Tomas & Lenas jorden runt-blogg

Nu var det dags att besöka de berömda glaciärerna Fox och Franz Josef. Även här var det regnigt och vi bestämde oss för att trotsa regnet än en gång den första dagen genom att ta oss fram så långt det gick utan helikopter fram till Frans Josef. Det kändes som en av dagsetapperna i Mot alla odds att ta sig fram. Det var skitigt, blött och en blandning av små och stora stenar. Tur att jag och Tomas är sjukt envisa. Man såg hur folk glodde och i sitt stinna sinne funderade på om vi var riktigt kloka som gett oss ut bland stenarna. När vi tagit oss halvvägs måste jag medge att de troligtvis hade rätt. Jag var skitig, kall och dyngsur,och det blev ju inte bättre då jag på tillbakavägen ramlade baklänges ur rullstolen då drivringarna var hala av allt regn. Men vi klarade det och det kändes som en seger efteråt! 

 

Dagen efter såg det ut att vara bättre väder och vi bestämde oss för att kolla om det fanns möjlighet att hoppa skydive. Detta var nog mest min idé då jag alltid ha velat prova på att göra ett hopp. Tomas fick ju göra ett på sin svensexa så han hade ju redan testat en gång. Här mötte vi Marc, en erfaren hoppare som t.o.m. hade hoppat skydive i rullstol. Han lovade att ta väl hand om mig i ett tandemhopp vilket kändes tryggt och säkert. Vi fick tid att hoppa klockan 11 och eftersom klockan nu endast var halv nio bestämde vi för att ta en titt på Fox Glacier. 

 

Tomas ville egentligen göra en riktigt isklättring, men tyvärr var alla guidade turer helt fullbokade nu när det äntligen var tillräckligt bra väder för att besöka glaciärerna. Man kunde även gå en halvdagstur, men det kändes inte så roligt i jämförelse, så vi bestämde oss för att ta oss så långt man kunde utan att betala innan vi skulle göra vårt skydive. 

 

Det var sådan skillnad att äntligen få bra väder. Allt blir så mycket lättare och roligare då. På bilvägen till glaciären såg man skyltar hur långt glaciären en gång sträckt sig. Det som syns idag är bara en spillra av det som fanns bara för bara 100 år sedan. Det måste ha varit så otroligt häftigt då med ett gigantiskt istäcke som sträckte långt ner igenom regnskogen. Det man nu kan se utan att ta sig upp med helikopter på själva glaciären är is täckt med smutsigt grus (mindre mäktigt med andra ord). I området runt glaciären fanns också vackra vattenfall och en liten sjö som hade en otroligt vacker grön färg. 

 

När det var sedan var dags att göra vårt skydive fick vi ta på oss specialanpassade dräkter som var allt annat än snygga. De liknade jokerdräkter, och i kombination med de otroligt roliga mössorna och fula glasögonen var vi nu redo att hoppa. Jag, Tomas och en snubbe från Holland åkte upp på 16 000 fot (ca 5000m) i ett litet flygplan. Skulle man hoppa så här högt uppifrån fick man även syre i en liten mask på vägen upp. När det sedan var dags att hoppa så var jag först på tur. Ja, jag hann tänka både en och två gånger vad det är jag faktiskt håller på med. Kastar mig ut ur ett plan! Sjukt spännande och läskigt på samma gång. Jag drog ner mina glasögon, tog bort syrgasen och vi öppnade luckan. Därefter drog vi ut benen och jag lutade mitt huvud mot Marcs axel. Nu var det ingen återvändo och vi slängde oss ut! Woho! I hela 60 sekunder föll vi fritt emot marken. Det blåste sjukt mycket men var riktigt häftigt då man kunde se de snöklädda topparna ovanför molnen samtidigt som man skymtade havet och de två glaciärerna. Vilken känsla! Det gick inte att skrika eftersom man föll så fort att det blev helt torrt i munnen bara man öppnade den. När Marc sedan drog så att fallskärmen vecklades ut var det riktigt gött att bara segla runt och titta på den vackra utsikten. Man ville inte att det skulle ta slut! Jag fick testa på att styra fallskärmen lite grann vilket var kul. Tomas lekte så mycket med sin så han åkte runt som i en spiral ner mot marken. Jag ville hellre dra ut på min flygtid och seglade runt så länge det gick. Det var en vacker utsikt även längre ner över Fox gracier, gröna fält med betande kor och en vacker sjö, Matheson Lake. 

 

 

Vi åkte på eftermiddagen vidare mot nästa mål, Wanaka. Här checkade vi i kvällens mörker in utan att ana det vackra som väntade. När vi dagen efter vaknade insåg vi snart att detta var en otroligt vacker plats. Höga berg sträckte sig upp vid båda sidor om Lake Wanaka som hade ett härligt landskap liknande de omgivningar som finns i filmen sagan om ringen. Vi bestämde oss för att spendera förmiddagen runt sjön för att se dess vackra omgivningar för att senare fortsätta ner mot Queenstown på eftermiddagen. I Queenstown finns det nämligen en del inspelningsplatser från sagan om ringen som Tomas gärna ville se. Själv hade jag gärna spenderat mera tid här för att gå runt sjön och fått uppleva naturen på närmare håll. 

 

 

Vägen mot Queenstown var en fantastisk upplevelse i sig. Den var asfalterad i sin helhet så sent som år 2000 och var dessutom Nya Zeelands högst belägna asfalterade väg. Utsikten var fantastisk och man kunde se över molnen då man åkte. Vi mötte dessutom cyklister som var på väg uppför stigningen vilket måste ha varit sjukt jobbigt. 

 

Vi hade blivit tipsade om att se staden Arrowtown som hade bevarat sitt gamla utseende från guldgrävartiden på 1800-talet. Tyvärr kändes den som en riktig turistfälla när vi kom dit och det enda vi tyckte var värt att fota var den otroligt färgglada och vackra sluttningen med vackra höstfärger som kantade staden. Vi tog oss snabbt vidare för att runt klockan 13 komma fram till Queenstown. Vad vi hittade på där för busigt skall Tomas berätta om i nästa inlägg. Missa inte det!