New York
Så var det dags för vårt sista stopp i New York. Vi skulle lämna vår hyrbil vid flygplatsen i Newark eftersom bilen snarare skulle kännas som en belastning mer än ett hjälpmedel i centrala Manhattan. Vi fick en enorm välsignelse genom Tomas gamla barndomskamrat Sarah Wiegers, som nu bor och jobbar för den tyska ambassaden i centrala Manhattan, då hon erbjöd oss att få bo hos henne.
Jag, Sarah och Tomas i Sarahs fina lägenhet på Manhattan
Vi åkte till Sarahs lägenhet direkt efter att vi lämnat bilen. Det var så riktigt varmt ute och vi blev så sjukt svettiga av att bära runt all vår packning. Eftersom Sarah jobbade under dagen hade hon lämnat en nyckel till oss i receptionen som vi kunde hämta ut. Det kändes ovant när vi fick dörrarna öppnade av en man i kostym som hälsade oss välkommen. Precis som på film var det en man bakom en disk som lämnade ut post till de som bodde där och höll koll på alla som gick in och ut. Vi blev trots allt insläppta och kunde ta oss in i lägenheten. Det var sjukt gött att få lämna av packningen och slappa. Vi satte på luftkonditioneringen på max i lägenheten då det även där var som en bastu av det varma vädret.
Tomas ville absolut inte lämna lägenheten den första dagen, så jag erbjöd mig att åka ut själv för att inhandla lite lunch på Subway till oss båda. Det var en häftig känsla att åka runt helt själv i New York. Tempot var högt liksom priserna på det mesta.
På kvällen träffade vi såklart Sarah och senare skulle hon och hennes vänner dessutom ha bibelstudie av 2 Timoteus brev vilket vi självklart ville vara med på.
Dag 2
I New York påbörjade vi genom att gå till Central Park. Här kunde man njuta av naturen och samtidigt ha en vacker utsikt över stadens skyskrapor. Vill man romantisera det hela kunde man hyra en roddbåt och ro runt på sjön. Det blir dock ingen privat upplevelse då du konstant har människor runt omkring dig. Innan vi gick in i parken passerade vi Strawberry fields där John Lennon blev skjuten och där hans minnesplats finns. Konstigt ställe med uteliggare som spelar och tigger pengar av fans som kommer och tar bilder. En uteliggare som vi gick förbi såg totalt sönderslagen ut vilket kändes tragiskt. USA är inte ladet som står på de svaga och sjukas sida.
Största sjön som ligger i Central Park
Vi hittade ett hus som var byggt ifrån svensk design mitt i parken vilket självklart var byggt i trä. Lite komiskt är dock att jag aldrig har sett ett hus med samma design i Sverige. Snarare i Norge eller Belgien skulle jag tippa på att se ett liknande hus. I närheten fanns också slottet Belvedere Castle där man kunde gå in om man ville för att få lite bättre utsikt över parken. Inte särskilt imponerande för en europé, men kanske för en amerikan.
Den "Svenska stugan"
Belvedere Castle
Vi tog oss vidare för att utforska det stora Metropolitan Museum of Arts – även kallat METS. Detta är ett gigantiskt konstmuseum där det finns en massa historiska saker att se på. Mest såg jag fram emot att se den egyptiska delen som visade sig vara riktigt maffig. Det fanns också många statyer liknande dem som finns i Rom att beskåda. Eftersom vi båda varit i Rom och sett dem där kändes det inte så häftigt att titta på dem på ett museum och jag kan tänka mig att det är samma sak för dem som varit i Egypten (eller vad säger du Nurp?).
Egyptiska statyer
Här kan man se det skriftspråk egyptierna använde.
Här ser ni fin inredning från tidiga USA med inspiration ifrån Frankrike.
Vi beskådade också lite Rokokoinredning som var populärt i USAs tidiga historia. De visade dessutom vilka väggmålningar de kunde ha inomhus då de själva inte kunde besöka de stora slotten i Versailles Frankrike t.ex. här kunde de gå runt och iaf fantisera sig bort till den vackra naturen och arkitekturen. Efter museet ösregnade det och vi tog oss hemåt efter att ha köpt något att äta. Resten av kvällen tillbringade vi hemma framför TVn.
Dag 3
Nästa dag var det då den 4e juli! USAs nationaldag! Nu tänkte vi att det borde vara firande människor överallt med ansiktsmålningar och liknande. Det var det inte till vår stora besvikelse, och man märkte faktiskt inte mycket av själva nationaldagsfirandes på förmiddagen. Vi tog tunnelbanan för att hoppa och se Empire state building och sedan gå vidare för att se Times Square. Jag antar att denna plats är mycket coolare på natten med alla sina neonskyltar överallt. Det enda roliga för Tomas iaf var den nakna tjej som kan skymtas i hörnet på höger sida på kortet nedan. Det enda hon hade på sig var string och resten var bara kroppsmålning med färger av amerikanska flaggan. Vi gick vidare upp på Fifth Avenue som är en lyxig shoppinggata. Här stannade vi kort till för att gå in på det lyxiga hotellet The Plaza. Det stod utanför att man inte skulle gå in bara för att ta kort, men jag brydde mig inte om det och drog in Tomas för att studera lyx på högsta nivå. För att vara ett så lyxigt hotell, hade de den mest olyxiga entrén för rullstolsburna. En gammal varuhiss utan lyse fick vi åka upp i där vi sedan kom till ett förrådsrum som sedan ledde in i deras lyxiga lobby. En skam för ett sådant hotell. Vi passade såklart på att se hur fina deras toaletter var när vi ändå var där.
New Yorks tunnelbana var verkligen gammal och sunkig
Empire State Building sett från långt håll
Times Square, den kroppsmålade tjejen skymtas i högra hörnet med fjädrar på huvudet.
The Plazas lobby
Vi tog oss sedan hemåt för att kunna njuta av kvällen i sällskap en av Sarahs vänner och hennes föräldrar som lovats att få komma och studera fyrverkerierna från lägenheten och äta mat. Vi åt en blandning av vår egen inköpta lasagne och deras kinamat som de tog med sig innan vi gick ut för att se de häftiga fyrverkerierna. Det märktes tydlig att säkerhetstänket i USA är enormt efter katastrofen ”nine eleven” då World trade center rasade. Överallt var det avspärrat och helikoptrar, polisbåtar, poliser och troligtvis en massa civilpoliser gick runt överallt. Det var en annorlunda känsla som jag aldrig har känt innan och tanken slog mig av hur många som skulle kunna bli skadade här om en bomb skulle exploderat mitt i folkmassan. Fyrverkerierna var riktigt fina och vi lade oss nöjda efter en riktigt bra dag. (Tomas tyckte dock att det var för varmt under dagen och klagade minst 15 gånger på att han var varm och svettig)
Sex polishelikoptrar
Fyrverkerierna höll på i ca 20 minuter.
Massa folk stod på de avstängda gatorna.
Dagen efter åkte vi till Ground Zero där de två tornen i World trade centre stått och där de nu bygger minnesmonument för att hedra de som omkommit och komma ihåg det som hänt. Där håller de också på att bygga ett museum som ännu inte var klart när vi var där. Två minnesmärken i form a två pooler med fallande vatten längs med kanterna finns på de platserna där tornen en gång stod. På kanterna står namnen på de människor som dog, både de som deltog i räddningsarbetet, de som jobbade och var i tornen, de i flygplanen som åkte in i tornen här i New York och utanför Pentagon. Ett vackert torn hade också byggts upp och ett andra var på väg. Sjukt att 3000 personer mist sitt liv här.
Två av dessa vackra torn byggs på minnesplatsen
Här är en av poolerna med namn runt om som byggts där tornen en gång stått. Ni ser också det hål som finns i poolen som ger ytterligare ett fall.
En motorcykel som gjorts och skänkts till minne av katastrofen.
Vi besökte efter detta Trinity church, såg Wall street och den kända charching bull statue.
Trinity Churchs vackra fönster
Wall Street
USAs flagga fanns lite överallt.
Därefter gick vi vidare neråt Manhattan för att ta oss med båt ut till Frihetsgudinnan. På vägen besökte vi det nationella museet för amerikanska indianer. Här tog vi en välförtjänt vilopaus i det sköna musikrummet med airkondition innan vi gick vidare.
Vacker utsida på museet...
...liksom insida.
Här softade vi en stund.
Frihetsgudinnan var ungefär lika stor och mäktig som jag föreställt mig och utsikten över Manhattan ifrån båten var också najs. Det enda som var en besvikelse var att vi betalat för båten som vi antog även skulle ta oss till Ellis Island vilket för närvarande var stängt. Vi kunde med andra ord lika väl ha tagit gratisfärgan över för att se i princip samma sak i stället för att betala 17$ var. Men, men.
Frihetsgudinnan
Vacker utsikt över Manhattan
Vi avslutade dagen med att korsa Brooklyn bridge och sedan ta tunnelbanan tillbaka för att sova sista natten innan hemfärd.
Brooklyn Bridge
Dagen efter åkte vi hem lite pirriga i magen. Det kändes spännande att komma hem. Det var sjukt kul när mina föräldrar och min syster tillsammans med Stina och Daniel Kihlgren kom och mötte oss på flygplatsen. Jag hade ingen aning om att mina föräldrar var där och blev så glad! De hade dessutom med sig paket för att fira att jag fyllt 30 vilket var riktigt kul!
Tänk vad roligt att mamma, pappa och syrran kom och mötte oss på flygplatsen.
Ja, tänk vilken otroligt fantastisk resa vi har gjort! Tack alla som följt vår blogg!
Washington DC
Efter ett dånande besök vid Niagarafallen bilade vi de två dagarna ner till Washington DC, USA:s huvudstad.
Vi hade fått tag på ett hotell som inte var hutlöst dyrt och som låg väldigt centralt och bra till. När vi kom dit upptäckte vi att parkering inte ingick som på alla andra ställen i USA, här ville de ha 46$ per natt, över 300 spänn!!!
Vi lyckades hitta ett parkeringshus som "bara" tog halva det priset och dumpade av bilen för att se staden under två intensiva dagar.
Morgonen efter begav vi oss till kongressbiblioteket som skulle vara väldigt vackert att se. Arkitekturen var mycket riktigt intressant men själva biblioteket var offlimits, vi fick nöja oss med att titta in genom en glasvägg. Istället fanns några utställningar om indianer och om inbördeskriget, dessutom kunde man få se en av de första biblar som Gutenberg tryckte på 1400-talet.
Denna vackra mosaik fanns i biblioteket.
Kapitolium är Washingtons stolthet och som resten av staden är det byggt i en kombination av antik grekisk och romersk stil med ett pampigt och flott resultat.
Vi var lyckligtvis ute nog tidigt för att kunna se det utan de horder av turister som rör sig här vanligtvis och fick några fina kort.
Kapitolium med kvinnostatyn med namnet Frihet på toppen. Ingen annan byggnad får vara högre än Frihet i hela Washington.
Utsikt bort mot Kapitolium över en av alla de trafikerade gatorna.
Vi hade luskat reda på en guidad tur runt parken där de flesta monument finns. Det fina med turen är att man betalar vad man själv vill i form av dricks till guiden om man gillar det.
Tjejen som visade oss runt var påläst och ledde oss från Washingtonmonumentet via Vita Huset, krigsminnesmärken för andra världskriget och Vietnamkriget ända fram till Lincoln memorial, det kända tempelliknande minnesmärket i slutet av en lång vattenspegel. Under tiden berättade hon allehanda kuriosa om monumenten, vad de symboliserade, varför de byggts och om saker som hänt under tiden de konstruerades.
Vita huset
Vita huset var så klart avskärmat av en grind och hade dessutom ett antal vaktande poliser.
Utanför Lincoln Memorial
Här ser ni utsikten från Lincoln Memorial mot den sk. reflekterande poolen och Washington monument som renoverandes för tillfället.
Här ser ni den stora statyn av Abraham Lincoln inuti Lincoln memorial.
Minnesplats för alla som deltagit och stupat i andra världskriget.
Minnesplats för de som stupat i Vietnamkriget.
Vi tackade för en intressant tur och letade rätt på mat för att sedan fortsätta till Smithsonian Naturhistoriska museum.
Museet var fyllt med spännande fossil och mest imponerande var naturligtvis skeletten från T-rex och de andra dinosaurierna. Kvastfeningen, en personlig favorit, var större än vad jag trodde. De fiskade upp det första exemplaret på 1940-talet, trots att fisken troddes ha varit utdöd i 70 miljoner år. Det levande fossilet, som det kallas, är ett hån mot evolutionens anspråk då det inte skett någon som helst utveckling under de påstådda årsmiljonerna.
Som vanligt började historievandringen med en trevande och flummig story om hur livet uppstått spontant "a long long time ago in a galaxy not so far away..." och övergick sedan raskt till självsäkra påståenden om allt som hänt sedan dess fram tills nu.
Mest tragisk är den fantasifulla utställningen med s.k. apmänniskor som skulle varit våra förfäder. Sorgligt att se barn (och vuxna) bli itutade att de är resultatet av slump plus tid och inte har något som helst syfte i objektiv mening.
Många riktigt coola dinosauriesklett fanns att beskåda. Här ser Ni en T-rex.
Här ser ni en kvastfening som sades vara utdöd av forskare för flera miljoner år sedan tills den nyligen hittades levande.
Vi lämnade Washington morgonen efter för att bege oss vidare mot den allra sista etappen New York som Lena berättar mer om i nästa inlägg.
Skapelsemuseet, Cedar Point och Niagarafallet
Så var det dags att åka till Skapelsemuseet i Cincinnati. Jag hade inga stora förväntningar och tänkte att det skulle bli roligast för Tomas att komma dit. Tänk vad fel jag hade! Jag som aldrig har gillat att gå på museum älskade detta!
På ett enkelt sätt har de visat att vetenskapligt grundade teorier stämmer in på Bibelns skapelseberättelse. Dessutom sticker de hål på en del av evolutionens starkaste "bevis" och visar på alla dess svagheter som det sällan pratas om. Det är skönt att få en annan sida av evolutionen som hela ens uppväxt har presenterats som sanning i skolan. Jag blir väldigt ledsen när jag inser hur många saker som lärare påstår är bevisat (troligtvis i okunskap) och därmed lurar våra barn, men som verkligen inte är det.
Utanför museet
Klarta över draklegender som finns i världen tyder på att dessa bjässar inte är så gamla som forskarna tror.
Det fanns uppbyggda världar som gjorde det hela mera levande och barnanpassat.
Jag personligen är trött på att möta folk med missuppfattningen om att kristna är emot forskning. Varför skulle vi vara det? Jag tycker det är superintressant att forska på Guds fantastiska skapelse. Det finns ingen motsägelse mellan att vara kristen och att forska! Det som skiljer oss åt är endast den bakgrund som avgör hur vi tolkar resultaten för viss forskning. En person tolkar resultaten från sitt perspektiv och jag ifrån mitt. Båda är vi lika objektiva eller subjektiva vilket gör att vi utifrån samma bevis troligtvis kan komma fram till helt olika svar. Det är inte konstigare än så.
En av mina favoritsektioner på museet var den där de visade skillnaden mellan naturlig selektion och evolution.
(Naturlig selektion - Den mest anpassade individen överlever. Ingen ny genetisk information tillkommer.
Evolution - en ny individ uppkommer med ny genetisk information.)
Ett av bevisen som man ofta visar upp på att evolutionen är sann är att man kan se hur vissa växter eller djur favoriseras i olika miljöer medan andra dör bort. Om detta skulle vara ett bra bevis skulle vi därmed se nya genetiska anlag som uppkommit hos djuret eller växten.
Det man däremot ser är ingen utveckling av en växt eller djur (dvs det har inte lagts till något genetiskt material) utan det är bara ett urval av de gener som redan finns från början som tar sitt uttryck. Evolutionen i sig bygger ju på att det har lagts till nytt genetiskt material vilket inte kunnats bevisats att det händer en enda gång! Det sjuka är att exempel som dessa lärdes ut till mig som bevis på att evolutionen är sann både i grundskolan och på universitetet.
Eftersom jag är apotekare måste jag ta upp exemplet med resistenta bakterier. Många gånger tror vi att detta är ett fantastiskt bevis på evolutionen. En bakterie som ändrar på sig så att den kan överleva, wow! Men det som händer är ingen utveckling av bakterien. Det är snarare en bakåtveckling genom att den förlorar genetiskt material som gör att våra antibiotika inte längre kan döda bakterien. De mutationer vi ser idag lägger aldrig till genetiskt material, de tar bara bort. Dvs motsatsen till evolutionen!
Vi lyssnade också till Ken Ham som är grundare till skapelsemuseet. Han fick mig att förstå hur viktigt det är att vi även står och tror på den första delen av Guds ord. Om vi inte tror på hela Bibeln, hur skall vi då kunna stå för något som står där? Förut har denna tanke varit skrämmande för mig, men efter att ha sett att det finns goda vetenskapliga grunder att stå på som visar på att Guds skapelse är minst lika logisk om inte mer än evolutionen så känns det inte alls skrämmande längre. Jag önskar att fler kristna satte sig in i dessa frågor och såg vilken skatt vi har att utforska.
Ken Ham, grundare till skapelsemuseet.
Efter två dagar på museet (det skulle vara en men det var så bra så vi stannade ytterligare en dag) åkte vi vidare mot Cedar Point. Cedar Point är en 1,5 km² stor nöjespark belägen vid Sandusky, Ohio i USA, på en stor udde som sträcker sig ut i Lake Erie. Vi var där tidigt för att slippa de värsta köerna och tog oss snabbt långt in i parken för att åka en av de häftigaste attraktionerna Top Hill Dragster. När vi kommer dit och efter ett tag står längst fram i kön säger de att jag måste ha med mig något slags papper från någon informationsdisk i början av parken. Jaha, det hade ju ingen informerat om varken där vi köpte biljetten eller gick in i parken. Nu fick vi sjukt irriterade gå tillbaka till början av parken, vi tappade självklart vår plats i kön och hela idén med att vara där tidigt blev helt meningslös. När vi äntligen hittade dit vi skulle fick vi dessutom reda på att det var en hel del åkattraktioner jag inte fick åka, och då de allra roligaste förstås. Konstigt nog var det ok att åka allt som inte hade någon spännanordning för benen, men de jag brukar åka på Liseberg såsom vissa bergochdalbanor var här inte tillåtna. Ingen hade berättat för mig när jag betalade fullt pris att jag inte kunde åka hälften av attraktionerna vilket jag tyckte var riktigt dåligt. Att de sedan inte gett mig någon info varken vid biljettförsäljningen eller ingången om att jag behövde fylla i ett papper och ha med det och visa upp på varenda åkattraktion var ännu sämre.
Utanför ingången till Cedar Point
Här sitter Tomas för att snart åka iväg i Top Hill Dragster
Här ser ni hur sjukt brant den lutar uppåt och neråt. På toppen ser ni ett tåg som åker.
Starten på dagen blev verkligen inte så som vi tänkt oss. Självklart fick jag inte åka Top Hill Dragster utan fick i stället bittert se på när Tomas åkte. Vi åkte iaf alla de attraktioner som var tillåtet och Tomas åkte några till som han tyckte såg häftiga ut. Mina favoriter var liknande nedsläppet på Liseberg och världens största metallgunga, Skyhawk.
Det blev trots allt en riktigt rolig dag trots den tråkiga början innan vi började åka österut för att närma oss Nigarafallet som var vårt nästa mål. Tomas mådde så dåligt efter alla åk att han sov i bilen när jag körde vilket måste tyda på stigande ålder :P
Skönt att jag alltid kommer vara yngre än honom trots att jag nu passerat 30.
Cedar Points motsvarighet till Uppskjutet och nedsläppet i närheten av varandra.
Skyhawk var riktigt härlig!
Vi nådde Niagarafallet dagen därpå för att kunna njuta av en riktig härlig dag. Solen sken och vattnet från fallet fanns överallt i luften för att svalka. Vi tyckte dock inte att det räckte med att njuta av fallet på avstånd utan tog först båten, Maid of the Mist, som åkte in riktigt nära fallen så man blev dyngsur om man inte skyddade sig med den poncho som delades ut. Först tänkte jag skippa ponchon, men sedan blev jag glad när jag insåg hur sjukt blöt jag skulle ha blivit om jag gjort det. Båtturen var riktigt häftig och jag kan rekommendera den till alla som åker dit.
Mäktig utsikt. Där nere ser man hur människor går i poncho nära fallet.
Så här var utsikten från båten. Det skvätte vatten överallt.
Jag är såååå fin i min poncho;)
Tomas i sin snygga brillor och fula poncho.
Nästa blöta äventyr var Cave of the Winds. Egentligen så funkade det inte för mig att komma upp till det allra blötaste utan hjälp, men Tomas och en annan kille hjälpte mig upp för att kunna stå under fallet. Det var sååå roooligt och blött då jag hade råkat göra hål i den poncho man fått för att skydda sig. Men det var det värt! Jag antar att det inte är allt för många rullstolar här i vanliga fall :)
Tomas var nog glad att det forsade så mycket vatten som det gjorde då han fått en stor fågelskit på sin poncho. Det kryllade nämligen av fåglar här nere.
Tomas i sin nerbajsade poncho.
Det var sjuuuukt blött
Regnbågen var nära, men tyvärr hittade vi inte skatten.
Till sist gick vi över till den Kanadensiska sidan för att njuta av den fantastiska vyn. Kändes lite häftigt att på bara några minuter vara i ett annat land för att lite senare gå tillbaka till USA. Dagen var oerhört lyckad och vi var mer än nöjda när vi påbörjade vår resa neråt mot Washington DC.
Blöt efter äventyret Cave of the Winds
Tomas står vid det dundrande vattenfallet.
Elvis, country och en riktigt "Fun" 30 -årsdag!
Färden genom USA fortsatte från Jackson, Mississippi, till Memphis, Tennessee, där jag som musiklärare hade några godbitar att se fram emot. Första studiebesöket blev Graceland, Elvis Presleys hem från det att han slog igenom till sin död 1977. Vi fick köa ganska länge då vi var många som ville åka bussen upp till hans hus och gå igenom de rum där legenden levde för snart 40 år sedan. Vi fick varsin uppsättning hörlurar och en liten bandspelare varpå vi fick lyssna på information om Elvis karriär och Graceland medan vi gick rundturen i vår egen takt.
Det var fascinerande att se var the king of rock hade huserat och hur han inrett, särskilt eftersom man bevarat all dekor sedan hans död. Det var lite utav en tidsmaskin, att få se hur ett riktigt lyxigt hem såg ut på 70-talet, en tid som ingen av oss upplevt (eller ja, ett halvår av mitt liv utspelades ju då, men vad minns jag av det?). Karriärsresan ledde hela vägen fram till hans död och till Elvis gravplats som är utanför huset. Än idag får han dagligen blommor och hälsningar skickade från hela världen, och särskilt mycket vid olika årsdagar.
Elvis vardagsrum
Här hade han sitt sällskapsrum
Fin tavla på Elvis
Här ser ni några av hans fina dräkter han använde. Hela väggarna var fyllda med olika musikpriser han fått.
Den kända rosa Cadillacen som Elvis gav till sin mamma.
Elvis var troende och detta vackra kors var bredvid hans grav.
Elvis grav hade flytttas till Graceland av säkerhetskäl. Även hans mor ligger begravd här.
Vi kände oss trötta och bestämde oss för att spara resten till nästa dag, varpå vi drog oss tillbaks till vårt motel.
Morgonen efter var det Lenas födelsedag och efter ett samtal från familjen i Smålands mörka skogar begav vi oss till Sun Studio, rockmusikens Betlehem. Här spelade Sam Phillips in storheter som BB King, Elvis Presley, Johnny Cash, Roy Orbison och Jerry Lee Lewis, för att nämna några. Flera av dessa upptäcktes just genom Sams enmansstudio och kunde tacka honom för sina karriärer.
En trappa upp fick vi se den samling av föremål som studions samlade på sig under storhetstiden och nere på marknivå fick vi se den studio som alla dessa musikgenier skapat sina hitar i. Vi fick även chansen att hålla i den mick som Elvis sjungit in sin första låt i, något som Lena inte kunde låta bli.
Snygg bil och gitarrskylt utanför Sun Studio
Nu skall vi snart gå in! Spännande
Tomas passar bra in under gitarren musiklärare som han är.
Tomas tittar på bilderna inuti själva studion.
Eftersom flera stora hits har spelats in här är det fortfarande många band som vill spela in i den lilla studion utan aircondition för att få "tur" med sin lansering.
Här har ni micken som Elvis sjöng i. Så häftigt att få hålla i den!
Rockar loss!
Eftermiddagen spenderade vi vid Gibson factory, som erbjuder en guidad tur genom sin gitarrfabrik. Tio dollar kostade det och en timmas visning bjöds det på i en trädoftande och stundtals högljudd miljö. Det som är lite kul är att man går igenom en riktig fabrik med folk som tillverkar deras legendariska gitarr på riktigt. Jag tror dock att jag var mer fascinerad än min kära fru som dock troget följde med på ännu en nördig upplevelse i Memphis.
Vi fortsatte vår färd till Nashville där vi skulle fira Lenas trettioårsdag med en tvättäkta countrykonsert. Gran Ole Opry heter tillställningen som pågått regelbundet sedan 1925 och än idag sänder sina konserter live via radio.
Lena: Vi åkte som sagt till Grand Ole Opry som var en riktigt härlig upplevelse. Här bjöds det på musik som hela familjen kunde njuta av. Eftersom det var olika personer som spelade ett par låtar i taget så hann man aldrig bli trött på någon utav dem vilket var perfekt, och dessutom fick vi ju därmed höra på ett antal stora countryartister. Våra favoriter blev Striking Matches som numera går varm på Spotify tillsammans med Benesser nya skiva, The Start Of Something New.
Dessa äldre män var riktigt duktiga och roliga. Kommer tyvärr inte ihåg vad de heter.
Striking Matches, våra nya favoriter.
Efter konserten bestämde vi oss för att äta lite gott. Tyvärr var utsidan på byggnaden mer inbjudande än maten. Det blev iaf en rolig upplevelse att äta alligatorsvans till förrätt även om resten av maten var riktigt tråkig.
När vi kom till hotellet hade Tomas överraskat mig genom att boka en svit. Han hade dessutom skrivit att jag fyllde år och önskade en överraskning på rummet. När vi kom dit fanns det en liten söt ballong i en påse med lite snacks. Supergulligt! Jag blev riktigt bortskämd på min födelsedag precis som jag ville! Tack älskling!
Alligatorsvans som förrätt, det ni!
Houston Space Center och Alligatormums
Efter att ha lämnat våra underbara nya vänner i Stevenville tog vi oss vidare till Houston och dess rymdmuseum, Houston Space Center. Eftersom vi inte har särskilt mycket fokus på rymden och rymdresor i Sverige tänkte vi att det vore bra att passa på nu när man är i rymdresornas Mecka. Vi möttes redan utanför museet av en gigantiskt kopia av en rymdfärja som används som utställningsobjekt vilket var häftigt.
Rymdfärjan utanför rymdmuseet.
Väl inne i museet började vi med att utforska de gamla och nya rymddräkterna som har använts genom tiderna. Måste säga att de som var först ut i rymden var otroligt modiga. Deras dräkter liknade ett vanligt blåställ i tyget mer än en rymddräkt enligt mig. De allra nyaste dräkterna var mycket mer avancerade och hade alla möjliga inbyggda funktioner, men de såg i samtidigt väldigt klumpiga ut att röra sig i.
En rysk gammal rymddräkt utvecklad för att användas utanför skeppets vid saker som behövdes fixas. Numera har man vidareutvecklat denna dräkt till ett modernare format.
De visade också en kopia av den kapsel som Felix Baumgartner hade använt vid sitt skydive när han tog rekord 2012. Jag tyckte att jag och Tomas hoppade högt på 5000 meter, men det var ju ingenting jämfört med detta hopp på hela 40 000 meter. Han föll snabbare än ljudets hastighet i hela 1343 km/h. Helt sjukt.
Denna kapsel var fastsatt i en gigantisk luftballong som tog upp Felix till 40 000 meter.
Vidare såg vi på film om den internationella rymdstationen, ISS, som byggts i samarbete mellan olika länder. Den svenska flaggan fanns med så jag antar att vi har hjälpt till på något sätt. Det mest intressanta för min del var den medicinska forskning de bedriver. De har kontinuerlig forskning på hur människokroppen påverkades av att vara ute i rymden. Nästintill alla fick problem med ögonen efter en lång vistelse i tyngdlöshet vilket fortfarande var ett mysterium för forskarna att lösa.
Vi fick känna på en sten som kom ifrån månen vilket var lite coolt. Ingen har ju dött tidigare så vi kände oss relativt säkra att ingen skräckinjagande rymdbakterie skulle smitta oss via stenen ;)
Här ser ni månstenen
Sist besökte vi utställningen som visade gamla rymdskepp där de också byggt upp en modell av hur det såg ut på månen när de landat där med rymdbilar m.m. Här kunde man även gå in i en liten del av ett rymdskepp och få inblick i hur det kunde se ut där inne.
Här har ni en gammalt rostig rymdkapsel
Så här såg det ut på månen
Här har ni ett exempel på hur det ser ut på insidan av ett rymdskepp
Ytterligare en rymdkapsel
Det var mycket aktiviteter även för barnfamiljer och det märktes att de ville att fler ungdomar skulle intressera sig för fysik, matte och kemi vilket var roligt att se.
Vi åkte sedan för att inmundiga en burgare på Steak & Shake innan vi slocknade trötta på vårt hotel.
Dagen efter åkte vi vidare till New Orleans. Här hade vi bokat en träsktur för att se alligatorer. Vi hade inga större förhoppningar då det var så få krokodiler på vår tur i Australien när vi var där i mars. Först bokade vi in oss på två olika turer då de inte rekommenderade någon med ryggproblem att åka deras snabba airboats eller träskbåtar som det heter på svenska, men när vi kom dit så ändrade vi min biljett till samma som Tomas då båten jag skulle ut på såg sjukt tråkig ut i jämförelse (dessutom hatar jag när jag inte får göra det jag vill pga mitt handikapp om ingen har märkt det ännu).
Som tur var så var detta inte samma händelselösa träsktur. Båten kunde åka riktigt fort men var var väldigt högljudd vilket gjorde att vi använde oss av hörselskydd. Ganska omgående i träsket fick vi se en alligator. Guiden matade dem med marshmallows vilket kändes lite konstigt, men de verkade gilla det och eftersom de var vita kunde de lätt se dem.
Visst är vi snygga i våra hörselskydd!?
Här har vi en alligator
Här käkar alligatorn marshmallows.
Vackert var det i träsket. Inga träsktroll så långt vi kunde se.
Det var väldigt vackert och eftersom båten kunde åka på väldigt grunt vatten åkte vi in på väldigt smala och grunda platser i träsket. En av de roligaste sakerna var att få hålla en liten alligator. Den var väldigt söt och runt ett år gammal. En annan guide var helt tokig då han matade alligatorerna med kött och höll kvar biten ett tag så han kunde klappa den ovanpå huvudet. Vi fick en rolig uppvisning från vår båt vilket var kul.
Här ser ni hur guiden i andra båten leker med en alligator som greppat tag i en köttbit.
Tomas håller i en babyalligator
Jag provsmakar en babyalligator.
Här har ni ytterligare en alligator vi såg.
Vi försökte få tag på min vän Kimberly, som jag lärt känna i Illinois när jag spelade basket där. Hon bor numera i New Orleans och vi hoppades kunna träffa henne på kvällen. Tyvärr var det omöjligt att få tag på henne och vi åkte i stället och checkade in på ett hotell för att sedan ta oss till det franska området, French Quarters, som fortfarande har kvar sin gamla stil och är mer franskt än Frankrike på många ställen. Tomas köpte några hamburgare åt 2 uteliggare varav en hade förlorat hela sin familj i orkanen Katrina som härjade här för bara några år sedan. Det är tragiskt att se alla de uteliggare som finns här i USA och att “The American Dream” bara verkar gälla för några få.
Innan vi lämnade New Orleans dagen efter besökte vi Oak Alley Plantation. Detta var en av de allra största sockerrörsplantagen under 1800-talet och hade över ett hundratal slavar som arbetade för dem både i hemmet och på plantagen. Eftersom plantaget idag anses vara ett arv som skall bevaras och föras vidare kunde vi gå in i huset och se hur det såg ut inuti. Samtidigt byggde de nu upp identiska byggnader som slavarna bodde i bara för att kunna visa hur de levde trots att de flesta av deras hus för länge sedan rivits då slaveri blev förbjudet. Det var väldigt intressant att se och vi pratade dessutom med en pensionerad lärare som numera var volontär på plantaget och som var utklädd i soldatkläder liknande de som användes under amerikanska inbördeskriget. Han var väldigt intresserad av vårt svenska system med skatt och fri sjukvård vilket var lite roligt.
De 300år gamla ekarna som stod i en allé framför huset var riktigt maffiga. Om de får leva som de ska så kan de bli hela 600år.
Här ser ni hur matsalen såg ut. Ser ni den gigantiska "solfjädern" som är kopplad till repet i taket? Denna användes för att göra vistelsen runt bordet lite behagligare. Det var en slav som stod och drog i repet när de satt och åt.
Här hade George Swanely som först byggde huset sitt kontor.
Här har vi vår utklädda lärare. Tältet och allt där inne föreställde hur det kunde se ut för en soldat med högre rang under inbördeskriget.
Akta er för denna skjutgalna pöjken. Pistolen fick han låna i soldattältet.
Dagen efter tog vi oss vidare till Jackson. Meningen var att vi bara skulle vara här över en natt och sedan åka vidare, men eftersom Kimberly nu hade sett att vi försökt kontakta henne erbjöd hon sig att åka och träffa oss tillsammans med sin familj, och vi ändrade därmed våran plan. Vi försökte åka till en förstenad skog som fanns i närheten men när vi kom fram hade de tyvärr redan stängt vilket gjorde att vi fick nöja oss med de få förstenade trästockarna som fanns utanför. Man insåg hur fantastiskt vi har det med allemansrätten i Sverige då man alltid kan gå in i en skog även om den är privatägd. Vi blev iaf riktigt bortskämda då de bjöd oss på fin restaurang och vi hade en mycket trevlig eftermiddag och kväll tillsammans. Dagen efter åt vi frukost och sedan bar det av mot nya äventyr och en stundande 30-årsdag för min del! Missa inte det!
Här ser ni mig, Kimberly och hennes man Billy.
Förstenat trä
Förstenat trä kan ha flera olika färger och former. Man var ju tvungen att känna lite.
Världens godaste stek
Roadtripen fortsatte nu, efter alla canyons i Utah och Arizona, mot New Mexico och Texas. Första stoppet blev Albuquerque där vi avslutade firandet av min födelsedag med äppelpajsglass på Coldstone och ett biobesök där filmen Mud visades.
Nästa morgon brände vi 4 timmar österut till Amarillo, en mindre ort som gjort sig känd för sina gigantiska köttbitar. The Big Texan, en restaurang, erbjuder en gratis stek på 2 kg om man kan äta upp den inom en timme. Naturligtvis måste man då även sleva i sig grönsaker, potatismos och lite annat smått och gott. Allt började för 60 år sedan, när ägaren anordnade en ätartävling mellan de cowboys som återkommande åt där. När tävlingen var avgjord och dammet hade lagt sig hade en av dem satt i sig hela två kilo kött och ägaren annonserade stolt att från och med den dagen skulle alla få äta gratis på the Big Texan, om de kunde äta lika mycket!
Vi passade på att boka boende här då vi såg att deras motell var uppbyggt som en westernby, och mötte här ett femtiotal norrmän som åker MC längs route 66. Kul att prata lite svenska med någon annan, vi har pratat engelska med alla (förutom Gun) i flera månader nu.
Vi har precis anlänt till The Big Texan och känner in stämningen
Kul med ett tema för hela motellet och restaurangen
Only in Texas...
Inredningen i badrummet...
...och i sovrummet
Självklart var poolen formad efter Texas
På kvällen gick vi till restaurangen och fick en elektronisk köbricka och trettio minuters väntetid innan vi skulle få sätta oss. Det är verkligen ett populärt ställe! Väntetiden gjorde dock inget, det fanns massor att göra, de hade ett liveband, en giftshop och en hel del annat smått och gott. Bara deras inredning var värd att gå runt och titta på, de har verkligen satsat allt.
Vi testade lite hattar i väntan på maten
Mycket övertygande montage
Allt är stort i USA, både stolar...
...och stövlar
När vi äntligen kom in i själva restaurangen och fick slå oss ner, satt det fyra utmanare med enorma köttbitar framför sig vid en bord uppe på en scen och fyra stora digitala klockor räknade ned tiden från en timme medan de febrilt tuggade den oändliga mängden mat. Trots att det kan framstå som fullständigt övermäktigt, är det många som har klarat utmaningen och förevigat sina namn i restaurangens hall of Fame. Den yngsta var bara 11 år medan den äldsta var en farmor på 69 år! Snabbast var dock en kille som kastade i sig alltsammans på under nio minuter. Allt detta finns att ta del av på deras hemsida tillsammans med några filmer om det hela och en direktsänd kamera från utmanarbordet om någon vill se mer av spektaklet. Sök bara på "Big Texan Amarillo".
Två av kvällens utmanare
Vi var inte sugna på att äta två kilo kött utan beställde in en 600g filé, som vi delade på, med potatismos och sallad. Första tuggan var overkligt god! Mycket kött har man ätit i sina dagar, men detta var så överlägset gott att vi inte kunde låta bli att le som två dumskallar. Salladen var inte fullt lika rolig, men det var vi villiga att förlåta dem många gånger om, särskilt som köttet höll samma kvalité ända in i sista tuggan, och fast vi var fullständigt mätta hade vi gärna tagit en bit till som efterätt. Vi hoppades faktiskt att de skulle ha stekar till frukost men tyvärr var så inte fallet.
Vi åkte vidare med tunga hjärtan, väl medvetna om att vi redan i så unga år avnjutit vårt livs överlägset godaste köttdelikatess.
Mums!
Här ser man hela restaurangen
Nästa stopp skulle varit Dallas, men efter att ha mött Lucas och Graham i Utah hade de ordnat boende hos Lucas syster och hennes man i Stephenville som ligger ett par timmar väster om Dallas.
Färden dit var enformig och platt, Texas är verkligen stort och ägorna är enorma. Samtidigt är mycket av marken svårodlad och används som betesmark trots att det inte växer särskilt tätt vilket innebär att de inte kan ha särskilt mycket kor per hektar.
Brad och Shelly Saunders välkomnade oss till sitt hem i Stephenville med öppna famnar och på kvällen kom deras vänner Andres och Lauren som tillsammans svängde ihop en sällan skådat god texmex-taco. Vi hade mycket trevliga dagar här och stannade två nätter totalt. Vi var reströtta och behövde en paus för att ladda upp batterierna och tvätta lite kläder. Vi hann dock med ett besök i Glen Rose, en park där det finns dinosauriespår att beskåda. De ligger tyvärr i en flod som eroderar bort dem kontinuerligt ända sen de sköljdes fram under leran för ca 70 år sedan. De bästa spåren grävdes upp och såldes till museer och turister i början, vilket kan anses vara upprörande på ett sätt men med facit i hand ganska lyckat, då de har större chans att bevaras i ett skyddat museum än i floden.
Flodenbädden var full med dinosauriespår, här är ett av de bästa
Mina 44or står sig slätt mot denna ödlas fotavtryck
Notera spåren efter den löpande dinosaurien
Från vänster: Andres, Lauren, Shelly och Brad
Vid entrén till Glen Rose Dinosaur Valley
Vi gick även på ett söndagsmöte tillsammans med våra nyfunna vänner. Det var fars dag och pastorn hade traditionsenligt på sig en ful slips han fått av sina barn. I år kunde han stoltsera med en baconslips, en av de styggaste slipsar vi någonsin sett :)
Församlingen var härlig och det märktes att de kände varandra väl, alla pratade med alla och det var hjärtlig stämning. De introducerade oss till de flesta av de närvarande och de flesta av dem visste redan om att vi skulle komma, de hade nog inte så många besökare från Sverige.
Stephenville ligger mitt i bibelbältet och som kristna märkte vi en världsvid skillnad mot det sekulariserade och svåra klimatet i Sverige. Det fanns kristna radiostationer som spelade musik med kristet budskap och talade om Jesus, självklart med släpig Texas-accent. Mängder av skyltar längs vägen predikade till alla förbipasserande bilar och budskap som skulle fått de flesta svenskar att sätta kaffet i halsen proklamerades frimodigt på var och varannan gård. Vi pratade givetvis med våra värdar om det och hur skönt det verkade att kunna vara kristen utan att bli dumförklarad. För dem var det tvärtom, de tyckte att begreppet kristen blivit så urvattnat då alla säger sig vara det utan att ha förstått vad det handlar om. Här blir det ett rollspel eftersom man inte kan vara framgångsrik i samhället utan att påstå sig vara kristen. Så på ytan är allt tvärtom mot i Sverige, men under ytan är det tydligen inte det. Vet inte vilket som är värst.
Vi avslutade sista kvällen ihop med ännu en underbar matupplevelse på Hard Eight, där man väljer bland mängder av supergoda köttbitar från en grill, och fortsatte sedan hem till Andres och Lauren där vi spelade spel och hade det supermysigt. Roligast var att vi vann mot amerikanarna i ett alfapetliknande ordspel på engelska (GO kallar vi det i Sverige). De kunde inte smälta det och ville ha revansch, vilket vi också tog hem. Segerns sötma är ljuv.
Hela gänget samlat på Hard Eight
Jeremy och Heather med sin lilla envisades med att bjuda oss på den underbara maten
Dagen efter körde vi de fem timmarna till Houston som Lena berättar om i nästa inlägg.
Monument Valley
Monument Valley är den mest ikoniska platsen i westernfilmernas historia och för ett westernfan som mig var det stort att få besöka dalen med alla de overkliga bergformationerna. Vi körde tyvärr närmare två timmar fel på väg dit då vår GPS lurade oss fullständigt, men efter att ha frågat en indian om vägen vände vi oss fann rätt väg till slut. Dalen ligger på indiansk mark och det är fascinerande att se hur olika populationer det ryms i de olika delstaterna vi färdas genom. Trots att allt är USA känns det stundtals som olika länder.
Vägen fram till själva Monument Valley gick genom ett platt ökenlandskap med enstaka höjder och urkarvade klippor som även de var häftiga att se, men det mest spektakulära väntade oss naturligtvis inne i naturreservatet. Vi fick erlägga en avgift på sex dollar var och fick en liten karta över stället, därefter kunde man boka en guidad tur eller göra som oss och åka runt på egen hand. Vägarna var gropiga och bestod av grus och sand som hade stora hålor överallt. Vi med vår hyrbil fruktade för det värsta och Lena fegade ur varpå jag fick ta på mig ansvaret att ratta mellan groparna. Efter det första eländet blev vägen lyckligtvis bättre, (inte bra, bara bättre...) och vi kunde börja njuta av det spektakulära landskapet. Lena var trött av allt bilkörande tyvärr, men jag var närmast i extas över allt häftigt som fanns utanför bilrutan. Många stopp blev det, och många bilder naturligtvis!
Man kunde rida häst här om man ville, men vi antog att det skulle bli dyrt och pga tidsbrist efter felkörningen beslöt vi att skippa det. Synd, det hade varit kul att ha fått leka cowboy fullt ut i den mest typiska westernmiljön.
Landskapet är så säreget och inspirerande att filmskaparen John Ford valde att spela in inte mindre än 10 filmer här i trakten. John Ford point är döpt efter honom men dit kunde man bara ta sig via en betald tour.
Vägen in i dalen byggde upp härliga förväntningar
En av de första och mest imponerande synerna i området
Varför hade vi ingen häst och cowboykläder med oss?
Min vackra fru
En av våra favoritbilder från resan
Kunde inte låta bli...
Ännu en ikonisk bild
Vår trogna hyrbil har nu besökt fler canyons på en månad är de flesta får under en livstid
Totempålarna, kallades stenformationerna i bakgrunden
Fascinerande hur denna sten hamnat här
Hur kan en så katastrofal geologisk händelse ge ett så vackert resultat?
Skymningen började falla men trots motljuset är det en imponerande bild. Skulle vara vackert att se detta vid gryningen
En sista titt i backspegeln
Vi styrde sedan kosan söderut i riktning mot New Mexico och Texas och stannade endast för natten i Chinle, Arizona. Det visade sig att de hade en stor canyon alldeles intill byn, vilket säger lite om hur många det finns i dessa områden. Vi vaknade upp till min födelsedag och min kära fru sjöng för mig varpå vi kollade in alla era värmande grattishälsningar från Sverige! Tack till alla som gratulerade, det betyder mycket när man varit borta i ett halvår.
Vi åkte ut till Canyon de Chelly, även känd som Canyon del muerto, efter en massaker för ett exakt hundrafemtio år sedan. Den mexikanska armén gick in från varsitt håll och slog ihjäl nästan alla indianer som levt där i många hundra år!
Tittade man noga kunde man se gamla murar och husrester, vilket var intressant, men efter att ha sett alla de andra otroliga canyonerna bara dagarna innan var vi lite mätta på det och hade svårt att uppskatta det fullt ut.
Spiders rock kallades den här klippan mitt i Canyon de Chelly
Samma canyon sedd åt andra hållet
En avslappnande stund med en colaburk
Vid foten av berget syns Vita huset, som de kallar denna lilla resten av den svunna civilisationen
Istället fortsatte vi resan österut mot Texas och världens godaste stekar! Mer om det i nästa inlägg.
Grand Canyon, Antilope Canyon och dinobajs
Så var det dags för den fetaste av alla canyons; Grand Canyon! Hemskt nog var jag så sjukt trött att jag knappt såg fram emot att åka dit. Det ändrades dock snabbt då vi kom fram och såg det majestätiskt vackra landskapet. Tomas använde ordet spektakulärt ett antal gånger och var helt lyrisk. Trots att det blåste ganska mycket skulle han som vanligt ut på de brantaste klipporna och de farligaste ställena och därmed oroa sin fru. Jag var väldigt glad att man kunde ta sig fram med rullen längst med en liten stig som hade fantastisk utsikt och Tomas hade väldigt roligt då han hällde vatten på mig då och då från den vattenflaska vi tagit med. Vi åkte till ytterligare några vackra utsiktsplatser för att se den vackra naturen. Eftersom vi var på Grand Canyons norra sida var det fortfarande ganska orört på många ställen och därför inte så mycket säkerhetsräcken och liknande till Tomas förtjusning. För min del var det ganska kasst anpassat, men envisa som vi är tog vi oss fram på de flesta platser iaf.
På väg till Grand Canyon
Kaktusar vid vägkanten
Härlig utsikt
Ja, det är Tomas såklart, som sitter längst ut på klippkanten.
Mannen utan gränser
Spektakulärt, som Tomas sa.
Vila vid ett stup är ju alltid.... farligt
Men att stå på händer är farligare
Här skrämde jag Tomas lite iaf
Vacker utsikt men krångligt att ta sig dit.
Härliga färger
Underbar utsikt.
Utan skyddsräcken kändes det mindre exploaterat.
Man fick aldrig nog av den vackra utsikten
På vägen till hotellet var det min tur att få en fortkörningsbot (Tomas fick en på Nya Zeeland som han inte har berättat om då han körde 120km/h på en väg med hastighetsbegränsningen 100km/h). Ja, om jag inte är tillåten att hoppa bungy på 134m höjd måste jag väl vara värst på att köra fort. Man blir väldigt lurad av mätaren som står i m/h i stället för km/h, och när jag insåg att jag i stället för 90 km/h kört 120km/h ( 75 m/h i.s.f. 55 m/h) trodde jag ett tag att mitt körkort var rökt. När polisen sedan gav mig en bot var det som en lättnad. Woho, mitt körkort var fortfarande mitt och boten var endast på 198$ ;) jag trodde faktiskt inte jag skulle bli så glad över en bot, men jämfört med att betala för ett nytt körkort var det ju sjukt najs. Hade jag kört fortare än 20 m/h över hastighetsgränsen blev man visst satt i fängelse någon dag. Tomas menade att det skulle varit lite stämning och kul för bloggen, men jag tycker detta räcker som dramatik
Dramatik på hög nivå
Dagen efter tog vi oss till Page för att utforska ett av mina mål, Antilope Canyon. Denna canyon ägs fortfarande av indianerna och där fanns anordnade turer som man kunde köpa på plats vilket vi gjorde. Eftersom det var djup sand i själva canyonen och biljettförsäljerskan hade en syster i rullstol så fick jag komma in gratis. Grymt najs!
Vi hoppade in i den jeep som skulle ta oss till starten på vår vandring och snart var vi framme. Det gick faktiskt mycket bättre att rulla här än vad jag först trodde. Vi hade dessutom tagit med oss våra spännband att använda som draghjälp som gjorde det hela lättare på de tuffaste partierna. Antilope Canyon måste vara en av de vackraste platserna jag någonsin kommer att besöka. Det var precis lika vackert som jag föreställt mig och formationerna här hade en härligt vacker färg som ändrade sig allt eftersom solen förflyttade sig på himlen. Här kunde man ha stannat hela dagen, men eftersom det kom mer och mer turister hela tiden var det ganska pressat tidsschema. Det hela var dock en helt fantastisk upplevelse.
Vackra färger och formationer.
Vackert
Sand sand sand
Ett hjärta
Tomas ser ut som en ängel i ljuset.
Jag är glaaaad! Det var så underbart att äntligen vara här!
Tomas var olaglig och klättrade på väggarna.
Älskar denna häftiga bilden
Det krävdes armmuskler för att ta sig fram här.
Jag och min älskling
Vi åkte sedan vidare för att se den s.k. Horseshoe Bend. Jag visste att det skulle vara otroligt vackert där och ville verkligen komma dit. Vi hade blivit varnade att det skulle vara mycket sand men ville testa att ta oss fram iaf. Det visade sig bli den jobbigaste färden vi gjort i USA. Jag och Tomas trodde aldrig vi skulle orka tillbaka och det kändes precis som en av de jobbigaste stunderna i Afrika och Mot Alla Odds. Sanden var sjukt djup och emellanåt kom det stora stenar som formade stora trappsteg att ta sig uppför. Vi blev såklart ett objekt för japanerna att fota på vår sjukt jobbiga färd. Fota vågade de göra men inte erbjöd de sig att hjälpa till inte, vilket hade varit uppskattat just då.
Horseshoe Bend var som tur var värt allt slit. Otroligt vacker utsikt med hisnande branta klippor utan skyddsräcken gjorde så det sög till i magen (en man var så rädd att jag skulle åka ut för kanten att han nästan tog tag i min rullstol). Vattnet hade färgen av grön smaragd och bland klipporna sågs svalor som lekte i luften. Om det inte hade varit så sjukt varmt här hade man kunnat stanna flera timmar bara för att njuta av utsikten. Jag hade nu upplevt ytterligare en av de vackraste platser jag någonsin sett i mitt liv, och det på samma dag!
Vägen tillbaka till bilen var sjukt jobbig som ni förstår och i allt slit passerade oss två killar som var på väg åt motsatt håll. De hälsade glatt och jag svarade att på vägen tillbaka kommer de troligtvis behöva hjälpa oss. Självklart gör vi det, svarade de tillbaka. Vi klarade oss tillbaka själva trots att vi båda trodde att vi skulle dö på halva vägen av utmattning och när vi stod vi bilen kom killarna tillbaka. De hette Graham och Lucas, var från Texas, och skulle på roadtrip ända upp till Alaska. De sade att de var så imponerade av oss att de var tvungna att komma och prata lite. Efter en stund kom det fram att vi alla fyra var sugna på att bada och vi åkte iväg till en närliggande konstgjord sjö, Lake Powell.
Horseshoe Bend
Man kanske kan förstå varför mannen var rädd att jag skulle ramla ner.
Min fina man på farliga äventyr
Vi var nöjda med utsikten, men desto oroligare för tillbakavägen
Det var riktigt skönt att få bada och efter att ha legat i vattnet och pratat i 30 min hade vi kommit fram till att vi planerat att passera genom Texas bara en liten bit ifrån var de bodde och att de också var troende. Riktigt synd att de inte skulle vara hemma när vi passerade bara. De var dock inte sena med att fixa så att vi kunde åka till någon av deras vänner. Visst tänkte vi, alltid gött att träffa lite av de människor som faktiskt lever i USA och inte bara turister som det lätt blir när man reser. Det var riktigt synd att vi inte kunde umgås en längre tid men de var på väg norrut och vi söderut. Efter badet sade vi hejdå för att åka vidare mot de dinosauriespår som vi läst att skulle finnas ett par timmar bort.
Nergången ner mot Lake Powell.
Lake Powell
När vi kom fram till den plats där dinosauriespåren skulle finnas möttes vi av en sliten handmålad skylt. Väl på plats mötte oss en indian som ville visa oss runt. Vi hade läst att de var här och visade spåren "gratis" mot att man gav dem dricks efteråt. Det fanns många spår att titta på och det allra coolaste var ett stort spår ifrån en T-rex. Indianen menade dock att detta spåret ändå var litet och därmed var från en yngre individ. Det fanns också fossilerade dinosaurieägg och dinobajs. Tyvärr var det många coola saker som försvunnit pga giriga turister som velat ha en souvenir med sig hem. Det var tråkigt att se att ingen beskyddade denna speciella plats mer än de obetalda indianerna som satt här under dagtid. Om några tiotals år kommer det troligtvis inte vara något kvar att se här vilket kändes tragiskt.
Handmålad skylt med en otroligt sliten flagga visade vart dinosauriespåren fanns
Här kunde man gå fram och känna på spåren
Här ser ni ett stort och ett litet spår på närmare håll.
Här står jag bredvid Trex spåret såsom är till höger om mig på bilden. Någon har lagt lite stenar runt spåret.
Här vilar ett dinosauriesklett som inte är uppgrävt innanför stenarna.
Här står jag mitt ibland de fossilerade dinobajskorvarna
Här har vi en bit av förstenat trä eller petrified forest som det kallas på engelska
Vi åkte tillbaka en bit där vi hade tänkt sova för natten. Då händer det som inte får ske. De har någon slags lopp i närheten och alla hotellrum i området är bokade. Vi åker och åker men inget rum är ledigt någonstans. Det hela slutar med att vi tvingas åka hela vägen tillbaka till Page där vi tittat på Antilope Canyon (dvs 2 timmars omväg enkel väg). En sur avslutning på en annars perfekt dag. Tur att man glömmer tråkiga saker snabbt!
Otroligt vacker himmel
Missa inte nästa fantastiska inlägg från bl.a. Monument Valley som är en av Tomas favoriter.
Zion, Red & Bryce Canyon
Efter det fejkade Vegas kändes det skönt att komma till något äkta och vi åkte över gränsen in i Utah där en mängd spännande canyons väntade på att utforskas.
Våra vänner Daniel och Stina, som delade äventyren med oss i Australien, hade gett oss en mängd lovande tips om vad man skulle se i området och först satte vi iväg mot Zion National Park.
Redan vägen dit var väldigt scenisk och lovande och kameran gick varm.
Vi kom fram på eftermiddagen och tog deras skyttel (de har stängt av biltrafiken i större delen av canyonen för att minska trafikkaos och föroreningar, istället erbjuds en gratis buss som åker runt de olika stoppen) upp till en av vandringslederna där man kunde gå en kortare sträcka som slutade vid en bäck. Ville man kunde man fortsätta gå genom bäcken uppåt in i canyonen och se hur den blev smalare. Vi gick gemensamt fram till bäcken varpå jag satte iväg in i den och Lena begav sig tillbaks neråt. Det var vackert och spännande men snart blev det mörkt och jag fick skynda mig ner innan det blev kolsvart. Stackars Lena var superorolig som vanligt. Vi åkte till vårt boende för natten och laddade om inför nästa dag.
Redan på vägen till Zion NP var utsikten imponerande
Bussarna i nationalparken var anpassade och genomtänkta
Vi såg en skallerorm som glömde sig i buskarna
Lena poserar på en klippavsats
Bäcken som rinner genom canyonen
Såhär mörkt var det när jag påbörjade min canyonbäckvandring
Mitt i den kalla bäcken
Dag två bestämde vi oss för att dela upp oss, Lena skulle åka upp med skytteln en bit och sen rulla ned för backarna längs canyonen och gå de vandringarna som var anpassade, själv skulle jag ta bilen upp till en kortare vandring upp till en vacker utkikspunkt över hela canyonen. Den var dock inte alls anpassad, därav vårt val av olika aktiviteter.
Vandringen var väldigt vacker och utsikten slående, det var stora röda klippor överallt och branta stup, vackra formationer i stensluttningarna och en hel del träd som växte här och var. Mäktigt att gå ända ut på stupets kant som inte var avgränsad, känns alltid spännande när det inte finns något staket i vägen och man rent teoretiskt skulle kunna halka utför eller snubbla och falla till döds.
Det var varmt och underbar blå himmel, men tiden var knapp så jag återvände snart ner och hämtade Lena för att åka vidare till nästa stora anhalt, Bryce Canyon.
Mäktig utsikt, och inga säkerhetsanordningar!
Märkliga formationer fanns här och var
Samma utsikt som tidigare men med lite förstärkta färger och utan någon i vägen
Bilvägen ut ur Zion gick precis intill de vackra klipporna
En bisonoxe stod längs vägen, innanför stängsel
I Zion NP kan man se canyonen nedifrån och vandra i den, men Bryce ser man mestadels uppifrån och de är helt olika till sin natur. På vägen till Bryce hittade vi dock en liten pärla, Red Canyon, en för oss helt okänd plats som vi stannade till vid och gick en runda vid. Här kunde man komma riktigt nära de vackra röda formationerna som stack upp på osannolika sätt överallt, och till skillnad från Zion (och även Bryce visade det sig senare), var det inga andra turister där och inga skyltar, staket och andra tecken på exploatering. Det var bara en liten stig som ledde en fram genom den vackra skogen och det kändes väldigt orört och speciellt att gå där.
Red Canyon var liten men väldigt vacker
Stigen ledde runt de mest intressanta klippformationerna och det fanns inga staket eller avgränsningar
På väg från Red Canyon till Bryce Canyon åkte vi genom berget i en av de kortaste tunnlarna jag nånsin sett, och en av de coolaste
Efter en kortare vandring fortsatte vi dock vidare mot Bryce Canyon, som vi hade hört så mycket om.
Bryce var uppbyggt som en lång bilväg där man stannade vid olika utkikspunkter och gick en kortare sträcka för att se ut över dalen innan man fortsatte till nästa utkikspunkt. Vi åkte till nästan alla men fann att de allra första punkterna var överlägset bäst. De kallar det för amfiteatern, en plats där man kan se ut över de mest märkliga formationerna från olika vinklar och som täcker en otroligt stor yta. Det är en fantastisk syn och ett absolut måste om man är i trakterna, något man visserligen knappast är om det inte är just för att besöka Bryce eller någon annan canyon.
Mäktig bakgrund
Amfiteatern i Bryce Canyon sedd från inspiration point
Samma plats längre åt höger med förstärkta färger
När vi hade sett det mesta uppifrån noterade vi att det även fanns en vandringsled ner i canyonen. Det var ganska sent och solen var på väg ned men vi bestämde oss för att ge oss ner en liten bit åtminstone. Det var ganska brant så jag assisterade Lena ner, något som jag vanligtvis gör genom att hon backar och jag går baklänges bakom henne. Nu kom vi dock på att vi kunde använda spännband som sele och att jag skulle bromsa henne bakifrån på vägen ned medan hon rullade framlänges. Det funkade utmärkt och på vägen upp blev jag istället hennes draghäst genom att flytta selarnas fästen till framändan på stolen. Alla sätt är bra utom de dåliga. Kinesiska turister klappade i händerna och firade på när vi gick upp längs stigens brant, men i deras kultur har de väl aldrig sett något liknande heller, haha.
Här kunde man gå ned
Lena stylar. Kolla in den märkliga toppen till höger om henne
Tillsammans tog vi oss ned och sen uppför backarna till kinesernas förtjusning
Vi anlände sent till vårt boende och laddade om batterierna för en av resans absolut största, i dubbel bemärkelse, höjdpunkt: Gran Canyon. Lena får äran att berätta om det i nästa inlägg.
Las Vegas - Sin City
Efter Death Valley skulle vi vidare till Sin City, Las Vegas. Här hade jag tänkt överraska Tomas med någon slags show eftersom det snart var hans födelsedag. Några italienare vi träffat i Death Valley rekommenderade Luxor hotel som vi därför valde att boka. Luxor är byggt med inspiration från Egypten, har ett eget casino, och ca 4400 rum. Det var riktigt maffigt och en upplevelse i sig att bo på en så gigantisk anläggning.
Här är utanför vårt hotel Luxor. Som nio ser har de inspirerats av Egypten.
Detta möttes man av i lobbyn.
Vi skulle sova två nätter här och efter första natten åkte vi till Hoover dam på dagen innan vi på kvällen skulle tillbaka för att se på magikern Criss Angel. Hooverdammen är verkligen ett gigantiskt bygge och man kan inte anklaga amerikanarna för att tänka litet. De påbörjade dammen 1931 och redan 5 år efter öppnades den. Dammen är hela 379m bred och när man tittade ner längs med den 221m höga dammen kittlade det rejält i magen.
Här är den konstgjorda sjön av Coloradofloden ovanför fördämningen.
Utsikt upp mot Mike O'Callaghan–Pat Tillman Memorial Bridge och Coloradofloden som fortsätter sin framfart.
Den maffiga fördämningen är 221m hög och 279m bred.
Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men Las Vegas hade verkligen något mörkt över sig som stad. Det jag såg fram emot med häftiga byggnader och massa roliga neonskyltar var i sig självt häftigt men förstördes av spelmissbrukare, prostitution och en tung stämning. Staden levde upp till sitt smeknamn “Sin City” hemskt nog. Vi frågade några poliser om det var lagligt med prostitution då det var många män som öppet på gågatan delade ut kort med kontaktinfo till olika tjejer. Polisen sade att detta var en gråzon som utnyttjades då det inte är brottsligt att dela ut reklam och då de man hade svårt att bevisa prostitution. De involverade kunde alltid säga antingen att det inte var pengar inblandat eller att de inte skulle ha sex utan bara skulle ses och prata (varför man skulle sälja in samtalen med nakenbilder är dock oklart). Det hela slutade oftast med att de som tänkt köpa sex blev rånade på allt de hade med sig.
Frågan är barahur manade polisen egentligen var att stoppa det hela då Las Vegas är känt bland annat just för sina prostituerade. Det var iaf konstanta polissirener tjutande på the Strip som huvudgatan kallas, så mycket hade de att göra här i syndens stad.
Här har ni Eiffeltornet i en mindre variant.
Denna fontän är med i en känd film.....
... Filmen utspelar sig på detta hotellet. Gissa filmen!?
Huvudgatan som kallas "the Strip"
Frihetsgudinnans lillasyster ser vi här
Detta hotellet låg granne med vårt och hade som ett Disneyslott i mitten där casinot låg.
Inuti slottshotellet
Tyvärr var inte showen på kvällen det vi hoppats på. Många av de magiska tricken Criss Angel utförde var likadana och inte särskilt underhållande. Hotellet hade annonserat honom som decenniets bästa magiker vilket förhoppningsvis inte stämmer... Tråkigt då det var min present, men omöjligt att veta på förhand.
Vi avslutade kvällen med att spela bort varsin dollar i en av alla tusentals blinkande spelautomater. Ingen lycka denna gång, men lite roligt att ha provat.
Massa spelautomater
Vi vann tyvärr inte 75 750,87$ som var Jackpot på maskinen
Las Vegas lämnades utan saknad. Jag önskar bara att alla vackra tjejer som förstör sig själva här skulle vakna upp och ta sig härifrån.
Death Valley
Efter vackra, gröna och behagliga platser begav vi oss rakt in i ugnen, Death Valley. Varningarna haglade: se till att du har nog med bensin, mängder av vatten, stäng av ACn så inte motorn överhettar mm. Vår hyrbil verkade vara i form och vi köpte extra vatten samt en subwaymacka som färdkost för att slippa leta efter en restaurang mitt i öknen. Death Valley innehar rekordet för världens varmaste plats, med 56,7 grader celsius, det är också hem till Badwater Basin, en av de lägre platserna i världen, som ligger 87 meter under havsnivån.
Vi stannade vid deras visitor center och fick en mer detaljerad karta än GPS:ns, det sista man vill i Death Valley är att luras in på en dammig och trasig grusväg där bilen går sönder...
En rak och till synes oändligt lång väg ledde oss i in i den alltmer ökande värmen och snart kunde vi se hur hettan förändrade synintrycken och skapade illusionen av att vägen skrynklade ihop sig längre fram.
Vårt första stopp, ett område med sanddynor, var så hett att Lena tog på sig strumpor på händerna för att inte bränna sig på metallen i drivringarna. Det finns skorpioner och skallerormar här, men vi såg tyvärr (?) inga.
Istället begav vi oss vidare in i hettans centrum. Hettan steg sakta förbi 45 grader upp mot 48, 49 och till slut passerade vi den magiska gränsen och stannade bilen där det var 122 grader fahrenheit, dvs 50 grader celsius! I bastu har vi naturligtvis upplevt varmare, men oftast är det ånga i saunor. Att uppleva 50 grader i fullständigt torr luft utomhus är mycket speciellt. Allt som är blött torkar direkt, man blir törstig på nolltid och eftersom solen steker på överallt (det finns nästan ingen skugga i öknen) är risken för värmeslag överhängande. Vi hade kallt vatten i vår underbara Walmart-kylväska och en massa kyld cola som verkligen kom till pass denna dag.
Långa och mycket raka vägar ledde oss in i dödens dal
Skylten talar sitt tydliga språk
Sanddynorna var ett oväntat och intressant inslag i den annars steniga och salttäckta öknen
Värmen lurar ögat
VARMT! 122 grader fahrenheit motsvarar hela 50 grader celsius!
På rekorddagen, i juli 1913 i Furnace Creek, Death Valley, dokumenterade Oscar Denton följande händelser: "It was so hot that swallows in full flight fell to the earth dead and when I went out to read the thermometer with a wet Turkish towel on my head, it was dry before I returned"! (Svensk översättning: Det var så hett att flygande svalor föll till marken döda och när jag gick ut för att läsa av termometern med en blöt turkisk handduk på huvudet, torkade den innan jag hunnit tillbaka).
Ett av våra stopp hette "Devils Golf Course", döpt så för att marken är så ojämn att bara den onde själv skulle kunna spela golf där. Märklig teologi det där (eller ska man säga djävulogi?), men många namn i området hämtar inspiration från död och djävulen, vilken naturligtvis är fantasikittlande och drar fler besökare. Vi stannade iaf vid parkeringsplatsen och spanade in den ödsliga och torra ytan och läste varningsskyltar om att se upp så man inte bröt benen om man gav sig ut på de vassa saltkristallerna. Dessa områden är så torra att alla spår man lämnar blir kvar mycket länge, vilket känns lite tragiskt för det var inte avskärmat och man kunde fritt vandra in i det sevärda och trampa ner det oavsiktligt. Därför såg man också mest fotspår och tillplattade kristaller först, men lite längre ut hittade jag några intressanta saltkristaller att fota av. Hela tiden jag var ute på den ondes fairway sprack och knakade det i marken omkring mig då värmen gör att saltformationerna expanderar och drar ihop sig.
Området hade minst sagt fantasirika namn
Death Valley Open!
En närbild på saltformationerna som knakade av värmen
Inte långt därifrån låg vårt huvudmål, Badwater Basin, Nordamerikas lägsta plats. Högt upp på berget bakom oss kunde vi se skylten som markerade havsnivån, 85 meter är verkligen högt!
Framför oss hade vi en helt platt sträcka som kallas salt flats, och intill den var den lilla vattensamling som gett upphov till namnen. Tydligen hade den första utforskaren av området med sig en åsna som vägrade dricka av vattnet pga dess höga salthalt. Vi tog på oss kepsar och bar med oss en flaska vatten trots den korta sträckan vi skulle gå, och gav oss ut på saltfältet. Det skulle finnas fina kristallformationer här att se, men det mesta var nedtrampat. Trots det var det en speciell känsla att stå mitt i en saltöken med en stekande sol och en omöjligt varm temperatur i luften.
Så här har det sett ut
Så här såg det ut när vi var där. Men kanske om man går längre bort? Saltslätten fortsätter i några kilometer, och det är oändligt varmt!
Salt, torrt och fruktansvärt hett!
Här poserar vi med skylten på USAs och Nordamerikas lägsta punkt
På vägen ut ur området körde vi via artist palette, ett vackert område med många färger, och längre fram åkte vi en omväg för att ta oss upp till Dantes view, en utkikspunkt där man kan se hela Death Valley ifrån. För er som undrar så är punkten döpt efter just Dante Alighieri, författaren som i den gudomliga komedin på 1300-talet beskrev hur han såg ner i helvetet.
Vi tyckte dock att platsen var mycket vacker och behaglig då det var svalare på 1600m höjd och det blåste betydligt mer.
Artists palette
Zabriskies point hette den här utkikspunkten längs vägen
En ödla försökte förgäves kamouflera sig uppe på Dantes View
Jag och Lena vid Dantes View med utsikt över större delen av Death Valley
Solnedgång på gång
En sista bild från Dantes utkikspunkt
När dagen började skymma begav vi oss vidare mot ökenstaden Las Vegas som Lena berättar mer om i nästa inlägg.
San Francisco
Efter några dagar i LA och en scenisk resa längs Highway 1 kom vi så fram till San Francisco.
Vi kom ganska sent men lyckades hitta ett motell och pruta ner det ganska rejält, den enda fördelen med att komma tillräckligt sent.
Vi hoppades kunna åka ut till fängelseön Alcatraz dagen efter, men det visade sig tyvärr vara helt slutsålt flera dagar framöver. Vi fick nöja oss med att se ön på avstånd, vilket vi gjorde ifrån Pier 39, en populär pir för turister, då den är festlig som en nöjespark men samtidigt erbjuder utsikt över hamnen och faktiskt är hem till ett hundratal sjölejon som flyttade in där för ett tjugotal år sedan efter ett jordskalv. San Francisco-borna älskar sina sjölejon och var inte sena att avskilja de bryggor som redan tagits i besittning för att låta sjölejonen hållas ostörda. Turisterna flockas för att se när de solar, grälar och hoppar upp eller dyker ner från bryggorna.
Lena poserar framför en gammaldags hederlig karusell
Närmare Alcatraz än så här kom vi tyvärr inte
Sjölejonen trivdes i sitt hem på pier 39
De flesta "sälar" man ser på cirkus är egentligen sjölejon, de är visst smartare och smidigare. Det senare märkte vi iaf för de närmast flög upp på bryggorna
En gammal flodbåt
Vi åkte även till världens krokigaste gata, Lombard Street. Den är enkelriktad och faktiskt inte så extremt trafikerad som jag trodde den skulle vara. Många var dock de turister som skulle fota den eller gå i vägen fast det var förbjudet för fotgängare att trafikera gatan. När vi kom till krönet för att svänga ner såg vi också en av de klassiska spårvagnar som stan är så känd för. Vi nöjde oss dock med att se dem på håll och åkte bil dit vi ville istället.
Spårvagnarna rullar på än idag i San Francisco
Lombard Street och stan sett uppifrån
Så här krokig är vägen. Ursprungligen var den bara tänkt som en lösning på den branta backen, men blev snabbt populär och har idag kultstatus
Efter Lombard Street tog vi vägen ut till den världsberömda Golden Gate-bron, världens mest kända och filmade bro. Man har sett den så många gånger på kort och på bio så det kändes märkligt bekant att vara där, men också stort eftersom vi nu var här på riktigt. Vi tog bilder på bron när vi åkte över den och från ena sidan. Sen kunde man även åka upp på en kulle och se hela bron uppifrån. Här fanns också en utställning om brons militära bakgrund och hur man förberett sig för att försvara den naturliga hamnen i händelse av krig. De började bygga grunden för en rejäl artillerikanon under andra världskriget men innan de hann bemanna den var den utdaterad och lyckligtvis för stadens innevånare har de inte behövt försvara staden hittills.
Golden gate-bron sedd från Golden gate-bron
Det blåste en hel del, särskilt när vi senare gick ut på bron
Bron sedd från området där man skulle försvara hamnen ifrån
Vår favoritbild av bron, kanske den mest populära vinkeln att filma den ifrån också...
Vi gick på bio en kväll och såg den nya Star Trek-filmen, (en riktigt bra film f.ö.) och minsann har de lyckats baka in San Francisco även i denna film. Det var verkligen speciellt att sitta på bio i samma stad som filmen på duken utspelade sig. Bion var en liten, mysig och gammaldags biograf, så det var inte anpassat, vilket är ovanligt för USA, men vi löste det som vanligt. Bio i USA kostar bara 60-70 kr, men popcorn och dryck tar de betalt desto mer för, så i slutändan blir det samma sak som i Sverige.
Dagen efter styrde vi kosan mot Yosemite National Park och några av världens största träd. Missa inte det!
Highway 1
Så var det dags att ta oss vidare från LA upp mot San Francisco. Vi skulle ta den omtalade Highway 1 som alla amerikaner vi träffat menade skulle vara världens vackraste väg. Jag var dock ganska skeptisk till det påståendet efter att vi sett the Great Ocean Road i Australien. Gun hade smittat oss med sin förkylning och vi var båda lite småfebriga på vägen vilket gjorde resan jobbigare då ingen av oss egentligen orkade köra. Nu var det dock dax för mig att börja då vägarna kändes lite mer humana att köra på med endast 2-3 filer. Det var riktigt läskigt och jag övade först på parkeringen till ett stort Outlet norr om LA. Gasen är tyvärr allt eller inget vilket gör att man lätt kör ryckigt hur man än försöker. Men, det var kul att få köra iaf!
Skönt att få köra igen!
Vi handlade ytterligare kläder och en present till min syster som fyller 40 år i höst. Det är så roligt när man får saker för en tredjedel av vad det skulle kostat hemma och både jag och Tomas hittade fina kläder att byta ut mot våra gamla skruttiga.
Efter shoppingen åkte vi för att sova vid början av Highway 1 finaste delar i Morro Bay, men inte innan vi avnjutit en äppelpajsglass på Coldstone!
Fransk vaniljglass, kanel, pajsmulor, ugnsbakade äpplen och kolasås. Så underbart gott!!
Vi påbörjade den vackra resan och svepte förbi vackra vyer med öppna landskap. Det hela påminde om vilda västern på många sätt och vindsnurror syntes på fälten som påminnelse om tider som flytt.
Det var vackert nere vid kusten i Morro bay
Varmt var det inte, men många tappra surfare var ute i kallvattnet tidigt på morgonen för att utnyttja de bästa vågorna
Helt plötsligt var det zebror längst med vägen vilket kändes ganska malplacerat. Dessa hade visst kommit dit på grund av att den f.d. ägaren till ett närliggande slott, Hearst Castle, hade ett privatägt zoo som sedan släppts ut på ägorna istället. Hearst Castle som vi eventuellt hade tänkt att besöka är ett av de mest påkostade husen i Kalifornien och klassas som ett nationellt arv. Det ägdes av George Hearst och senare hans son William Hearst som var en stor tidningsmogul i USA och även ägde flera gruvor. Tyvärr var det inga biljetter kvar till den touren som skulle funka för mig och dessutom hade jag riktigt ont i ryggen vilket i sig gjorde det mindre inbjudande.
Zebror i Kalifornien? Den excentriske Mr Hearst hade importerat alla möjliga exotiska djur och dessa trivdes tydligen bra trots det så annorlunda klimatet
Slottet som Hearst byggde
Vi åkte istället vidare, efter att ha sett slottet på avstånd, till området Big sur med vackra vyer och branta sluttningar ner mot det blågröna havet. Här stannade vi en bra stund och tittade på det välkända vattenfallet McWay. Vi träffade på två riktigt trevliga poliser som visade oss en bra väg där man kunde gå ut och ta vackra kort. Vi var ju självklart tvungna att ta ett kort med dem och deras vapen.
Härligt att vara här!
Freedom!
Den vackra kusten vid Big Sur
Vattenfallet McWay som forsar ner på stranden
Vi pratade lite med Highway patrol, som inte led av att patrullera en av de finare kuststräckorna i världen
Vackra vyer
Samma sträcka sedd från andra hållet
Senare på vägen stannade vi för att titta på elefantsälar som låg och solade sig längst kusten. Vi tyckte att de vara gigantiska, men förstod efter att ha pratat med en guide att det endast var de små elefantsälarna man såg nu. De största hanarna kan bli upp till 7 meter och väga upp till 6 ton. Stört stora alltså.
Fläskiga elefantsälar låg och solade i det behagliga vädret
Då och då bröade en säl till
Tomas: Lena somnade djupt och på ett mycket vackert område stannade jag och gick ner till havskanten för att ta några bilder. Det var höga vågor och starka strömmar och en stig ledde ut på en halveroderad platå. Man kunde även gå ut på en halvö av klippor vilket jag självklart gjorde.
Höga vågor kraschade in i klipporna med imponerande kraft
En fiskmås (?) satt ute på klipporna och såg sig omkring
Lena: Sträckan var mycket vacker med höga klippor och vågor, men kan trots detta inte jämföras med the Great Ocean Road (om du någon gång ska välja mellan de två så vet du vilken jag skulle rekommendera). Vi fortsatte trötta och nöjda hela vägen upp till San Francisco som Tomas berättar mer om i nästa inlägg.
Filmstudios och drömkyrkan
Universal studios, en av Hollywoods äldsta och mest kända filmstudios, har en temapark i LA som är en kombinerad nöjespark och museum. Vi åkte dit med stora förväntningar och blev inte besvikna!
Vi inledde dagen med att åka några av attraktionerna: Simpsons, the Mummy (en kort men häftig berg-och-dalbana) och Jurassic Park, ett blött äventyr. Kläderna torkade på nolltid med värmen som bjöds, så det var inget bekymmer. Några av mina favoritfilmer, Back to the future och Teminator 2 hade haft åkattraktioner förut men ersatts av nyare eftersom de tyvärr börjat blivit till åren. Som fantast gick man dock inte lottlös därifrån, de hade en monter med den äkta De-Loreanen som Marty och Doc reste i tiden med, häftigt att kolla in alla detaljer de smyckade ut den med.
På plats!
Så här såg ingången ut
Hajen
Jurassic Park
Blöt blev man vare sig man ville eller inte
Bilen som förgyllde så mångas barndom
Insidan av Doc's DeLorean
Vi åkte sedan Transformers, ingen favoritfilm direkt, men absolut den bästa attraktionen. Amerikanarna är duktiga på att tematisera sina åk, från att du kommer nära attraktionen förstärker allting illusionen att du är i filmens värld. Väggar, dekorationer, rullande filmer medan du står i kön, personalens dräkter, allting bygger upp inför den upplevelse du ska få under simulationen.
Vi gick också och kollade in en presentation av specialeffekter, uppbyggd som en show där de visade olika äldre och nyare tricks man använt för att göra filmer som King-Kong på 30-talet fram tills idag.
Ingången till attraktionen
Bumblebee skapade stämning utanför
En av höjdpunkterna var studioturen, en timmas åktur runt the studio backlot, som de kallar den, en helt enorm yta fylld av olika kulisser och världar de byggt upp och använder återkommande än idag för olika filmer. De har ett par kvarter New York t.ex. som de bara dekorerar om lite till olika filmer, ett område kallade de Europa, de har en hel vilda västernby, en tunnelbanestation, ett par artificiella sjöar som de använt bl.a. för Hajen, de har villaområdet till tv-serien Desperate Houseviwes, en flygplanskrasch-sajt som de använde till Världarnas krig med Tom Cruise, Psycho-motellet, Grinchen-byn, och dessutom bjöds vi på otaliga uppvisningar av specialeffekter under rundresan, bl.a. en attack av King Kong (den senaste versionen alltså).
En av fasaderna från ett av kvarteren. Alla dessa hus står alltså tomma och är till för filminspelningar
Rådhuset från Tillbaka till Framtiden!
Deras mexikanska by
Deras västernby
Europa
Tunnelbanan
Hamnen från Hajen är bara en liten konstgjord sjö
Grinchen
Bates motell ifrån Psycho
Flygplanskraschområdet från Världarnas Krig
Vi gick även på Waterworld, en vattenshow där de visade upp olika stunts, explosioner, galna hopp och fall från mycket höga höjder och skvätte ner oss i publiken.
Besöket avslutades med det obligatoriska spökhuset. Lena älskar ju att bli skrämd, vilket jag ofta och gärna utnyttjar, och i det tre våningar stora huset fanns mängder av läskiga statyer och överraskningar, ofta lurades man att titta åt fel håll för att bli skrämd bakifrån eller från sidan. Lena skrek och skrattade, jag gick bakom henne och skrattade åt henne. Vi bytte plats ett tag och de lyckades skrämma även mig, oväntat nog. Riktigt kul!
Vi åt glass på vår nya favorit Yogurthland och blev upphämtade av Gun för att äta tårta och fira att både hon och Lena fyller tant i år!
Ingången till showen. Allt var stilenligt utformat
Stuntshowens arena, några av skådisarna kan skymtas in action
Lenas favorit, spökhuset
Frankensteins monster stod vid utgången och tog avsked av oss besökare. Det är han som står upp.
Glada, blivande trettioåringar
Dagen efter hade Gun bokat in en gratisvisning av Paramount Studios. Hon känner en tjej som precis börjat jobba där och hon tog med oss runt som övning. Besöket var ett mer traditionellt studiebesök med information och kuriosa, till skillnad från Universal, som ju gjort en nöjespark av sitt ställe. Inte lika underhållande därmed, men ändå intressant, särskilt för mig som har sett de flesta av deras äldre kända filmer. Lena var inte fullt lika intresserad som jag och Gun var. Vi fick provsitta den berömda bänken där halva Forrest Gump utspelar sig och titta på deras New York och deras konstgjorda sjö som i nuläget användes som parkering.
Paramount studios
Forrest Tomas Gump
Så här fejk är New York som vi sett det i ett flertal filmer
När parkeringen är fylld med vatten spelar de in scener som skulle vara för farliga och dyra att göra i öppet vatten
Paramount är mest distributörer av film nuförtiden, visade det sig, och väldigt få filmer spelas in i deras studiområde. De har några tv-produktioner som Dr Phil och the Doctors, men annars var det inte mycket vi kände igen. Vår guide pekade ut var Hitchcock bott och var han spelade in olika filmer, Star Trek hade också spelat in här i början och hon berättade om hur Captain Kirk hade upptäckt att det brann i New York-kulissen och sprungit ut i bar överkropp med övrig kostym på sig vilket gjorde att folk trodde det var filminspelning när han ropade på hjälp. Captain Kirk saves New York from fire, lät rubriken i tidningen dagen efter.
Vi fortsatte dagen med att åka till Venice beach där den berömda Muscle beach ligger. Här har de ett gym ute i det fria bara hundra meter från havet och några riktigt biffiga män spände musklerna och lyfte vikter där. Självklart tog vi några mäktiga bilder på plats innan vi åkte vidare.
Flera av killarna kom naturligtvis fram och frågade hur jag hade tränat för att bli ett sånt muskelberg...
Lena visar upp sina imponerande biceps
Dagens höjdpunkt var besöket på Dream Center.
Clarence, en svensk man, visade oss runt området och berättade om det fantastiska arbete kyrkan utför i Los Angeles. För snart tjugo år sedan flyttade de till ett av de värsta områdena i staden och började adoptera kvarter och hjälpa fattiga och utslagna med allt de kan behöva. De hjälper över 30.000 fattiga familjer att behålla sina lägenheter genom att ge dem ett matpaket varje månad! Totalt delar de ut femhundratusen matpaket varje år. Denna församling jobbar ideellt och helt utan statligt stöd och överlever bara genom gåvor från privatpersoner och ibland av företag som vill stötta deras hjälpande verksamhet.
Clarence visade oss runt kyrkans lokaler och berättade engagerat om det arbete församlingen utför. Här på taket av huvudlokalen pekade han ut de olika husen i början av vår visning.
De har ett arbete som riktar sig mot traffickingoffer, prostituerade och ett för missbrukare där dessa själva väljer att skriva in sig på ett års avgiftning kombinerat med lärjungaskola. De går på möten och lär sig om Bibeln samtidigt som de får själavård och hjälper till med olika uppgifter. De har ett tillräckligt strängt schema för att inte hinna eller orka hitta på dumheter. När de vill kan de hoppa av, men då får de inte komma tillbaks på 30 dagar. Hoppar de av en andra gång tar det två månader innan de kan skrivas in igen och så vidare.
Skid Row är ett av områdena där mest droger florerar och där hälften av befolkningen är hemlösa och bor på gatan eller på otroligt sunkiga ställen. Även barn lever här. Församlingen går varje fredag kväll ut till dem och delar ut vatten, mat och hygienartiklar. Ibland tar de med sig kvastar och sopsäckar och plockar upp skräp och städar upp gatorna. De ber med människor och erbjuder dem att komma till kyrkan på söndagen med deras gratisbussar. Vidare har de en secondhandbutik som är gratis att "handla" i. Tio "kunder" i taget kommer in och får välja max tre plagg var. Kläderna är inte skräp, utan man är noga med att se till att bara rena och hela kläder finns här, donerar någon trasiga kläder återanvänds dessa som trasor.
Det finns ingen ände på deras engagemang och människor från hela världen åker dit för att hjälpa till, man kan kontakta dem på deras hemsida och boka upp sig på en eller flera veckors volontärarbete eller skänka pengar till deras arbete. Deras långsiktiga arbete har lett till ett enormt förtroende, bl.a. fick de en morgon se en fullastad lastbil från Hugo Boss anlända till deras parkering med tusentals jeans de ville skänka. När orkanen Katrina slog till i New Orleans ställde de upp och tog emot flera hundra människor som de tog hand om under ett år och hjälpte på fötter. Jag och Lena blev helt rörda av allt engagemang. En dag hoppas vi kunna resa hit igen och hjälpa dem med deras arbete.
Vi var trötta efter en lång dag men Clarence uppmanade oss att gå på kvällens gudstjänst. Han sa att vi bara hade sett halva sidan av församlingen, för att förstå det hela mer skulle vi gå på mötet också. Vi inhämtade lite energi på Yogurtland och åkte på mötet. Vi blev inte besvikna! Musiken var helt fantastisk och stämningen inne i lokalen helt otrolig. Pastorn berättade lite om vad de står i och en av killarna i avgiftningsprogrammet fick berätta sin historia. Det var helt tyst när han berättade om sin svåra uppväxt och sin väg till frälsning. Här ställde sig alla i församlingen upp och applåderade, först upp och högljuddast var alla hans vänner i lärjungaskolan där vad jag förstår inte ens alla själva är troende...ännu :)
Kort sagt var det en makalös kväll och vi blev än mer tagna, om möjligt. Det är underbart vad Gud gör, vi önskar få se mer av det i Sverige!
Vill du läsa mer om Dream Center, hittar du deras hemsida på:
http://www.dreamcenter.org/
Skärmar i taket och ett taggat lovsångsteam öppnade mötet, där mängder av unga människor stormade fram som till en konsert och firade loss.
Morgonen efter det otroligt intressanta besöket gav vi oss av norrut mot San Francisco, längs den berömda Highway 1. Mer om det i nästa inlägg.
Los Angeles
Så kom vi fram till vårt sista resmål, Amerika. Det är såklart en massa saker att se här under de sista 6 veckorna på vår resa, men det känns ändå som att vi snart är hemma igen. Vi hämtade först upp vår bil en bit utanför flygplatsen. Bilen vi hyrt hade handreglage för att även jag skulle kunna köra vilket kändes riktigt spännande. När vi kom dit fick jag dock ingen genomgång på hur det skulle användas och det tog ett tag att förstå (gas neråt och broms framåt). Dessutom skulle jag använda min vänstra hand för att gasa och bromsa vilket jag var totalt ovan vid och nu hade jag dessutom inte kört bil på sjukt länge. Jag var helt enkelt livrädd i början och efter ett tag fick Tomas ta över då fem filer på vägen kändes övermäktigt att börja med.
Här hämtar vi bilen.
Massa filer på vägarna. På den här bilden är det dock lite bilar jämfört med de konstanta köerna i centrala LA.
Los Angeles med all dess filmhistoria låg först på listan och vi skulle här hänga med underbara Gun Liljehall (vår brudtärna) som bott i LA i hela fem år och studerat just film i alla dess former. Det kändes superkul att äntligen få komma och se vart hon bott. Tyvärr gick det inte så smidigt som vi trott att fixa ett sim-kort med telefon och internet, och även om vi fått Guns adress hade vi därför ingen möjlighet att hitta dit. Vi blev felaktigt lovade av en riktigt otrevlig snubbe på Best Buy (borde snarare heta “Worst buy”) att internet skulle börja fungera inom en timma. Det stämde såklart inte och efter 1,5h gav vi upp. Vi letade då upp ett gratis wifi i köpcentrat där vi var, snyltade till oss koden och sökte upp adressen. (Det började aldrig fungera och efter en massa krångel följde Gun med och krävde tillbaka pengarna) Äntligen var vi på väg!
Redan första kvällen var vi ute på äventyr alla tre. Vi tittade på den berömda Hollywood-skylten och gick och tittade på stjärnorna på Walk of Fame. Gatan var full av liv och utklädda människor till diverse kända filmfigurer eller artister. Man fick ta kort på dem om man gav dem någon dollar i dricks. Vi valde ut några roliga snubbar som klätt ut sig till Wolverine och Transformers och tog några roliga kort. Här fanns diverse roliga saker man kunde gå in och titta på om man ville som Madame Tussauds med olika kända människor och Ripleys Believe it or Not. Överallt fanns oskarsstatyetter med diverse fina utmärkelser som bästa man eller lärare (vilket Tomas självklart borde få) och olika T- shorts som det stod Hollywood på. Vi gick dock bara fram och tillbaka och såg på stjärnorna och alla häftiga neonskyltar eftersom vi var möra efter resan.
Hollywoodskylten.
Tomas visar sin lycka över "sina" statyetter.
Jag och Gun vid Charles Chaplins stjärna.
Här har vi en Transformers-bil
Min favoritstjärna Michael Jackson
Vem är coolast?
Jag känner mig attackerad
Världens längsta man var verkligen lång!
Hollywood boulevard
Sjukt udda glasögon fanns att köpa
Eftersom det var Memorial day när vi var där så var det superrea i olika affärer. Detta var ju tvunget att utnyttjas och därför så åkte vi till en gigantisk outlet för att shoppa. Tomas och jag hittade massa fina saker som behövdes efter våra månader i samma kläder dag ut och dag in. Det roliga var att priset låg ungefär på en tredjedel av vad de normalt sett kostar hemma. Vi åt på LAs mest kända hamburgerställe In and Out efter shoppingen och sedan bar det iväg till Coldstone för att äta glass. De blandar precis vilken glass du vill efter att du valt vad du vill ha i. Du kan välja allt ifrån äppelpaj till snickers. Så sjukt gott helt enkelt!
Tomas mumsar på glass med smak av äppelpaj.
Tomas hade en vän, Breanne, som han senast träffade för ca 15 år sedan i Dala-Järna som nu bor i LA och arbetar som massör hos rika människor. Vi åkte till hennes bostad i Santa Monica för att träffas. Här bodde hon med närhet till stranden vilket verkade hur härligt som helst. Men kostar det så smakar det. Hyran för rummet i ett litet radhus låg på 9000 kr och det var inte stort. Då delade hon med en annan tjej som betalade lika mycket. Så totalt 18 000kr per månad för 2 personer.
Vi gick ut på restaurang och blev bjudna på världens godaste hamburgare (det godaste vi hittills smakat iaf) och tittade på den underbara stranden. Sedan åkte vi och åt ännu mer supergod glass på Yogurthland. Efteråt var vi så mätta att vi kunde spricka. Inte kommer man att gå ner i vikt i USA har vi snabbt kommit fram till, men gott är det!
Utsikten från Breannes hem.
Mums!
Tomas, Breanne och jag
Kvällsutsikt över stranden.
Dessa skyltar syntes lite överallt vilket kändes helt sjukt. Hade man ett läkarintyg fick man ha en liten mängd marijuana på sig utan att kunna åka fast.
I nästa inlägg skall Tomas berätta om Universal Studios, vårt besök på Paramount studios och Dream Centre. Missa inte det!
