga asfalt. Efter ca 4 timmar var vi framme och väl här attackerade tuk-tuk förarna oss. Vi kom knappt ur bussen. Tur att Tomas kan pruta så vi bara behövde betala 4$ i stället för 7$ som han ville ha från början. Vi borde iofs inte ha betalat mer än 3$ men det är omöjligt att veta ifrån början och alla vill utnyttja att man är en dum turist.
Väl framme på hotellet träffade vi lite italienare som var mäkta trötta på Phnom Penh. Inget var öppet och gator var avstängda överallt. Jaha, vilken perfekt timing av oss! NOT!
Första dagen gick vi omkring lite i området runt hotellet. Vi hade inte förväntat oss att något skulle vara öppet med eftersom dörren stod på glänt in mot ett fängelsemuseum tänkte vi att vi ändå kunde fråga. Jodå, det var öppet i ytterligare 30min. Väl inne på fängelsemuseet fick vi se den fruktansvärda tortyr människor utsattes för under Pol Pots regim. Det är helt ofattbart att man kan få människor att göra så hemska saker mot andra människor. Under bilderna nedan ser ni olika tortyrkammare och vilka sjuka regler som fanns på fängelset. Svårt att ta in och man mådde illa av de bilder som fanns att se.
Rummet ni ser på bilden användes som tortyrkammare och på väggen ser ni en bild på en av totalt 12 kroppar som hittades fastkedjade när fängelset befriades. På sängen ser ni också den lilla låda fångarna använde för att kissa och bajsa i. 
De här sjuka reglerna levde fångarna under i fängelset.
Här hängde de fångarna upp och ner med armarna bakbundna och sänkte ned dem i krukorna som var fyllda med vatten. Syftet med tortyren var att ibland att få fram information, men i många fall var det ren och skär sadism.
Ett av alla offren
Så här såg det ut på flera av fälten som döpts till Killing Fields efter massmorden.
Efteråt gick vi, trots alla hemskheter vi beskådat, för att äta. Hittade ett trevligt ställe där vi beställde in bland annat grodlår för att smaka. Såg skrämmande ut, men smakade mycket godare än vad jag trodde. Typ som kyckling. Daniel, Tomas bror är ju lite tokig och fick både mig och Tomas att testa lite nya smaker. Gött!
Nurp skiner upp vid åsynen av grodan på tallriken
Jag kan mycket väl tänka mig att det fanns massa liv och rörelse här i vanliga fall men nu var det inte så mycket att göra. Deras Father King hade dött för tre månader sedan och nu så var det utfärdat landssorg och dessutom begravning när vi var där. Father King var verkligen en viktig person här i Kambodja och alla uppriktigt ledsna över hans bortgång. Kvinnorna bar vita fina dräkter och bara vissa utvalda fick komma in närmast själva begravningen. Överallt var det stängt och många gator var också avstängda. På dag två i Phnom Penh åkte vi ändå dit för att få en glimt av det hela. Egentligen ville vi till Killing Fields som ligger ett par mil utanför staden, men då de sade på hotellet att det troligtvis skulle vara avstängda gator just dit vid olika tillfällen under dagen så vågade vi inte chansa ifall vi skulle missat bussen vidare härifrån till Sihanoukville på eftermiddagen. Vi hade trots allt en bra och supervarm dag även om inte allt blev som förväntat. Daniel prutade för övrigt riktigt bra så fick billiga tuk-tuks. Om strapatserna på bussen till Sihanoukville berättar jag i nästa inlägg.
Sörjande damer
Poliserna som hindrade oss från att se de viktigaste gatorna i staden
Vi trodde att vi hade överpackat vår tuk-tuk...
Lite fler bilder!
Nya inlägg kommer snart!
Eftersom vi reser runt i korta etapper på småställen i Vietnam just nu har det varit svårt att hinna med att uppdatera bloggen. Just nu softar vi på flygplatsen i Chan Tho för att ta oss till Hanoi. Man sover ganska kasst när man byter hotell varannan natt har jag märkt. Det är mycket trevligt att träffa andra backpackers på vägen som man byter tips och erfarenheter med och vi har dessutom haft påhälsning av Tomas bror Daniel. Mer om det senare då vi hoppas kunna skriva en längre och bättre uppdatering av resan. Ha det gött så länge i snön ni därhemma i Sverige!
Siem Reap
Efter Kuala Lumpur begav vi oss till Kambodja och Siem Reap, där broder Nurp enligt planerna mötte upp oss för att kunna uppnå maximal stämning, något som genast infann sig. Första dagen ägnades åt att se "the cultural village", en kulturell park där vi kunde se lite äldre historia och uppleva lite fina miljöer, och naturligtvis balla ur.
Huvudsyftet med att besöka Siem Reap var att se alla de gamla tempel som finns kvar sedan Khmer-riket för ca 1000 år sedan. Vår guide, Sam Ol, körde runt oss och berättade på bruten engelska om Kambodja, templen och om sin egen historia, trots att han bara var strax över 30 har han redan upplevt mer hemskheter än många av oss någonsin behöver utstå (mer om det i nästa inlägg).
Vi bodde på vandrarhemmet Golden Mango Inn, där några riktigt sköna typer arbetade, bl.a. Mr Chum, som genast blev Lenas favorit. Hon ville ta hem honom i sin väska, där han utan problem hade fått plats. Alla i Kambodja är under 1.40 långa känns det som, men de är glada och trevliga, förutom tuc-tucförarna alltså.
Första templet vi besökte var det världsberömda Angkor Wat, som byggdes på 1100-talet. Det är än idag omgivet av en gigantisk vallgrav, en konstgjord sjö som en gång i tiden innehöll krokodiler. Det var galet mycket trappor och vi bar Lena upp och ner för den ena trappan brantare än den andra. Längst in var det dock för brant, de hade satt upp räcken att hålla sig i och vakter såg till att ingen gjorde något dumt, så Lena fick vila på en stenbänk medan jag och Nurp utforskade. Vårt intryck var dock att templet var häftigare från utsidan i sin storhet, inne var det mest tomma hallar och tomma rum. Reliefer fanns det en hel del av dock, men vår guide visade sig bara vilja vara chaufför och vi gick in själva med en bok bara, så vi missade säkert en hel del info.
I närheten av Angkor Wat ligger staden Angkor Thom, som har ett intressant tempel vid namn Bayon. Templet bestod ursprungligen av 54 torn som alla pryddes av stenansikten i toppen, ett på varje sida av varje torn. Många är idag förstörda, bara 37 torn är intakta, men från början fanns det alltså 216 ansikten.
På väg ut ur Angkor Thom körde vi igenom Victory gate.
Ett återkommande tema var alla försäljare som flög på oss vid ingångarna till templen. Några var trevliga, andra dryga, men alla var fattiga. Svårt att motstå stackars barn som säljer vykort eller bananer för att ha råd att gå i skolan. Antagligen får de heller inte de pengar de tjänar in, det är svårt att veta. Alla var dock väldigt nyfikna på Lena som rullade istället för att gå. En munk vi mötte tog kort på henne istället för på templen.
Kambodjas nutidshistoria är fruktansvärd. Under 70-talet härjade Pol Pot och utrotade ca 25% av sin egen befolkning medan USA släppte fler bomber över landet än samtliga stridande gjorde under hela andra världskriget. Pol Pot lät dessutom minera stora delar av landet, vilket resulterat i mängder av människor som har olika former av handikapp sedan de sprängt sönder sig på minor eller bombats osv. Några av dessa hade bildat en musikgrupp och gjort en CD som de sålde för att få in pengar, ett sätt att överleva som inte bygger på tiggande.
Templet Ta Prohm är otroligt! Det fascinerade så mycket att man valde att spela in några scener ur filmen Tomb Raider här. Djungeln har fullständigt tagit över vissa delar av templet och det är en gåta hur dessa träd kan växa sig så stora med så lite regn per år och utan att knappt nå marken.
Ett annat tempel med liknande tema var Preah Khan.
En söt khmerflicka med sin loppiga hund.
Vi tog oss även till det fascinerande templet Beng Melea. Här hade djungeln fått härja helt ostört och man hade inte restaurerat någonting, till skillnad från tidigare nämnda tempel där man försökt återställa vissa delar. De hade dock byggt en slags träbrygga som man kunde vandra på, men många klättrade runt på ruinerna och tog häftiga bilder, vi också, så klart.
Sammantaget spenderade vi fyra mycket intressanta dagar i Siem Reap och såg fler och större ruiner än vi någonsin väntat oss. Vägarna och templen var dock inte alltför handikappsanpassade, vilket vår sista bild får symbolisera.
