Tomas & Lenas jorden runt-blogg

Vi kände som sagt att vi hade hittat en bra plats att softa på i Fiji. Stranden var tyvärr inte så skön utan bestod mest av koraller vilket gjorde att det var vasst för fötterna. Under vattnet var det dock fina koraller att snorkla i med många små fiskar. De hade även kanoter som vi fick låna vilket vi gjorde för att utforska det vattenbryt som var längre ut. Tomas åkte naturligtvis ut så långt med kanoten att han ramlade ur när en våg kom, till min förtjusning. 

Tambua sands hade även en fin pool som vi mestadels använde oss av när vi skulle bada då det var enklare och säkrare vid lågvatten. Tyvärr regnade det mycket när vi var här och det inte blev så mycket sol och bad som vi hoppats på. 

 

Eftersom hotellet låg ganska isolerat från både städer och ifrån konkurrerande resorter och restauranger fick vi äta här för det mesta. Tyvärr var maten ganska dyr och inte särskilt god. Det berodde på vem som stod i köket, och vi lärde oss att den yngre kocken lagade mycket godare mat än den äldre. Den äldre kocken lyckades både dränka stekt kyckling och grönsaker i oändliga mängder soja och overdosera en kycklingpasta med minst ett helt kar peppar. Personalen var i övrigt supergullig och i bakgrunden spelades nästan alltid kristen musik. Även på radion spelades många kristna låtar vilket var härligt. Tänk om man hade det så hemma!

 

En kväll hängde vi med två andra gäster i taxi till en annan restaurang för en buffé med show. Det var supertrevligt och vi fick välja på en mängd goda rätter och en riktigt fin efterrättsbuffé! Vi åt naturligtvis alldeles för mycket, men det var ju så gott! 

Showen var underhållande och en grupp med dansare och sångare visade upp sina förmågor. Dansen kan ofta vara energisk och utropen kraftfulla, vilket många barn som satt långt fram fick uppleva. Regelbundet ropade männen "Bula!" (som betyder hej) samtidigt som de tog några steg fram emot någon stackare och höll upp spjut, knivar eller andra skrämmande attiraljer medan de med iskall blick stirrade in i offrets ögon. De flesta skrattade chockat åt det, en liten tjej blev så rädd att hon såg helt förskräckt ut och slutade prata en lång stund efteråt. Vi satt som väl var lite för skyddat för att utsättas för deras attacker och skrattade gott åt de andra gästernas stundtals roade, stundtals förskräckta miner.

 

På söndagen gick vi till kyrkan där de firade mors dag och jag blev frambjuden att tala för församlingen vilket var väldigt roligt. Så nu har jag predikat utomlands på engelska också vilket självklart känns stort. Tyvärr var deras egna predikan på fijianska vilket gjorde det svårt att hänga med, men en del av lovsångerna var iaf på engelska. 

 

Samma morgon som vi skall åka ifrån Tambua Sands händer det som inte får hända. Jag går upp på toa runt klockan sex på morgonen och ser tre stycken små blodfyllda skalbaggar i sängen. Vi eller iaf jag, enligt synliga bett, har alltså blivit biten av bed bugs, eller väglöss som det så fint heter på svenska. Jag vet att jag fick bett redan första dagen, men jag trodde att det var myggbett då det inte var så många eller stora. Jag får panik. Tänk om vi nu får med oss dessa hemska djur i väskan!? Vi som hade packat upp alla kläder för första gången sen i januari och haft väskorna öppna under hela veckan! Vårt paradis förvandlades till ett skräckboende på bara några sekunder. 

 

Vi drar ut allt vi har och lägger det i solen tills eftermiddagen då vi skulle åka till Nadi. Väglössen skall dö över 50 grader och vi bad och hoppades på att de skulle vantrivas i solen och lämna våra kläder om de nu var där. Vi planerade också att lägga alla kläder i påsar och tvätta dem i kokande vatten när tillfälle gavs. Åh, så jobbigt allt blev. Min mardröm om att bli biten av bed bugs eller väglöss som det heter på svenska hade blivit sann. I huvudet utspelades ett skräckscenario att få med sig dessa djur hem. De kan ju i princip förstöra en hel lägenhet. Nej, det får helt enkelt inte ske! 

 

Vi solade liksom våra saker och kläder på förmiddagen och checkade sedan ut för att ta oss tillbaka till Nadi och hotellet Wailoaloa. Dagen därpå går vi upp tidigt för att hinna gå till polisen och hämta upp våra pengar. Vi får då reda på att Vere har lämnat en del av de pengar som hon lovat, men inte hela summan. Hon hade lovat oss och polisen att komma in med det senare vilket inte hade skett. Både hennes mobil var avstängd liksom hennes kollegors. Polisen trodde att hon troligtvis hade hon flytt ut på landet någonstans då det hela resulterat i att hela resebyrån hade blivit utslängd från flygplatsen. Nu kunde de inte längre lura folk iaf vilket kändes riktigt bra. Polisen berättade att de haft liknande problem för några år sedan men att de varit skonade från dem ett tag nu. Troligtvis hade de börjat igen utan polisens vetskap. 

 

Fiji var helt enkelt inte det jag hade förväntat mig och priserna för ett någorlunda bra boende var alldeles för högt. Inte ens den resorten som normalt kostade 460$,dvs ca 3000kr natten var särskilt imponerande jämfört med vad den kostade. Jag kommer inte åka hit igen och jag rekommenderar det inte till någon annan heller. Det finns massa andra sjukt fina öar att åka till där man får det man betalar för.   

 

Lite pengar fattigare än förväntat lämnade vi nu Fiji i hopp om att få en mycket trevligare vistelse på Cook Island. Så mycket värre än det här kunde det ju iaf inte bli. 

Som ni redan läst, inleddes vistelsen på Fiji med ett smärre fiasko, men efter 4-5 dagar hade vi hittat till en resort vid Korallkusten och kunde börja ta igen förlorad tid. 

Planen var att toksofta på Fiji, efter det höga tempot i Australien och Nya Zeeland. Att sova länge, slöa vid poolen, lösa korsord och inte göra något. Men så läste jag (redan andra dagen) rubriken på en broschyr: "Shark diving", och så var det kört med den planen. 

 

Vi bokade in det redan dagen efter, men man var tvungen att ha dykcert, så Lena kunde tyvärr inte följa med, något som hon verkligen ville!

Jag har snorklat med hajar en gång förut, i Malaysia, men då var det bara vitfenade revhajar, samma typ som jag såg vid barriärrevet i Australien i mars. Här på Fiji däremot har de inte mindre än åtta typer av hajar som regelbundet dyker upp, varav två av de tre farligaste typerna: tjurhaj och tigerhaj! 

Kicken var så total när jag tänkte på det att jag var faktiskt betydligt mer upprymd och nervös över detta än vad jag var före bungy och fallskärmshoppningen. Där vet man vad som ska hända, man har utrustning som är checkad och klar, det är spännande men närmast ofarligt. Men hur vet man att man kan lita på en oberäknelig haj när man är på 25 meters djup??? Kunde inte sluta prata om det, och stackars Lena ville bara att jag skulle sluta prata om det, hon ville verkligen med!

 

Dagen efter, halv sju, hämtades jag av taxin och vi åkte en timme till hamnen där dykfirman Aqua-Trek Beqa utgår ifrån. Medan jag käkade en rejäl frukost läste jag igenom kontraktet där man avsäger sig all rätt för mig och mina arvingar att stämma företaget i händelse av personskador eller död, en betryggande läsning. Jag skrev självklart på och fick tilldelad min dykutrustning, en ganska sliten sådan, bör tilläggas. Håliga och småtrasiga dykdräkter och en simfena med hål i hälen som jag genast bytte ut. 

 

 

Båtresan tog endast en kvart, en aning skrämmande med tanke på att man surfar och badar ganska nära vår dyksajt och vattnet är bokstavligen fullt av hajar!

Det guppade rejält och regnade nästan lika mycket. Vi var ca femton certifierade dykare på båten varav någon skulle filma, någon var hajinstruktör från Australien (!) och några fijier var hajmatare och värdar för hajdyket. Jag insåg att jag utan planering hamnat i en av världens absolut främsta hajdykningsfirmor när den australiensiska instruktören sa att hon bokat det här ett år i förväg och var här för att dyka flera dagar i rad. 

 

Jag kikade spänt ner i vattnet och det virvlade redan runt mängder av förväntansfulla och hungriga hajar. Blandningen av upprymdhet och nervositet var total. Innan man hoppar i brukar man alltid kolla utrustningen hos varandra, två och två, men här var det inte tal om det. Bara att hoppa i. Kändes lite galet eftersom jag tog dykcertet för tio år sedan och bara dykt vid två tillfällen sen dess. Till råga på allt skulle vi gå djupare än jag gjort förut och vattnet var fullt av haj! Absurt. 

 

 

Jag hoppade i och tappade mitt viktbälte. Jag insåg inte det från början, men när alla började försvinna under vattnet och jag inte tog mig ner, förstod jag att något var galet. Vi fixade in lite vikter i min flytväst och jag var redo att påbörja dyket på riktigt. Nu var alla andra nästan nere på botten och jag fick dyka ner med killen som hade hajmaten med sig...i en plastsäck! Gissa om vi var populära. Hundratals fiskar svärmade runt oss, flera småhajar och på botten väntade två stora tjurhajar på ca tre meter. Jag tog plats bredvid de andra dykarna bakom ett rep som markerade var vi som publik skulle hålla hus och skiljde oss från arenan, som de kallade den, där utfodringen skulle äga rum. Vad som hände sedan är svårt att beskriva. Det var närmast kaos. Dykarna förvarade fiskavfallet i stora lådor och öppnade för att plocka fram godbitar som de sedan matade hajarna med. Samtidigt virvlade hundratals hungriga men mindre fiskar och väntade på sin tur. Ibland kom det en extra stor haj och då aktade sig stimmen och lät störst gå först. Hur många hajar såg vi? Omöjligt att säga. De var överallt. Två eller tre av dem var riktigt stora tjurhajar, över tre meter, ett tjugotal var mellan en och två meter och resten (ett hundratal) var upp till en meter långa. Det var tjurhajar, vitfenade revhajar, gråa revhajar och nursesharks, vad det nu heter på svenska. Tigerhajen dök tyvärr aldrig upp, de är de största av dem som brukar dyka upp, de kan bli upp till 5-6 meter långa.

 

 

Efter tjugo minuter på botten steg vi upp till ytan för att återställa kvävebalansen i kroppen och förbereda det andra dyket. På vägen upp såg jag hur en av instruktörerna närmade sig en 2-3 meter lång haj bakifrån och klappade den på stjärtfenan! Galet coolt. 

 

Vi kom upp och serverades saft och kex i väntan på nästa dyk.

En japan på båten blev sjösjuk av vågorna och fick hoppa i vattnet för att slippa kräkas. När vi satt och pratade om upplevelsen fick jag veta att alla andra hade fått simma in i hajstimmen och ta på hajarna! Hur kunde jag ha missat det? Jag hade fått lite besvär med öronen, tryckutjämningen, och börjat bege mig uppåt lite i förväg, men detta var ju sjukt bittert! Jag upplyste instruktörerna och de lovade att fixa till det. Kaptenen på fartyget pekade på en av dykarna och sa: "your job this dive is to make sure he gets to pat a shark". 

 

Efter en timme på båten hoppade vi i igen och simmade ner till en annan arena på 18 meters djup. Alla tog plats bakom repet och instruktören vinkade fram mig. Där låg en 2 meter lång nurseshark och letade mat i en behållare. Instruktören gjorde tecken åt mig och jag kände på dess stjärtfena. Som grovkornigt sandpapper, hårt och stabilt men ändå mjukt på något sätt. Mer, pekade instruktören åt mig, så jag kände på dess mage och klappade den. Hela tiden fortsatte hajen leta i tunnan och verkade helt obrydd om situationen. Jag simmade tillbaks i extas och tog plats på "läktaren". 

 

 

Dykarna hade haft med sig ny säck med fiskdelar och lagt den i en kista på botten. Nu höll de fram stora fiskhuvuden åt tjurhajarna som åt ut händerna på dem. En mindre haj hade listat ut var förrådet fanns och försökte ta sig in i kistan, men hajmatsdykaren var inte sen att knuffa undan honom. Då hajen enträget fortsatte ta sig in slog dykaren till hajen med knytnäven! Han fistade en haj! Sjuk grej. Hela tiden satt vi på tre meters avstånd och beskådade spektaklet. En av de stora hajarna tog plötsligt sikte mot mig, den tittade mig i ögonen och simmade mot mig. Jag tittade tillbaks och den passerade mig så nära att jag kunde sträckt ut handen och tagit på den. Det hela var surrealistiskt. Här var vi på botten av havet, i deras hemmiljö och de lät oss mata dem, se på dem och t.o.m. ta på dem.

 

 

Fiskdelarna började tryta och de fijianska dykarna lyfte upp hela tunnan, en soptunna, fyra fem meter från marken och tömde den uppochner med hjälp av ett rep. Genast flög alla fiskarna in i det sjunkande fiskrenset och högg efter allt som fanns. Först de små och snart de stora, vilket skrämde iväg de mindre, men bara lite. De visste att de inte stod på matsedeln idag. Vi lämnade smulätandet åt slumpen och begav oss uppåt. Jag letade upp en av vikterna från bältet jag tidigare tappat och fick kämpa motströms för att få tag på det. Det var galet strömt!

 

 

Vi tog oss upp på båten och återvände hemåt, regnet hade upphört och havet lugnat ner sig. Hajarna var mätta, vi var oerhört belåtna och naturligtvis köpte jag dvd:n med det otroliga hajdyket. Det enda minuset var att detta skulle bli otroligt svårt att överträffa i framtiden...

Våra kära läsare. Jag antar att ni funderar över vad som hänt oss då vi inte skrivit på så länge. Det är bara så enkelt som att internet på Cook Island var svindyrt och därför valde vi att inte publicera något där. Nu hoppas vi på att kunna publicera många intressanta inlägg på kort tid. Trevlig läsning till er alla! 

Äntligen var det dags att åka till Fiji för att ta det lugnt. Min rygg hade fått sjukt mycket stryk av allt bilåkande och smärtan var nästintill olidlig. Nu var målet att softa maximalt efter allt tokigt och påfrestande i Nya Zealand. Vi hade tyvärr inte planerat mer än vår första hotellnatt i Nadi för att sedan där fundera ut vad skulle åka vidare till. Nadi är dit i princip alla flyg kommer, men de flesta åker vidare till sol och bad på någon mindre ö eller neråt till Korallkusten. 

 

När vi satt och väntade på taxin till hotellet kom det fram en mycket trevlig kvinna och började prata med oss. Hon frågade oss vart vi skulle och vi berättade att vi planerade att åka neråt Korallkusten. Hon berättade då att det varit ett stort oväder som förstört korallerna och fyllt stränderna med skräp, vilket gjorde att man inte kunde bada där. Det lät ju inte bra. Hmm, var skulle vi åka nu. Hon erbjöd oss sin hjälp att hitta ett annat boende eftersom hon jobbade på en liten turistbyrå en trappa upp. Vi sade att vi ville ha ett boende som funkade med rullstolen och som var nära stranden. Hon erbjöd oss ett backpackerställe på Mana Island. Maten ingick och dessutom hade man tillgång till den fina resortens strand och pool som låg intill. Det skulle funka bra med rullstolen, det fanns asfalt på flera ställen och marken var packat hårt utanför boendet enligt Vere som hon hette. Perfekt, ett ställe som inte var allt för dyrt som skulle funka! Hon visade fina bilder ifrån stranden och hur härligt det såg ut på ön och hjälpte oss också att boka båttaxi ut till ön. 

 

Vi åkte till vårt hotel Wailoaloa vilket var billigt och bra men det låg tyvärr allt för nära flygplatsen då man hörde varje start och landning. Det var dock ett perfekt ställe att bo på efter ankomst och innan avgång i Nadi eftersom Wailoaloa erbjöd gratis taxi till och från hotellet till flygplatsen. Vi åkte dit, sov, och åkte direkt vidare med taxi mot vårt resmål Mana Island. Vi fick vänta på stranden där vi skulle ta en taxi-båt tillsammans med andra backpackers.   

 

Båtturen var vacker och vi fick se många fina små öar. Det enda som oroade mig var att alla öar vi såg enbart var täckta av sand och lite palmer. Jag intalade mig själv att det troligtvis var en större ö vi skulle till och att den skulle vara bättre.  

 

Vi kom fram till vårt drömställe eller hur var det nu, mardrömställe kanske man skall kalla det. Överallt var det djup sand. Det packade underlaget Vere hade pratat om var som bortblåst och vårt fina backpackerställe var snarare ett gigantiskt skjul. Vid välkomstinformationen fick vi genast reda på att man absolut inte fick använda resortens strand (tvärtemot vad Vere hade sagt) Vi blev sedan efter en välkomstsång visade till vårt rum. En chock infann sig när vi förstod att vi just betalat sju nätter för att bo i ett rum med hål i taket, en säng som var gammal och äcklig och endast ett litet rostigt bord där vi kunde ställa våra saker. Inte blev det bättre när vi insåg att jag inte kunde duscha och att vattnet för övrigt bara fungerade lite då och då. Detta i kombination med dåliga rör gjorde att det konstant var stopp i toan. Maten, som i sig inte var någon höjdare, serverades i en matsal med djup sand och tröskeln ner från golvet i baracken till sanden var ca 40 cm vare sig man skulle äta eller gå ut utanför boendet.

Det här skulle inte gå insåg vi ganska snart och vi funderade på hur vi skulle göra. Tomas gick runt ön för att se hur det såg ut på den fina resorten och om det skulle fungera där. Det såg bättre ut och vi frågade hur mycket det skulle kosta. De berättade då att man kunde få ett specialpris om man bokade på nätet. Normalt kostade det 460$ per natt men om man bokade via nätet kunde man få det för 260$. Självklart trodde vi att de pratade om fijidollar som är värda runt 3,50kr, men när vi sedan på internet insåg att de pratade om amerikanska dollar såg vi ingen annan utväg än att ta oss ifrån ön. Vi bokade iaf ett billigt fyrstjärnigt hotell i Nadi som verkade najs med pool och frukost till natten efter. Nu var det bara att försöka att få tillbaka våra pengar. Vi letade efter ägaren till Mana backpackers som hostelet hette utan resultat och bestämde oss i stället för att ta ett kvällsdopp och försöka njuta i den mån vi kunde. 

 

På kvällen var det fixat med typisk dans ifrån Fiji och vi blev också bjudna på eldblåsning. Det var väldigt trevligt och vi pratade med många härliga backpackers. Det var väldigt mysig familjär stämning, och hade det inte varit för all sand och de sunkiga rummen hade det varit supertrevligt. Vi träffade även några andra svenska tjejer som även dom hade blivit lurade av Vere. Hon hade lovat dom aircondition och i stället bodde de i ett rum som hade både råttor och bed bugs. Usch!  

 

Dagen efter begav vi oss tillbaka till Nadi. Vi hade fått en del av pengarna tillbaka av Mana backpackers och skulle nu försöka få tillbaka vår andel av Vere som hade lurat oss. Något inuti mig sade att det skulle troligtvis bli väldigt svårt. Vi möttes av en annan kvinna som vi träffat på vägen dit vid namn Mary. Hon hade Veres nummer och ringde upp henne. Vere lovade henne att hon skulle komma till vårt hotell med pengarna på kvällen. Oj, skulle det gå så lätt tänkte vi, va skönt! 

Men till kvällen kom det ingen Vere och inte heller dagen därpå trots nya samtal både till Vere och Mary som nu hade stängt av sina telefoner. Vi bestämde oss därför att kontakta polisen. Även om vi inte skulle få några pengar tillbaka kändes det ju iaf viktigt att hon inte skulle kunna få lura fler turister efter oss. 

 

Managern till hotellet vi bodde på skjutsade oss till turistpolisen. Här var det två kvinnor som genast tog tag i ärendet. De visste vem Vere var och försökte få tag på henne. Till slut efter att ha ringt omvägar ifrån en väninna då Vere inte svarade på polisens nummer så fick vi tag på henne. Hon lovade då att ta med sig pengar samma kväll till polisen. Vi åkte tillbaka till vårat hotell och planerade att åka ner till Korallkusten som vi tänkt redan från början. Vi skulle hämta pengarna på vägen tillbaka för att inte tappa mer tid.

 

Vårt hotell som vi bodde på var för övrigt det sämsta fyrstjärniga hotellet jag någonsin bott på. Det hela var ett stort fuskbygge där i princip inget funkade och personalen visste inte vad de skulle göra. 

Poolen var inte användbar eftersom det växte massa alger i den. Duschen bredvid poolen var trasig. Bubbelpolen hade inget vattnet sig. Vi hade inget varmvatten i duschen. Vi hade en feting-TV men inga kanalen att titta på och utsikten var mot en grumlig å. Mestadels av personalen varken kunde eller ville göra det som de skulle. Kocken ville bara gå hem och fick panik på morgonen då vi var hela sex stycken samtidigt som ville ha frukost. Han brände vid våra mackor och att få in frukt, flingor, mjölk, ägg och juice tog närmare 40 minuter. Städerskan kom inte och städade innan vi frågade managern om man skulle få städat. Ja, man förstod helt enkelt varför det knappt var några som bodde på hotellet. Vi ville inte bo kvar heller, men var tvungna att fixa allt med polisen och orkade inte byta boende för bara en natt till.

 

Vi hittade ett hotell på Korallkusten som hette Tambua Sands. Här verkade det som om vi skulle kunna koppla av och ha det gott. Vi tog bussen ifrån Nadi söderut för att nå vårt mål. Väl framme kändes det hur skönt som helst. Äntligen hade vi hittat det vi ville. Det var lugnt och skönt och omgivningen var vacker. Vi fick en egen liten stuga längst med stranden och hade en underbar utsikt.