Tomas & Lenas jorden runt-blogg

 Så anlände vi till ett av våra huvudresmål i Nya Zeeland, Waitomo Caves. Här skulle man förutom fantastiska grottor kunna se de omtalade “glow worms”, eller lysmaskar som det heter på svenska. Vi var osäkra på om det skulle fungera att komma ner i grottorna över huvudtaget för min del med rullstol och blev väldigt positivt överraskade då vi fick reda på att det fanns en grotta vid namn Ruakuri som var helt utan trappor. Woho! Äntligen någon som har tänkt till! Grottan är den enda rullstolsvänliga på den södra hemisfären vilket visar hur ovanligt det är med bra tillgänglighet i grottor. Jag blev än en gång mycket imponerad av Nya Zeeland och deras tillgänglighet.   

 

Tomas funderade på att göra en äventyrsklättring i grottorna, men efter att ha sett priset på runt 2000kr för en heldag valde han, till min lycka, att följa med mig (När du är med nästa gång Nurp så får ni åka dit och uppleva äventyret ihop ist). 

 

När vi kom fram till grottan möttes vi av en utsida bestående av samma sten som pancake rocks, det ställe vi tidigare beskådat i Punakaki, dvs kalksten som urholkats i ett pannkakslagersliknande mönster. När vi sedan kom igenom ingången skulle vi gå som i en spiral ca 60 meter neråt i ett gigantisk cementrör för att komma till själva grottan. Innan vi började vår färd stängde vår guide dörren och sjöng en sång på Maori i mörkret. Det var en fantastisk akustik där inne, bättre än någon kyrka jag någonsin varit i, och guiden hade en riktigt bra röst. I mitten droppade vatten på en kalksten som befann sig längst ner vilket gav platsen en mystisk känsla.

 

 

Jag älskade att jag kunde ta mig ner helt själv trots att det var lite läskigt att rulla fram i mörkret. Man var rädd att det skulle hugga tag i stolen och att man skulle ligga där som ett fån på marken. Det gick som tur var bra och väl nere gick vi in i själva grottan. Det var strängt förbjudet att ta på formationerna, och böter upp till 10 000$ kunde ges (En liten kille på ca 10 år påminde sin pappa om detta minst hundra gånger vilket gjorde det hela lite komiskt). 

 

Grottan i sig var helt fantastiskt vacker med olika slags formationer. Formationerna, eller stalaktiter och stalagmiter som de egentligen heter, har bildats genom att vatten sipprat igenom de jordlager som befinner sig ovan. Vattnet har därmed dragit med sig kalk och skalrester innehållande kalk från musslor och snäckor som finns i marken. Eftersom det finns mycket skalrester ovanför Ruakura är det ovanligt vacker vit färg här inne gentemot många andra grottor. Kalkstenen i grottan tyder på att den en gång i tiden varit under vatten. Mycket intressant! (eller hur Fryxen?)

 

Vi gick dessutom en del i helt bäcksvart mörker. Man kunde inte ens se handen framför sig vilket gjorde att man fick inblick i hur det måste vara att vara blind. Det var en annorlunda och lite läskig upplevelse och det blev ju inte bättre av att man dessutom hade behövt huka för långt nedstickande stalaktiter ganska snart innan de släckte ner. Kändes nog nästan säkrare att sitta ner än att gå stående kan jag tänka mig. 

 

Efter det kom vi fram till lysmaskarna, eller larver som det egentligen är, som producerar ljus när de bryter ner syre till vatten och därmed blir elektriskt laddade. De såg ut som en stjärnhimmel i taket och ljuset speglade sig i vattnet nedanför. Man trodde att vattnet var mycket längre ner än det verkligen var vilket gav en häftig optisk illusion. 

 

 

Längre in i grottan var det riktigt tajt och jag var glad att min rullstol är så smal som den är. Överallt fanns det små sidogångar där man inte fick gå in och man blev riktigt sugen på att utforska varenda liten del av grottan. Måste varit grymt häftigt att ha hittat grottan en gång i tiden och därmed utforska den med vetskapen om att troligtvis ingen tidigare varit där. 

 

 

På vägen tillbaka skulle vi åter upp i samma cementspiral. jag frågade guiden om jag fick sjunga en kort sång där inne för att testa akustiken. Det gick bra och jag och Tomas sjöng en vers av Amazing grace. 

 

Efter ca 1,5 timma hade vi gått igenom grottan och var tillbaka ute i ljuset igen. Det var riktigt kul att få se en grotta precis som vilken gående som helst och jag var riktigt nöjd med besöket. Vi begav oss tillbaka till vårt rum för att softa vilket kändes skönt efter allt bilåkande den senaste tiden. 

 

Våran tid på Nya Zeeland började lida mot sitt slut. Vi åkte förbi Ciancis på vägen mot Auckland för att äta lunch och träffa deras dotter Sarah och hennes barn. Sedan bar det vidare upp till Rolstons för att sova sista natten där innan vi skulle vidare mot värmen på Fiji! Vi känner båda två att det finns mycket mer att utforska här på Nya Zeeland och förhoppningsvis kommer vi tillbaka hit igen.

 

Denna mäktiga Toblerone blev självklart Tomas väldigt sugen på. Kostade endast 200$ och vägde 4,2kg.