Tomas & Lenas jorden runt-blogg

Efter ett oförglömligt besök i Hobbiton, fortsatte vi färden. Nästa stopp gjorde vi vid en vattenkälla omgiven av redwoodträd som importerats från USA för 100 år sedan. Trots sin ringa (...) ålder var de högsta redan 55 meter höga och hade en imponerande omkrets!

 

Vi skulle bo hos Maurizio och Sharons son Jonathan med familj i Rotorua, en stad känd för sin tunna jordskorpa, vilket innebär att det finns flera geysrar och heta bubblande lerpölar där. Vi besökte parken som luktade, ja faktiskt, äggfis! Sorgligt nog är inte bara parken drabbad av denna ångande, vidriga stank, stora delar av stan lider av samma åkomma. Vi steg trots detta in i dimman, andades in djupt och beskådade stadens stolthet. 

 

Det var mängder av hål i parken med varierande geotermisk aktivitet, i vissa svällde långsamma stora lerbubblor upp ur illaluktande lera, i andra kokade det på rejält med närmare hundragradigt vatten. Ånga steg upp ur många av hålen och ibland var det riktigt mycket svavel omkring dem. Mitt i parken fanns det en stor sjö av hett vatten med svavelkontur och stigande ånga som rörde sig över vattnet. De hade gjort en ramp ut så vi kunde se det på närmare håll, men överallt var det varningsskyltar. Tydligen hade två pojkar fallit i en grop något år tidigare och bränt ihjäl sig då de inte lyckades ta sig upp igen. Med detta i bakhuvudet höll vi oss på behörigt avstånd och efter att ha sett tillräckligt åkte vi hem till Jonathan och Natasha, eller John & Tash, som de själva föredrog att kallas. 

 

 

De gav oss ett varmt välkomnande och vi åt lasagne och pratade långt in på kvällen. Barnen, Lucia och Caeleb, var lite avvaktande till en början, särskilt Caeleb eftersom vi lagt beslag på hans sovrum, men så småningom smälte de och ville skjutsa runt Lena i hela lägenheten.

Dagen efter spöregnade det och vi passade på att sova länge och slöa maximalt. Tash hyrde sagan om ringen på bluray (de hade nyss köpt en spelare) och vi tittade på första filmen tillsammans. Speciellt att se den efter att ha varit i Hobbiton bara dagen innan! 

 

 

Vi stannade ett helt dygn längre än beräknat alltså, och efter ytterligare en trevlig afton ihop gav vi oss iväg i riktning mot lake Taupo, som ligger ett par timmar söder om Rotorua.

 

Ett hett tips vi fått med oss var att se några sjöar i trakten, Blue och Green lake. GPS:en fick ansvaret att leda oss dit, något som oftast fungerat ypperligt. Rutt 1 ledde oss dock inte så smidigt som kartan utlovade, plötsligt befann vi oss på en privat väg med en bom framför. Bommen var dock öppen och i korkad optimism ignorerade vi skylten som förbjöd oss åka in. Det är nog bara en kort sträcka, resonerade vi, alternativet att åka tillbaks ett par mil kändes orimligt.

 

Kartan som sett så lättläst ut tidigare stämde dock plötsligt inte med verkligheten och mängder av alternativa småvägar konkurrerade envist med den enda väg som gps:en redovisade. Inte nog med det, vägen såg på mobilen ut att vara rena motorvägen, i verkligheten segade vi oss snart fram på en skogsbilväg som stundtals lämpat sig bättre för traktorer. Ångesten tog alltmer överhanden när vi efter över en timmes irrande kom fram till en låst bom som förhindrade all kontakt med asfalten utanför. Ytterligare en timme slösades bort i sökandet efter vägen ut, och efter att ha trampat skorna fulla med hundskit under en rekognoscens hittade vi slutligen en låst bom till, denna gång i närheten av en turistbyrå som efter hundra frågor äntligen låste upp bommen och släppte ut oss i friheten!

 

 

Vi tog en snabb titt på sjöarna men i regnet var vi inte sugna på att stanna längre tid där utan fullbordade fiaskot genom att vända tillbaka mot Rotorua och vägen söderut mot Taupo. Innan vi hunnit ut ur samhället stannade vi dock för att trösta oss vid Rotoruas Zorbbacke, som skryter med att vara landets längsta. 

Zorb är ett nya zealändskt påhitt som går ut på att man rullar en mycket stor boll nedför en mycket brant backe. Inuti bollen finns en mindre boll med lite vatten inuti, däri lägger man sig och flyter/rullas ned i hög fart. 

 

Vi gjorde en tandemzorbning och valde den längsta backen, som inte går lika snabbt men pågår desto längre. Det var sjukt roligt och Lena skrek mig döv som bara hon kan göra medan jag höll i henne med ena armen och en liten filmkamera i andra. Vi köpte filmen såklart, tyvärr har vi inte möjlighet att lägga upp den, det tar för mycket bandbredd. Vid ett framtida besök i vårt lägenhet finns dock möjlighet att önska en privat visning om nyfikenheten skulle bli alltför outhärdlig. 

 

 

Lite yra i bollen (...) fortsatte vi söderut och med en timma kvar till slutmålet Taupo stannade vi vid ett utomhusbad vars vatten endast kommer från varma källor. En bäck med kokande vatten fyller på bassängerna (efter att ha kylts av under några platåer) och i sex olika bassänger med temperaturer från 37-41 grader simmade vi runt och njöt av värmen, regnet hade nämligen hållit i även hela denna dag, med kyla och rå luft som resultat. Vattnet är helt obehandlat och inget klor hade tillsatts, vilket kändes naturligt och härligt, däremot luktade våra badkläder inget vidare dagen efter, speciellt efter att vi glömt ta in dem på tork. 

 

 

Mörkret föll över badet och vi rullade vidare sista sträckan till Lake Taupo och tog in på ett hostel mitt i stan som ligger precis intill sjön. Subway räddade oss från svält, en kost som blivit allt vanligare på slutet, och kvällen avslutades med bloggande och allmänt softande.