Tomas & Lenas jorden runt-blogg

 Så anlände vi till ett av våra huvudresmål i Nya Zeeland, Waitomo Caves. Här skulle man förutom fantastiska grottor kunna se de omtalade “glow worms”, eller lysmaskar som det heter på svenska. Vi var osäkra på om det skulle fungera att komma ner i grottorna över huvudtaget för min del med rullstol och blev väldigt positivt överraskade då vi fick reda på att det fanns en grotta vid namn Ruakuri som var helt utan trappor. Woho! Äntligen någon som har tänkt till! Grottan är den enda rullstolsvänliga på den södra hemisfären vilket visar hur ovanligt det är med bra tillgänglighet i grottor. Jag blev än en gång mycket imponerad av Nya Zeeland och deras tillgänglighet.   

 

Tomas funderade på att göra en äventyrsklättring i grottorna, men efter att ha sett priset på runt 2000kr för en heldag valde han, till min lycka, att följa med mig (När du är med nästa gång Nurp så får ni åka dit och uppleva äventyret ihop ist). 

 

När vi kom fram till grottan möttes vi av en utsida bestående av samma sten som pancake rocks, det ställe vi tidigare beskådat i Punakaki, dvs kalksten som urholkats i ett pannkakslagersliknande mönster. När vi sedan kom igenom ingången skulle vi gå som i en spiral ca 60 meter neråt i ett gigantisk cementrör för att komma till själva grottan. Innan vi började vår färd stängde vår guide dörren och sjöng en sång på Maori i mörkret. Det var en fantastisk akustik där inne, bättre än någon kyrka jag någonsin varit i, och guiden hade en riktigt bra röst. I mitten droppade vatten på en kalksten som befann sig längst ner vilket gav platsen en mystisk känsla.

 

 

Jag älskade att jag kunde ta mig ner helt själv trots att det var lite läskigt att rulla fram i mörkret. Man var rädd att det skulle hugga tag i stolen och att man skulle ligga där som ett fån på marken. Det gick som tur var bra och väl nere gick vi in i själva grottan. Det var strängt förbjudet att ta på formationerna, och böter upp till 10 000$ kunde ges (En liten kille på ca 10 år påminde sin pappa om detta minst hundra gånger vilket gjorde det hela lite komiskt). 

 

Grottan i sig var helt fantastiskt vacker med olika slags formationer. Formationerna, eller stalaktiter och stalagmiter som de egentligen heter, har bildats genom att vatten sipprat igenom de jordlager som befinner sig ovan. Vattnet har därmed dragit med sig kalk och skalrester innehållande kalk från musslor och snäckor som finns i marken. Eftersom det finns mycket skalrester ovanför Ruakura är det ovanligt vacker vit färg här inne gentemot många andra grottor. Kalkstenen i grottan tyder på att den en gång i tiden varit under vatten. Mycket intressant! (eller hur Fryxen?)

 

Vi gick dessutom en del i helt bäcksvart mörker. Man kunde inte ens se handen framför sig vilket gjorde att man fick inblick i hur det måste vara att vara blind. Det var en annorlunda och lite läskig upplevelse och det blev ju inte bättre av att man dessutom hade behövt huka för långt nedstickande stalaktiter ganska snart innan de släckte ner. Kändes nog nästan säkrare att sitta ner än att gå stående kan jag tänka mig. 

 

Efter det kom vi fram till lysmaskarna, eller larver som det egentligen är, som producerar ljus när de bryter ner syre till vatten och därmed blir elektriskt laddade. De såg ut som en stjärnhimmel i taket och ljuset speglade sig i vattnet nedanför. Man trodde att vattnet var mycket längre ner än det verkligen var vilket gav en häftig optisk illusion. 

 

 

Längre in i grottan var det riktigt tajt och jag var glad att min rullstol är så smal som den är. Överallt fanns det små sidogångar där man inte fick gå in och man blev riktigt sugen på att utforska varenda liten del av grottan. Måste varit grymt häftigt att ha hittat grottan en gång i tiden och därmed utforska den med vetskapen om att troligtvis ingen tidigare varit där. 

 

 

På vägen tillbaka skulle vi åter upp i samma cementspiral. jag frågade guiden om jag fick sjunga en kort sång där inne för att testa akustiken. Det gick bra och jag och Tomas sjöng en vers av Amazing grace. 

 

Efter ca 1,5 timma hade vi gått igenom grottan och var tillbaka ute i ljuset igen. Det var riktigt kul att få se en grotta precis som vilken gående som helst och jag var riktigt nöjd med besöket. Vi begav oss tillbaka till vårt rum för att softa vilket kändes skönt efter allt bilåkande den senaste tiden. 

 

Våran tid på Nya Zeeland började lida mot sitt slut. Vi åkte förbi Ciancis på vägen mot Auckland för att äta lunch och träffa deras dotter Sarah och hennes barn. Sedan bar det vidare upp till Rolstons för att sova sista natten där innan vi skulle vidare mot värmen på Fiji! Vi känner båda två att det finns mycket mer att utforska här på Nya Zeeland och förhoppningsvis kommer vi tillbaka hit igen.

 

Denna mäktiga Toblerone blev självklart Tomas väldigt sugen på. Kostade endast 200$ och vägde 4,2kg. 

Först i Wellington spanade vi in ett par platser från filmerna, dels platsen där hobbitarna gömmer sig för riddaren (platsen ligger i en park i centrala Wellington!), dels Rivendell, som ligger i en nationalpark strax norr om staden. 

Vi övernattade sedan på ett motel på vägen.

 

Morgonen efter åkte vi vidare till Tongariro national park, en nationalpark som rymmer inte mindre än tre vulkaner! Vi tänkte först bo i ett vandrarhem men efter att ha sett stället och känt hur sjukt kallt det var där, tog vi in på ett Skotel, ski och hotel i samma ord. De visste hur man behandlar sina gäster! Vi fick bo i en svit till samma pris som vi skulle bott på hostel annars, och de ställde in ett element i rummet till min ständigt genomfrusna fru, samt gav oss ett häfte med sagan om ringen-info från inspelningsdagarna. Japp, det var här Mordor spelades in, och när jag insåg att man kunde vandra upp på den högsta vulkanen, Ngauruhoe (Mt Doom i filmen), var saken biff. Jag fick hyra vandringskängor för en dryg femtiolapp och köpte in lite vandringskost, det skulle ta 7-8 timmars vandring att bestiga toppen. Eftersom klockan var ganska mycket, sköt jag upp vandringen till dagen efter, man vill inte vara uppe på en vulkan när mörkret faller...

 

Istället tog vi bilen upp på en annan vulkan, det var asfalterat en bra bit upp eftersom de har en skidanläggning där. Vi kikade runt, fotade det så annorlunda landskapet och jag gick en liten rundtur där det var lite mer otillgängligt och fotade på. Det var verkligen fascinerande, och sikten var magnifik, allt bådade gott inför morgondagens utmaning.

Morgonen kom, och när jag skulle ut var det dimmigt, men enligt prognosen skulle det klarna senare, så jag gav mig iväg. Klädseln bestod av jeans, tröja och skinnjacka, det enda varma jag har med mig. Vattentätt är det självklart inte, men det skulle inte regna, försäkrade de mig. Inte för att jag hade några såna kläder iaf, vi har nog med saker att släpa runt jorden ändå...

 

Jag körde bilen till vandringsledens start och gav mig ut på äventyret. En och en halv timme följde jag leden. Första sträckan var fin, den ledde genom en dalgång och sakta men säkert tog jag mig uppåt från ca 1.000 meter till 1.700 meters höjd över havet.

 

 

Ifall dimman inte skulle lätta, var jag dock tvungen att kunna hitta tillbaks, så med Ariadnes tråd i bakhuvudet byggde jag små torn av vulkanstenarna på 30-50 meters avstånd, så jag alltid kunde se något märke och därmed hitta tillbaks. Upp är inte svårt, men går man runt lite på toppen och inte hittar ner, blir det livsfarligt! Bestigningen tog över två timmar och hela tiden blåste det kalla blöta vindar med regn som kämpade sig in innanför alla lager. Vulkanen är täckt av rullstenar, så stiger man ett steg uppåt, glider man ner minst lika mycket, hela tiden. Ett par gånger övervägde jag att ge upp, jag hade ingen aning om hur långt som återstod eller ens om jag skulle hitta tillbaks, men efter lång kamp nådde jag toppen!

Jag var sjukt nöjd, om än genomblöt och kall, men sikten var tyvärr bedrövlig även på toppen. Jag kikade ner i kratern, en syn som ska vara otrolig, men såg ingenting. Strax därefter började jag nedfärden. Ner gick lätt, rullgruset gled jag igenom och markeringarna gick mestadels lätt att hitta. Mitt i backen, ibland miljarder av svarta vulkaniska stenar, hittade jag osannolikt nog en ring! Stämningen var total, jag hade hittat en ring på Mt Doom!

 

Resten av färden gick problemfritt och jag tog mig tillbaks till bilen och bytte om. Det hade tagit mig endast sex timmar fram och tillbaks, trots att jag byggt otaliga stenrösen längs vandringen, inte illa. 

Tillbaks på hotellet var klockan halv tre, Lena hade generöst nog beviljats en sen utcheckning och låg och sov (!).

 

En välbehövlig, varm dusch senare åkte vi vidare, med Waitomos grottor framför och en erövrad vulkan bakom. 

Morgonen efter beslöt vi att åka runt lite i området kring Queenstown, det är väldigt vackert och fick också husera många av inspelningarna till Sagan om ringen, något som vi gång på gång noterade, då vi kände igen miljöerna. Vi letade därför upp några av inspelningsplatserna för att se hur de ser ut i verkligheten, dels för att vi gillar filmerna, men också för att vi visste att platserna var vackra i sig. På internet finns mycket info och ibland bra beskrivningar av hur man hittar till dem. Man kan även köpa en bok med alla platserna utsatta med gps, men vi var för snåla för det. Förståkte vi en timme längs en vacker sjö omgiven av berg. Vägen hade lagts längs med sjön hela vägen och utsikten var slående. Slutligen kom vi fram till Isengard, i verkligheten ett vattendrag ovanför en bro, där vi tog bilderna ifrån.

Det blåste rätt kallt och vi begav oss tillbaks när vi såg två liftare och plockade upp dem. De hade varit ute och vandrat på olika håll men slagit följe sista biten och skulle lifta in till Queenstown. Den ena killen, en tysk, hade cyklat långa sträckor av landet men hade lämnat sin cykel i stan för att vandra lite i bergen. Den andra killen, en fransman, hade varit ute i över tre veckor och gått, han såg sjukligt smal ut och luktade gammal luffare. Han hade som mål att vandra genom hela sydön, men hade börjat sent och nu är ju vintern på väg, ingen höjdartajming med andra ord... Vi släppte av de tacksamma killarna i stan och fortsatte vår jakt på inspelningsplatser. 

 

Vi ägnade tid åt att hitta den flod där brödraskapet åker båt efter alvbesöket i första filmen, men det var inte lätt att hitta rätt plats. Envis som jag är, kämpade jag mig vid ett tillfälle ner till floden genom några snår, vilket gjorde det hopplöst att ta sig tillbaks upp igen, då buskarna var som hullingar. Jag klättrade i träd och hoppade mellan grenar för att ta mig tillbaks upp, Lena trodde jag hade drunknat i floden eller nåt sånt, jag hade varit borta i 30-40 minuter.  

 

Resan fortsatte norrut och utsikten var hela tiden slående, vi hade höga kullar omkring oss överallt och snötäckta bergstoppar i horisonten. I Twitzel stannade vi över natten, nästa morgon skulle vi på guidad tur på en av inspelningsplatserna. 

En dam i 45-50-årsåldern mötte oss med minibuss och körde ut oss på ängarna utanför samhället, alltmedan hon berättade inspirerat om platsen, varför den hade valts och var man hade spelat in olika scener. Hon hade själv gjort någon mindre statistroll men hade full koll på en stor mängd detaljer kring inspelningsdagarna. Förutom en massa kul kuriosa, pekade hon ut platser och visade oss bilder från filmen för att vi skulle känna igen oss mer, och på slutet tog hon fram en massa rekvisita och regisserade oss i en mängd bisarra men väldigt underhållande scenarion.

 

Efter touren skulle vi åka vidare mot Christchurch, på östkusten, men passade först på att besöka en sista inspelningsplats, Edoras. Vägen var lång och mot slutet åkte vi på grusvägar fram till parkeringen till Mt Sunday, som vi ämnade bestiga. Vädret, som tidigare sett så lovande ut, svek oss fullständigt och det började regna och snålblåsa rejält, förutom en viss mängd dimma. Mt Sunday är en kulle omgiven av berg, men dessa såg vi knappt skymten av, även om vi tydligt kände igen kullen. Över vattendrag och genom grästäckta stigar kämpade vi fram med rullen, ända fram till branten. Envisa som vi är tog vi oss upp en bra bit tillsammans, men det var så halt att vi inte vågade pressa upp sista biten, om det nu överhuvudtaget hade varit möjligt. Istället övergav jag Lena och sprang upp till toppen på egen hand, tog några blöta bilder och skyndade ner igen. Vi var båda dyngsura (Lena även sur, jag dock ganska nöjd), en flashback till vårt glaciärbesök veckan innan, men hade åtminstone sett och besökt stället.

 

Mörkret föll och vi tog oss in till Christchurch för övernattning. Mer om det i nästa inlägg. 

Efter ett fallskärmshopp (nej, svärmor - det var faktiskt inte min idé!) en massa vackra utsikter och några timmars resa, anlände vi till Queenstown, Nya Zeelands äventyrshuvudstad. Queenstown fick sitt rykte efter att A.J. Hackett lanserade världens första kommersiella bungyjump här (43m högt) och alla möjliga äventyrsföretag därefter startades upp. Hela Nya Zeeland är faktiskt smittat av denna tanke och nästan vart man än kommer kan man hoppa fallskärm, bungyjump, åka forsränning eller glida över canyons i selar. Hackett hade sedan det berömda 43-metershoppet (från en bro) gått steget längre och kunde numera erbjuda ett 134 meters fritt fall ner i en ravin, Nevis. 

 

Att vi skulle till Queenstown bestämde vi efter att ha hört att de hade landets högsta bungy, plus att det skulle vara väldigt vackert i området. Båda sakerna stämde och hela vägen dit imponerades vi av landskapet, kullarna, de snötäckta bergstopparna och de blanka sjöarna. Vi begav oss till bokningsföretaget och reserverade platser, jag ville hoppa bungy och Lena ville göra en swing - världens högsta - men inte själv, så jag slog till med både och. Vi hade två timmar till avfärd så vi hann äta en thaisoppa och checka in på ett hostel med det passande namnet "Bungi". 

 

 

Stämningen var på topp för min del, jag fick den stora kicken först när de började spänna på mig säkerhetsselen kring benen. Jag stod egentligen längre bak i kön, men när de kom på att jag även skulle göra swingen flyttades jag fram från näst sist till först och de började spänna fast utrustningen kring vaderna. De satte mig i hoppstolen och spände fast ytterligare utrustning varpå de kontrollerade att allt satt som det skulle. Jag fotades och fick påbörja den långa vandringen på två meter fram till avsatsen. Vandringen förlängdes av att mina ben satt ihop som på fastkedjade fångar och därför kunde jag bara ta korta korta steg ut. 

 

Först var det fantastiskt härligt, jag föll fritt! Snart gick det fruktansvärt fort och utan att egentligen vilja det skrek jag precis lika mycket som alla dumskallar gjort före mig. När det gick som fortast och hade gått alltför fort, alltför länge, fångades jag äntligen upp av gummibanden och studsade upp igen! Efter två studsar drog jag enligt instruktion i ett band som lösgjorde mina ben och möjliggjorde en sittande position, något som varit mindre önskvärt under det fria fallet men desto trevligare efter, både för utsiktens skull och för det minskade blodtrycket i hjärnan.

 

Tillbaks i transportkorgen for vi, och ny invägning väntade inför nästa äventyr. 

Swingen, en gigantisk gunga, hade spänts upp vid ravinen bredvid bungyravinen, och efter ett fritt fall på 70 meter svingades man över till andra sidan i rasande fart. Vi vandrade över en smal hängbro ut till den korg vi skulle utgå ifrån, jag ännu i extas över mitt bungy, Lena grymt taggad efter att ha sett men inte gjort. 

 

De selade fast oss och vi krokades fast sida vid sida varpå anordningen förde oss sakta ut över branten. Vi tog nån bild (vi höll självklart inte i kameran...) och innan vi visste ordet av, släppte de loss oss. Vi föll och skrek, fångades upp av gungan och påbörjade en extremt hastig flygtur över ravinen och upp på andra sidan, bara för att genast påbörja en nästan lika snabb färd tillbaka, baklänges denna gång. Kicken var ett faktum även denna gång, men enligt mig var bungyt roligast, kanske eftersom man själv tvingades ta det lockande men onaturliga beslutet att dyka utför ett stup.

 

Vi fick några fula kepsar och en helt ok t-shirt med reklam för Hacketts äventyrsfirma och därefter fick vi spana in bilderna och filmerna från våra strapatser. Priserna var hutlösa och hade jag inte varit så nöjd med mitt hopp hade jag aldrig köpt bilderna, filmen och swingbilderna struntade vi i.

 

Totalt slut efter alla extrema intryck fördes vi tillbaks av bussen och handlade lite mat innan vi åkte till vårt hostel för att soooooooooova!

Nu var det dags att besöka de berömda glaciärerna Fox och Franz Josef. Även här var det regnigt och vi bestämde oss för att trotsa regnet än en gång den första dagen genom att ta oss fram så långt det gick utan helikopter fram till Frans Josef. Det kändes som en av dagsetapperna i Mot alla odds att ta sig fram. Det var skitigt, blött och en blandning av små och stora stenar. Tur att jag och Tomas är sjukt envisa. Man såg hur folk glodde och i sitt stinna sinne funderade på om vi var riktigt kloka som gett oss ut bland stenarna. När vi tagit oss halvvägs måste jag medge att de troligtvis hade rätt. Jag var skitig, kall och dyngsur,och det blev ju inte bättre då jag på tillbakavägen ramlade baklänges ur rullstolen då drivringarna var hala av allt regn. Men vi klarade det och det kändes som en seger efteråt! 

 

Dagen efter såg det ut att vara bättre väder och vi bestämde oss för att kolla om det fanns möjlighet att hoppa skydive. Detta var nog mest min idé då jag alltid ha velat prova på att göra ett hopp. Tomas fick ju göra ett på sin svensexa så han hade ju redan testat en gång. Här mötte vi Marc, en erfaren hoppare som t.o.m. hade hoppat skydive i rullstol. Han lovade att ta väl hand om mig i ett tandemhopp vilket kändes tryggt och säkert. Vi fick tid att hoppa klockan 11 och eftersom klockan nu endast var halv nio bestämde vi för att ta en titt på Fox Glacier. 

 

Tomas ville egentligen göra en riktigt isklättring, men tyvärr var alla guidade turer helt fullbokade nu när det äntligen var tillräckligt bra väder för att besöka glaciärerna. Man kunde även gå en halvdagstur, men det kändes inte så roligt i jämförelse, så vi bestämde oss för att ta oss så långt man kunde utan att betala innan vi skulle göra vårt skydive. 

 

Det var sådan skillnad att äntligen få bra väder. Allt blir så mycket lättare och roligare då. På bilvägen till glaciären såg man skyltar hur långt glaciären en gång sträckt sig. Det som syns idag är bara en spillra av det som fanns bara för bara 100 år sedan. Det måste ha varit så otroligt häftigt då med ett gigantiskt istäcke som sträckte långt ner igenom regnskogen. Det man nu kan se utan att ta sig upp med helikopter på själva glaciären är is täckt med smutsigt grus (mindre mäktigt med andra ord). I området runt glaciären fanns också vackra vattenfall och en liten sjö som hade en otroligt vacker grön färg. 

 

När det var sedan var dags att göra vårt skydive fick vi ta på oss specialanpassade dräkter som var allt annat än snygga. De liknade jokerdräkter, och i kombination med de otroligt roliga mössorna och fula glasögonen var vi nu redo att hoppa. Jag, Tomas och en snubbe från Holland åkte upp på 16 000 fot (ca 5000m) i ett litet flygplan. Skulle man hoppa så här högt uppifrån fick man även syre i en liten mask på vägen upp. När det sedan var dags att hoppa så var jag först på tur. Ja, jag hann tänka både en och två gånger vad det är jag faktiskt håller på med. Kastar mig ut ur ett plan! Sjukt spännande och läskigt på samma gång. Jag drog ner mina glasögon, tog bort syrgasen och vi öppnade luckan. Därefter drog vi ut benen och jag lutade mitt huvud mot Marcs axel. Nu var det ingen återvändo och vi slängde oss ut! Woho! I hela 60 sekunder föll vi fritt emot marken. Det blåste sjukt mycket men var riktigt häftigt då man kunde se de snöklädda topparna ovanför molnen samtidigt som man skymtade havet och de två glaciärerna. Vilken känsla! Det gick inte att skrika eftersom man föll så fort att det blev helt torrt i munnen bara man öppnade den. När Marc sedan drog så att fallskärmen vecklades ut var det riktigt gött att bara segla runt och titta på den vackra utsikten. Man ville inte att det skulle ta slut! Jag fick testa på att styra fallskärmen lite grann vilket var kul. Tomas lekte så mycket med sin så han åkte runt som i en spiral ner mot marken. Jag ville hellre dra ut på min flygtid och seglade runt så länge det gick. Det var en vacker utsikt även längre ner över Fox gracier, gröna fält med betande kor och en vacker sjö, Matheson Lake. 

 

 

Vi åkte på eftermiddagen vidare mot nästa mål, Wanaka. Här checkade vi i kvällens mörker in utan att ana det vackra som väntade. När vi dagen efter vaknade insåg vi snart att detta var en otroligt vacker plats. Höga berg sträckte sig upp vid båda sidor om Lake Wanaka som hade ett härligt landskap liknande de omgivningar som finns i filmen sagan om ringen. Vi bestämde oss för att spendera förmiddagen runt sjön för att se dess vackra omgivningar för att senare fortsätta ner mot Queenstown på eftermiddagen. I Queenstown finns det nämligen en del inspelningsplatser från sagan om ringen som Tomas gärna ville se. Själv hade jag gärna spenderat mera tid här för att gå runt sjön och fått uppleva naturen på närmare håll. 

 

 

Vägen mot Queenstown var en fantastisk upplevelse i sig. Den var asfalterad i sin helhet så sent som år 2000 och var dessutom Nya Zeelands högst belägna asfalterade väg. Utsikten var fantastisk och man kunde se över molnen då man åkte. Vi mötte dessutom cyklister som var på väg uppför stigningen vilket måste ha varit sjukt jobbigt. 

 

Vi hade blivit tipsade om att se staden Arrowtown som hade bevarat sitt gamla utseende från guldgrävartiden på 1800-talet. Tyvärr kändes den som en riktig turistfälla när vi kom dit och det enda vi tyckte var värt att fota var den otroligt färgglada och vackra sluttningen med vackra höstfärger som kantade staden. Vi tog oss snabbt vidare för att runt klockan 13 komma fram till Queenstown. Vad vi hittade på där för busigt skall Tomas berätta om i nästa inlägg. Missa inte det! 

 

Så var vi på väg mot den södra ön. Vi tog färjan mellan Wellington och Picton på eftermiddagen efter det fantastiska besöket i Weta Cave. Färden skulle ta 3,5 timmar och vi hade därför tid att blogga, äta, vila, läsa mail och planera (gratis wifi på båten). Jag har fått ansvaret att planera vår vistelse på Cook Island och därför söktes en hel del info bra och billiga ställen att bo på. 

Den senaste veckan har vi rest som galningar genom Nya Zealand och inte sovit mer än en natt på samma ställe, därav vårt bristande blogguppdaterande. Hoppas ni kära läsare ska kunna ha överseende med det, här kommer iaf fortsättningen på vår reseberättelse!

Efter ett oförglömligt besök i Hobbiton, fortsatte vi färden. Nästa stopp gjorde vi vid en vattenkälla omgiven av redwoodträd som importerats från USA för 100 år sedan. Trots sin ringa (...) ålder var de högsta redan 55 meter höga och hade en imponerande omkrets!

 

Vi skulle bo hos Maurizio och Sharons son Jonathan med familj i Rotorua, en stad känd för sin tunna jordskorpa, vilket innebär att det finns flera geysrar och heta bubblande lerpölar där. Vi besökte parken som luktade, ja faktiskt, äggfis! Sorgligt nog är inte bara parken drabbad av denna ångande, vidriga stank, stora delar av stan lider av samma åkomma. Vi steg trots detta in i dimman, andades in djupt och beskådade stadens stolthet. 

 

Det var mängder av hål i parken med varierande geotermisk aktivitet, i vissa svällde långsamma stora lerbubblor upp ur illaluktande lera, i andra kokade det på rejält med närmare hundragradigt vatten. Ånga steg upp ur många av hålen och ibland var det riktigt mycket svavel omkring dem. Mitt i parken fanns det en stor sjö av hett vatten med svavelkontur och stigande ånga som rörde sig över vattnet. De hade gjort en ramp ut så vi kunde se det på närmare håll, men överallt var det varningsskyltar. Tydligen hade två pojkar fallit i en grop något år tidigare och bränt ihjäl sig då de inte lyckades ta sig upp igen. Med detta i bakhuvudet höll vi oss på behörigt avstånd och efter att ha sett tillräckligt åkte vi hem till Jonathan och Natasha, eller John & Tash, som de själva föredrog att kallas. 

 

 

De gav oss ett varmt välkomnande och vi åt lasagne och pratade långt in på kvällen. Barnen, Lucia och Caeleb, var lite avvaktande till en början, särskilt Caeleb eftersom vi lagt beslag på hans sovrum, men så småningom smälte de och ville skjutsa runt Lena i hela lägenheten.

Dagen efter spöregnade det och vi passade på att sova länge och slöa maximalt. Tash hyrde sagan om ringen på bluray (de hade nyss köpt en spelare) och vi tittade på första filmen tillsammans. Speciellt att se den efter att ha varit i Hobbiton bara dagen innan! 

 

 

Vi stannade ett helt dygn längre än beräknat alltså, och efter ytterligare en trevlig afton ihop gav vi oss iväg i riktning mot lake Taupo, som ligger ett par timmar söder om Rotorua.

 

Ett hett tips vi fått med oss var att se några sjöar i trakten, Blue och Green lake. GPS:en fick ansvaret att leda oss dit, något som oftast fungerat ypperligt. Rutt 1 ledde oss dock inte så smidigt som kartan utlovade, plötsligt befann vi oss på en privat väg med en bom framför. Bommen var dock öppen och i korkad optimism ignorerade vi skylten som förbjöd oss åka in. Det är nog bara en kort sträcka, resonerade vi, alternativet att åka tillbaks ett par mil kändes orimligt.

 

Kartan som sett så lättläst ut tidigare stämde dock plötsligt inte med verkligheten och mängder av alternativa småvägar konkurrerade envist med den enda väg som gps:en redovisade. Inte nog med det, vägen såg på mobilen ut att vara rena motorvägen, i verkligheten segade vi oss snart fram på en skogsbilväg som stundtals lämpat sig bättre för traktorer. Ångesten tog alltmer överhanden när vi efter över en timmes irrande kom fram till en låst bom som förhindrade all kontakt med asfalten utanför. Ytterligare en timme slösades bort i sökandet efter vägen ut, och efter att ha trampat skorna fulla med hundskit under en rekognoscens hittade vi slutligen en låst bom till, denna gång i närheten av en turistbyrå som efter hundra frågor äntligen låste upp bommen och släppte ut oss i friheten!

 

 

Vi tog en snabb titt på sjöarna men i regnet var vi inte sugna på att stanna längre tid där utan fullbordade fiaskot genom att vända tillbaka mot Rotorua och vägen söderut mot Taupo. Innan vi hunnit ut ur samhället stannade vi dock för att trösta oss vid Rotoruas Zorbbacke, som skryter med att vara landets längsta. 

Zorb är ett nya zealändskt påhitt som går ut på att man rullar en mycket stor boll nedför en mycket brant backe. Inuti bollen finns en mindre boll med lite vatten inuti, däri lägger man sig och flyter/rullas ned i hög fart. 

 

Vi gjorde en tandemzorbning och valde den längsta backen, som inte går lika snabbt men pågår desto längre. Det var sjukt roligt och Lena skrek mig döv som bara hon kan göra medan jag höll i henne med ena armen och en liten filmkamera i andra. Vi köpte filmen såklart, tyvärr har vi inte möjlighet att lägga upp den, det tar för mycket bandbredd. Vid ett framtida besök i vårt lägenhet finns dock möjlighet att önska en privat visning om nyfikenheten skulle bli alltför outhärdlig. 

 

 

Lite yra i bollen (...) fortsatte vi söderut och med en timma kvar till slutmålet Taupo stannade vi vid ett utomhusbad vars vatten endast kommer från varma källor. En bäck med kokande vatten fyller på bassängerna (efter att ha kylts av under några platåer) och i sex olika bassänger med temperaturer från 37-41 grader simmade vi runt och njöt av värmen, regnet hade nämligen hållit i även hela denna dag, med kyla och rå luft som resultat. Vattnet är helt obehandlat och inget klor hade tillsatts, vilket kändes naturligt och härligt, däremot luktade våra badkläder inget vidare dagen efter, speciellt efter att vi glömt ta in dem på tork. 

 

 

Mörkret föll över badet och vi rullade vidare sista sträckan till Lake Taupo och tog in på ett hostel mitt i stan som ligger precis intill sjön. Subway räddade oss från svält, en kost som blivit allt vanligare på slutet, och kvällen avslutades med bloggande och allmänt softande.

Efter pingvinincidenten som avslutade vår Australienvistelse bar det alltså av mot Nya Zealand. Vi måste varit extra välsignade den dagen, för först kunde de inte fälla ner armstöden på flyget varpå de uppgraderade våra ekonomibiljetter till premium. Vi fick sitta betydligt bekvämare och hade egna skärmar så vi kunde se på film om vi ville. Lena såg om The Hobbit och jag tittade på extramaterialet till den. Filmerna är ju inspelade på NZ så det kändes kul att se var i landet de åkt för att filma mm.