Hillsong - Colour conference
Det blir svårt att sammanfatta mina underbara dagar i Sydney på Hillsongs Colour konferens, men jag skall försöka.
Hillsongs konferens "Colour" var helt underbar och jag kände verkligen att Gud talade rakt in i mitt liv under konferensen. Det var så underbart att vara där med alla dessa 13 000 andra kvinnor och bara lyssna och ta in. Musiken var såklart superbra och arrangemanget var så bra och proffsigt.
Inledningen med musiker som kommer ner ifrån taket
Det som mest fascinerade mig var en kvinna från Sydafrika. Hon kallades Dr Karen och var hjärnforskare. Det handlade om att det som står i Bibeln om att förnya sitt sinne verkligen stämmer!
Vi kan bygga nya nervbanor och gamla kan brytas ner. Vad vi tänker och matar oss med bygger upp dessa nya nerver. Om vi matar oss med Guds ord kommer vi att naturligt bli mer lika honom. Beroende på våra tankar så produceras olika protein som i sin tur bygger nya nerver och nervsignaler både på det medvetna och undermedvetna planet. Detta gör att vi kan påverka och ändra oss. Vi är inte födda till att vara på ett visst sätt, vi kan förändras! (Tänker du negativt får du dessutom lättare inflammation i dina nervceller.)
Ju djupare vi tänker desto mer utvecklad blir vår hjärna. Det betyder alltså att vi blir smartare ju äldre vi blir! (Grymt gött att veta nu när man snart fyller 30 år och börjar få åldersnoja.)
Du behöver alltså inte vara ett offer från det förflutna. Tänk på vad du pratar, negativt eller positivt. Allt som du säger är först en tanke.
En annan otrolig sak var när hon berättade om trafikskadade som hade byggt upp sin hjärna igen efter att ha jobbat tillsammans med henne. Dr Karen har utvecklat ett eget program där man kan göra olika övningar för att förnya sitt sinne. De böckerna skall jag bara läsa!
En annan cool grej som forskningen visat är att när man ber aktiverar man delen i hjärnan som triggar igång immunsystemet. En icke kristen forskare fann att en kvinna som bad hade mycket högre antal immunceller. Så häftigt!
Dessa underbara ord sade också Dr Karen:
Lev inte i det förflutna, stå upp och gå vidare. Gå inte tillbaka och gräv utan låt den helige ande uppenbara det i den tid det skall uppenbaras. Det är bara Gud som vet vad som behöver fixas!
Ja det är svårt att sammanfatta allt bra som sades.. fick ju översätta från engelska dessutom.
Paus i konferensen
Bobbie, som är pastor i Hillsong pratade också om hur viktigt det är "hur" vi pratar (dvs inte min starka sida) Det hjärtat är fullt av, det talar munnen. Hon ville så gärna att vi skulle tala mer naturligt om Jesus med varandra. Det håller jag med om!
Det var en hel del annan uppbyggande undervisning och många kvinnor, inklusive mig själv, kände sig otroligt stärkta efter dessa tre dagar. Jag träffade på ett par otroligt trevliga tjejer ifrån Guldkusten som var där. Jag tänkte att vi skulle resa och hälsa på dem om ett par dagar. Det ser jag verkligen fram emot!
Förutom att det bara var menat att jag skulle till denna konferensen eftersom allt klaffade så bra med att Tomas var borta så hände dessutom fler riktigt coola saker. Det kostade hela 169$ att gå på konferensen vilket jag tyckte var för dyrt, men jag kände som sagt att jag skulle dit helt enkelt. En kvinna som jag inte känner kommer fram på sista dagen med 50$ och ger mig dem eftersom Gud har sagt åt henne att göra det. Sedan kommer de supergulliga tjejerna från Guldkusten och har köpt Dr Karens bok till mig.
Dessutom gav de ut CD skivor till en del i publiken och jag lyckades skrika mig till en ;) Gud är god helt enkelt!
Najs ljussättning under lovsången
Detta blev ett annorlunda inlägg. Hoppas det gav er något!
Förnya ert sinne gott folk!
Out in the Outback
Australiens öken, the Outback, har jag alltid velat se. När vi planerade vår rutt var Australien ett måste, och för mig innebar det att jag äntligen skulle få se dess symbol Ayers rock i verkligheten, en barndomsdröm.
Ayers rock, eller Uluru som aboriginerna kallade det innan de första européerna dök upp, ligger mitt i centrala Australien och är en 300 meter hög, röd klippa omgiven av ett flackt och sandigt ökenlandskap. Färgerna i öknen är fantastiska. Den röda sanden, gula gräset och de gröna träden täcks av en klarblå himmel med kritvita moln som alla förstärks av det starka solljuset i öknen. En dröm för en hobbyfotograf, en titel jag med 500 tagna bilder på mindre än 4 dygn anser mig ha förtjänat.
Jag hade tre heldagar i öknen plus resdagar dit och tillbaks. Första dagen blev bara flyg, incheckning på Outback Pioneer resort och bokning av de tre följande dagarnas aktiviteter. Jag trodde kanske det skulle vara billigare, det stod att det ingick free shuttle, men det visade sig att gratisbussen bara cirkulerade runt de olika hotellen och campingarna. 60$ för buss de 20 minuterna till Ayers rock, 5$ för en liter vatten och 200$ för sista heldagen vid Kings Canyon bäddade för en rejält spräckt budget, men att skippa något av resmålen kändes absurt när man väl åkt ända hit, och att avstå vatten hade sannolikt varit lika med självmord. Efter att ha köpt 10-15 liter vatten (man skulle dricka minst en liter i timmen under alla vandringar) upplystes jag dock om att det fanns gratisvatten (inte gott vatten, visserligen, men gratis är ju gott...) att hämta i baren. Surt.
Jag gick upp till utkikspunkten och såg Uluru på avstånd och solnedgången över Kata-tjuta, ett canyonlandskap som tillhör samma nationalpark som Uluru. Nästa morgon hämtades jag 05:45 för att åka till Ayers rock och se soluppgången. Det röda berget ändrar nämligen färg under soluppgången och går från grått till blodrött innan det stabiliserar sig i sin sandröda karaktär.
Uluru på silverfat
Spektakulär solnedgång över Kata-tjuta
Uluru i början på soluppgången...
...och samma plats några minuter senare.
Soluppgången är en populär aktivitet och därmed välbesökt. Kanske inte så konstigt med tanke på att det inte finns något annat att göra inom miltals omkrets. Det finns en uppsjö med aktiviteter att välja på, som alla kretsar kring utsikten över det välkända landmärket. Man kan t.ex. rida kamel vid solnedgången, åka ett varv runt klippan på en Harley Davidson eller flyga helikopter över den. Bara budgeten verkar begränsa antalet alternativ man kan välja mellan, och med tanke på att det här besöket för min del var ett av många många andra sevärdheter under sex månader var ingen av dessa aktiviteter aktuella.
Efter soluppgången kördes jag till foten av berget och kunde till min besvikelse konstatera att klättringen var avstängd pga starka vindar, något som ändrades senare på dagen, till att vara avstängt pga värmen. Topptemperaturen under dagarna jag var där var 40 grader mitt på dagen och det var därför som vi bussades ut så tidigt. En vandring på en mil i 40 graders värme är inte helt hälsosamt om man inte är van, vilket de flesta besökare ju inte är...
Häftig bänk gjord av träd från området.
Färgerna är förstärkta med en kamerainställning, men de är inte så långt från verkligheten
Den flata ytan hade lossnat på vissa ställen och där kunde man se insidan av berget
Uluru från en annan vinkel
Det var väldigt häftigt att gå runt berget och se de många heliga platserna där aboriginerna målat på klippväggarna för att berätta sina historier över generationer. Hela området är väldigt pittoreskt och märkligt att se. Jag hade sällskap av en annan resenär från Tyskland och vi gick runt under 3-4 timmar och tog mängder av bilder samt fascinerades av både landskap, färger och historia. Aboriginernas mytologi kändes otroligt långsökt i vissa fall och sprickor i berget förklarades med den ena märkligare berättelsen än den andra. Flugorna skockades kring oss i sökandet efter vätskan i våra öron, näsor, munnar och ögon så de skulle kunna föröka sig. En fluga kan lägga 20.000 ägg, berättade vår chaufför innan han släppte av oss på morgonen. Vi viftade så vi hade kramp i armarna. Om man slutade vifta bort dem tog det en knapp sekund innan de var i ansiktet och irriterade igen. Vidrigt!
Flugornas herre
Klättringen var tyvärr avstängd pga värmen
Min favoritbild från dagen
Dag två tog jag bussen till Kata-tjuta (även känt som the Olgas) kl 05:45 enligt traditionen och såg ännu en soluppgång för att sedan vandra den 7 km långa Valley of the Wind. Det blåser väldigt starkt i dalen och stundtals slapp jag faktiskt flugorna som istället liftade på min ryggsäck medan jag njöt av även detta storslagna landskap. Jag brukar se till att gå längre fram än alla andra i gruppen, dels för att få bilder utan turister i förgrunden, men också för att kunna se landskapet istället för skorna framför. Inte minst gäller det att vara helt ensam och röra sig mjukt och tyst om man ska få syn på någon fauna, vilket jag också belönades med. I en skuggig träddunge stod en känguru och åt gräs när jag överraskade den. Den lät mig komma förvånansvärt nära, ungefär tre meter, och jag tog bilder och filmade den när den åt och skuttade iväg.
Soluppgång över Kata-tjuta
Höga bergväggar ramade in vindarnas dal
Kängurun lät mig fota och filma i nästan en minut innan den skuttade vidare
Vyn från dalens insida
Jag ville se ytterligare en del av Kata-tjuta, the Gorge, men det hanns inte med på min busstur. Tursamt nog mötte jag ett par fransmän som skulle dit och gärna tog mig med i deras supertuffa bil. De är ute på en 10 månader runt jorden. Det är så många av resenärerna här i Australien som gör mastodontresor, en del på flera år.
Audrey och Frederic utanför sitt vrålåk
Sista heldagen i öknen hade jag köpt en tour till Kings Canyon som ligger tre timmar från Uluru. Det innebar att avresan skedde redan kl 04.00. Medan chauffören körde dit oss och de flesta av oss sov, såg vi vildhästar, vilda kameler och körde ihjäl en stackars känguru. Kamelerna hade importerats från Mellanöstern när européerna började befolka öknen och inför första världskriget krigen insåg att hästarna inte klarade av vattenbristen. Efter kriget beordrades kamelförarna att döda sina resdjur, något de vägrade. Istället släpptes dessa iväg i smyg, vilket förklarar existensen av vilda kameler i öknen. Hästarna hade på liknande sätt släppts ut i fritt tillstånd och spännande nog har de anpassat sig till det torra landskapet vilket innebär att de klarar sig utan vatten mycket längre än sina artfränder i Europa.
Vi körde över en känguru på vägen till Kings Canyon. 2000$ i skador.
Som sällskap till Kings Canyon hade jag italienarna Paolo och Daniele som jag mötte dagen innan på resorten. Vi hade otroligt kul under dagen och gick antingen före eller långt efter resten av gruppen och tog mängder av bilder med galna och ofta farliga poser vid kanten på canyonen. Efter en stigning på några hundra meter gick vi på platån och hade en fantastisk utsikt. Längre fram gick man ner i en ravin och där fanns en naturlig pool vi tog oss friheten att bada i även om vår guide menade att vi inte hann.
The Garden of Eden hade man döpt ravinen till, det var lite Jurassic park att gå ner där och se all grönska och vattendraget trots att vi befann oss flera timmar in i den torraste öknen. Branta trappor ner och upp på andra sidan var väldigt häftigt att uppleva men närmast omöjligt att fånga på bild, som så mycket annat där verkligheten vida överträffar fotografierna. Vi hann även med att se en 70-80 cm lång sand iguana som ringlade fram som en orm fast på ben. Mycket fascinerande djur, tydligen är det världens näst största varan, näst efter komodo dragon som vi såg på zoo i Singapore i januari. Zoo räknas ju dock inte, det ska vara i vilt tillstånd om det ska gillas.
Utsikten efter den första stigningen
Fantastiska klippformationer!
Daniele står på ravinens kant
Paolo hade ingen aning om hur farligt han stod
Frihet!
Varför gå runt när man kan klättra över?
En sand iguana
Notera hur den rör sig i sicksack
Här kunde man bada!
Tittar man noga ser man trappen vi gick nedför
Lite hoppsugen var jag allt...
Min favorit från canyonen
Höjdpunkten med dagen var friheten att få klättra och röra sig fritt på de otroliga formationerna. Både Uluru och Kata-tjuta var väldigt strikta i var man fick gå och inte av respekt för aboriginernas heliga kultplatser. Vissa delar av Uluru fick man inte ens fotografera. Därför följde man bara stigen runt berget, medan man här alltså kunde röra sig obehindrat och gå upp på de höjder man kände för.
Kings Canyon avslutade min tid i outbacken och det återstod bara en natts sömn innan jag kunde flyga tillbaka till Sydney för att återförenas med min kära fru.
Vad Lena gjorde under min ökenfärd får ni läsa om i nästa inlägg.
Sydney
Äntligen var vi här! Det kändes nästintill overkligt när vi steg av planet och möttes av en massa blonda människor. Äntligen kunde man konversera med alla och dessutom bli behandlad på ett mer jämställt sätt.
Vi tog oss från flygplatsen med en liten minibuss eftersom det inte gick några lokalbussar direkt till flygplatsen. Genast förstod man att våran billiga resperiod var över då 9km kostade 15$ per person. Vi tog in på Sydney Backpackers vilket är ett hostel i mitten av Sydneys stadskärna. Här skulle jag tillbringa 10 dagar och Tomas skulle efter 2 dagar besöka Ayers Rock och spendera 4 heldagar där innan vi möttes upp i Sydney igen.
Vi tänkte först flytta in i en mixad sovsal med totalt 8 st bäddar. Här var det en asiat som var snäll och flyttade till överslafen för att jag skulle kunna sova i sängen nedanför. Vi började prata med en annan snubbe på rummet, och jag vet inte hur vi kom in på ämnet, men han började iaf prata om bed bugs. Bed bugs är för er som inte vet en blodsugande liten skalbagge som kan gömma sig nästan vart som helst i ett rum och den kommer fram på natten för att bitas. Efteråt reagerar vi människor oftast genom att vi får ett eller flera gigantiska myggbett som kliar eftersom vi inte tål saliven. Inte nog med det, de är dessutom kända för att krypa in i väskor och kläder och följa med resenärer runt världen för att slutligen inta deras eget hem och föröka sig även där. Ja, iaf så såg Tomas hur asiaten började klia sig på armen. Han hade fått ett stort rött märke!! Den andra mannen sade att det där garanterat var ett bett ifrån en bed bug. Jag fick panik, slet bort mina saker ifrån sängen, tog med mig asiaten ner till receptionen för att visa bettet och för att få byta rum. Den otrevliga koreanen i receptionen, som troligtvis inte ville sprida vanära över sitt hostel, sade att det var ett vanligt myggbett. Det tror inte jag på, sade jag, och krävde att få flytta till ett annat rum. Tyvärr blev det då att jag fick bo i ett tjejrum i stället för tillsammans med Tomas då det för övrigt var fullt. Men hellre det än bed bugs!
I Sydney var allt för övrigt helt underbart! Det var som att komma till ett varmt och rent Sverige med fräscha offentliga toaletter. Åh, hit vill jag flytta! Det var bara helt enkelt så gött att bara hänga i parkerna, titta på folk och njuta av livet.
Vi bodde dessutom så bra till att det var gångavstånd till de flesta platserna. Vi gick såklart och tittade in operahuset vilket låg vackert beläget vid vattnet. Här såg man även den magnifika Sydney Harbour Bridge som man kan bestiga om man är beredd att betala runt 3000kr. Vi gick igenom Hyde Park, vilken var väldigt mysig, och kollade in diverse gamla byggnader som var väl bevarade. Kul att de har försökt behålla de gamla byggnaderna. (Jag skriver lite mer om dem i mitt nästa inlägg då jag hann kolla in de flesta av dem bättre då jag åkte runt själv.)
Härlig kväll vid operahuset med utsikt över Harbour bridge
Magnifikt byggt
Kärlek vid operan :)
Jag älskar ju lovsång, och vad passar då inte bättre än att besöka Hillsong. Eftersom Tomas var borta över helgen tänkte jag att jag skulle gå på söndagsmöte själv. När jag kollade in på deras hemsida så ser jag att det är någon slags konferens över helgen! Vilken lycka! Den skulle dessutom vara nära mitt hostel! Jag och Tomas gick dit för att kolla in var det hela skulle äga rum. Då möter vi en massa glada ungdomar som håller på att förbereda inför konferensen, och dessutom så träffar Tomas en bekant (Simon Hillenfjärd) från det underbara Rutålägret i Dalarna (ett kristet ungdomsläger)! Vi får då reda på att det är en konferens endast för kvinnor som skall pågå över helgen. Jag blev totalt överväldigad över hur Gud alltid har allt i sin hand. Det passade ju perfekt nu när Tomas var borta. Det var ju hela sex månader sedan vi planerade att jag skulle vara själv i Sydney just de här dagarna, och då hade vi inte en susning om att de skulle ha kvinnokonferens just då! (Jag kommer att berätta mer om konferensen i nästa inlägg)
Simon Hillenfjärd pluggar på Hillsong
Hillsongbussen
Det var helt enkelt underbart att komma till Australien och vi fick ny energi för våra fortsatta äventyr!
Vackert med fontäner, fina gatstenar och gräsmattor
Lycklig man i hamnen
Harbour Bridge på natten
Vacker utsikt över operahusetn
Skyltat i Asien
Ibland säger en skylt mer än tusen ord.
Vi har samlat på oss lite roliga bilder på skyltar och annat smått och gott under vår tid Asien som inte rymts i våra tidigare inlägg. Vi passar på att publicera dem här som som en liten sammanfattning av många mycket bisarra intryck vi genomlevt.
Först ut är Malaysia. Jag fick tyvärr ingen bild på pendeltågsskylten om att kyssar var förbjudna, men däremot har vi skrattat gott åt det oerhört överdrivna vapen den här säkerhetsvakten på ett varuhus i Kuala Lumpur bar. Mitt emot honom satt ytterligare en vakt med ett lika kraftfullt vapen.
Varuhusjägaren
I Kambodjas Siem Reap, vid ingången till ett museum om landets kultur hittade vi denna märkliga skylt. Att man inte får filma där inne och att de inte vill ha en massa hundar runtstrykandes är inte särskilt skumt, men hur många museibesökare brukar ta med sig en bomb till vardags???
Glöm inte att lämna din bomb utanför museet.
Kambodja igen. Ovanligt detaljerad skylt och udda fordon för en svensk.
No tuc-tucparking
I Sihanoukville i Kambodja sålde de helt öppet narkotika. Super happy Herbert pizza - it makes you relax and feel higher. Efteråt kunde man tydligen beställa en gratis joint eller en gratis weed shake så att man verkligen blir hög...
Knarkpizza någon?
I Vietnam är det så ovanligt med toalettstolar att man är tvungen att be den nödige att inte sitta på huk uppe på ringen.
Skitkul
Kina har visst problem med att folk slår på hissdörren
No slapping
Ännu en hisskylt från Kina. Visst blir man sugen på att hoppa runt och leka när man ser bilden? Tydligen är det många som trycker på alla knapparna hissen också :)
För många barn har nog åkt i denna hiss
Vietnam får avsluta detta inlägg. Vi besökte ett kvinnomuseum i Hanoi som var intressant och berättade om kvinnors roll i vietnamesiska samhället, deras ekonomiska läge och familjesituation. I slutet av utställningen fanns bilder från olika minoritetsgrupper med olika kultur och traditioner. Detta folk färgar sina tänder svarta för att bli vackrare. Den här damen hade kunnat ersatt Andy Serkins vilken dag som helst.
Gollum!
De trångboddas stad
Nu var vi alltså tillbaka i Hongkong. Hemskt, men sant, så var vi mest intresserade av att avverka dessa tre dagar vi skulle tillbringa här för att i stället komma till Australien. Jag var ganska trött på att bråka med asiatiska flygbolag och saker som inte funkade vid det här laget och inte blev det bättre när vi på hotellet insåg att toaletten inte fungerade för det “billiga” rummet som vi bokat (för att vara billigt i Hongkong var det ändå det dyraste vi sovit i hittills på resan). De visade oss ett dyrare rum och där var det precis att det fungerade. Jag försökte få ner priset men det var helt lönlöst.
Hotellet satsade på fyra nyanser av brunt
Vi bestämde oss att vi inte kunde sitta och sura på våra sunkiga rum och gav oss ut på shopping. Tomas behövde nya jeans och ett nytt skärp. Första dagen tittade mest på saker, hittade ett billigt ställe att tvätta på och att äta.
Dag två bestämde vi oss för att ta oss ner till hamnen. Jag hade varit där förra gången som Tomas var ute på äventyr i bergen. Det var sjukt backigt på vägen dit och jag fick mig ett rejält träningspass. Tomas agerade som min personliga piska och kineserna tittade argt på honom när han inte hjälpte mig upp för de sjukt branta och långa backarna. På vägen ner mot hamnen ser vi helt plötsligt mitt inne i smeten ett fartyg! Först trodde jag att det måste vara en liten flod som gick in i staden som fartyget flyter på, men den bara låg där som en influgen gigantisk båt på land. Den var därefter ombyggd till ett shoppingcenter och någon slags simhall på nedervåningen. På det övre däcket var det en restaurang.
Fin man i nya skor och jeans framför ett av många coola höghus i Hongkong
Framför fören
Är det verkligen hygieniskt med kött hängandes i värmen såhär?
Harbour front bjöd på skräckinjagande delfiner och ....
...höga hus
Väl nere vid hamnen tittade vi på den fina utsikten, lite uppklädda hundar och på de stjärnor som var fastsatta på marken med olika skådespelares namn. Här bredvid vissa av stjärnorna hade skådespelarna själva gjort handavtryck. Den enda jag kände igen, Bruce Lee, hade dock inte sitt handavtryck där. De hade också satt upp lite roliga bronsfärgade figurer där man kunde leka filmstjärna. En bronsfigur fanns också på den tokvältränade Bruce Lee.
Utsikten över Harbour Front
Utsikten var bra från den höga bron
Från att äta hund i Bejing till att klä upp dem i Hongkong
Fin strandpromenad
Bruce hade inte gjort sitt handavtryck bredvid sin stjärna
Vilken muskelknutte han var Bruce...
Gästspelar i Hongkongs segaste film
På vägen tillbaka till hotellet så tog Tomas tunnelbanan (nya skor = skavsår) och jag rullade tillbaka till hotellet. Jag fick då se gigantiska krabbor i ett akvarium vilket var häftigt.
Stooora krabbor
Ja, det mesta förutom detta bestod i shopping och inmundigande av goda bakelser. Jo, förresten så tog oss också friheten att våldgästa en riktigt lyxig toa på ett lyxhotell vid namn Peninsula nära hamnen! Här tog vi också kort på det sjukt lyxiga kvarteret som hade ett par stora nallebjörnar bredvid en fontän. Här såldes endast Rolex-klockor och andra saker i samma prisklass. Dvs inte i våran ;)
Lyx, lyx och lyx
Lycklig man med bakelse
Gottegrisen
Vaniljkräm inuti...
Livsnjutare eller sockerberoende?
Finns ingen som kan bli så lycklig över godsaker som min man!
För alla er som är intresserade av att veta om hur det fungerar med rullstol i Hongkong så skulle jag säga att det tyvärr är ganska dåligt. Det är minst ett trappsteg upp till alla affärer vilket gjorde att man aldrig kunde känna sig självständig. Men det fungerar bra med övergångarna som oftast är fasade. Det sämsta är att alla rum är supersmå liksom toaletterna.
Trött resenär
Det bästa av allt: Äntligen var vi på väg till Australien!!!!
Kinesiska muren
Tack för alla roliga och uppmuntrande kommentarer ni skriver, de blir allt viktigare för oss i takt med att vi saknar er alla mer och mer. I skrivande stund har vi varit ute i över två månader och fast vi har det fantastiskt på alla sätt så önskar vi att ni vore här och kunde dela detta med oss. Vi får nöja oss med att berätta på detta sätt och läsa era reaktioner på våra äventyr. Håll till godo!
Lena har redan berättat om terrakottaarmén som var hennes stora mål med Kinabesöket. Själv har jag alltid velat sett muren och när vi kom till Beijing och det plötsligt blev svinkallt fick jag påminna mig själv (och min frusna fru) allt oftare om varför vi åkt hit istället för att gotta oss på nån varm härlig tropisk ö.
Alla dubier kom snart på skam när vi närmade oss det vackra Badaling och började se vakttornen och den ringlande muren sträcka sig längs med bergskammarna. Badaling ligger ca 1,5 timme utanför huvudstaden och är därför den mest besökta delen av de över 6.000 km långa murarna.
Fantastiskt att vara på plats!
Magnifik bakgrund och väldigt vacker förgrund
Det heter ju kinesiska muren, men namnet till trots rör det sig om flera olika murar av varierande ålder och sträckning. Murarna uppfördes som skydd mot mongolerna som med sina hästar snabbt kunde anfalla byar och plundra dem för att sedan lika kvickt försvinna därifrån. Muren gjorde att den enormt breda fronten blev lättare att försvara och med utkikstorn på strategiska punkter och ringlande murar längs kullar och bergskammar kunde man vara beredd när fienden närmade sig, och hålla gränsen med betydligt färre soldater än tidigare.
Lena hade sett muren tidigare, men för mig för det första gången. Det var en oerhörd upplevelse och jag njöt storligen av att se det magnifika bygget. Vi hade en fantastisk guide med oss som hjälpte oss uppför trappor till de platåer där Lena kunde rulla fritt. De har anpassat just den här platsen för rullstol i vissa sträckningar men den utlovade hissen såg vi inget av. Jag gjorde en liten avstickare uppför branten medan guiden och Lena hade snöbollskastningstävling strax nedanför den stora stigningen. Det var verkligen brant och häftig utsikt uppifrån. Många pustade och tog många pauser under klättringen. En smula överoptimistiskt försökte jag springa upp i början, men fick snart ge upp och sänka tempot. Jag gick inte ända till toppen eftersom de väntade på mig längre ner, men det var mycket sevärt från den punkten jag besökte. Vanligtvis är Badaling fullt med turister och man ser mer av dem än muren, enligt uppgift, men vi hade en fin och solig dag med relativt få andra besökare.
Vår enastående guide
En av stigningarna
Inne i ett vakttorn
I dagsturen ingick shopping vilket innebar att de körde oss till tre olika turistfällor för att tjäna extra pengar och kunna hålla ner vårt pris. Etapp ett var förädling av jade.
Vi fick se hur ädelstenarna behandlades och hur de skulpterade av materialet. På slutet av besöket fick man möjlighet att spendera obegränsat mycket på allt från små souvenirer för några tusen, till stora trädgårdsdekorationer för miljonbelopp. Vi ville inte släpa på nåt så vi väntade ut de 45 minuterna besöket enligt överenskommelsen skulle ta, och åkte vidare. Nästa etapp var en silkesfabrik där de visade hur man av silkesmaskarnas kokonger framställer tyget. 50.000 kokonger krävs visst för ett lakan! Även här kammade försäljarna noll trots att de var övertygade om att Lena skulle bli överlycklig om jag gav henne en silkessjal.
Häftigt att se hur duktiga de var på att skulptera i ädelsten
Tredje och sista shoppingstället var en tefabrik, vilket lät lovande. Vi bjöds här på 5 olika tesorter varav endast en smakade någorlunda drickbart. Övriga var främst för medicinskt bruk och kineserna verkar lägga närmast övernaturlig tilltro till sina teers läkekonst. När vi smakat klart och ville därifrån började kvinnan som serverat oss ställa krav på att vi skulle köpa. Hon erbjöd alla möjliga dealer för att vi skulle handla av henne och trots våra vänliga men bestämda "nej tack" gav hon sig inte. Hon informerade oss om att en te-provsmakning minsann var värt 100kr och att vi borde köpa för minst motsvarande belopp, och att om vi inte köpte något av henne skulle det föra stor olycka över hennes fortsatta säljande eftersom vi var hennes första kunder för dagen.
Jag svarade så vänligt och tålmodigt jag kunde att vi inte var där för att smaka hennes vidriga te utan för att vi ville se muren och var så illa tvungna att uthärda tefabriksbesöket. Självklart formulerade jag mig en smula mer nyanserat, men innehållet var tydligt.
-"Why did you bring them here?”, frågade hon surt vår guide medan vi var på toaletten, berättade han efteråt. Han kunde heller inte förstå hur hon kunnat bli så envis när vi inte hade några krav på oss att handla enligt uppgörelsen.
Dagen efter drog Lena och handlade medan jag gav mig iväg till ett annat område av muren, Jingshaling, som ligger 3 timmar från stan och är en lång scenisk och kuperad vandringssträcka, för att utforska muren lite mer enskilt och självklart ta en massa bilder. Vi var bara ca 15 st där under hela dagen och under tre timmar fick vi på egen hand upptäcka den vackra och imponerande mursträckan.
Jag hade laddat med skinnjackan, vantar och mössa men efter några branta stigningar i solskenet åkte de av tills jag i slutet bara hade t-shirt på överkroppen.
Otrolig känsla att stå på den enorma och till synes oändliga muren
Pose enligt kinesisk style
Vandringen kan varmt rekommenderas till eventuella framtida besökare, det var väldigt fridfullt och fascinerande. Muren är otroligt lång och massiv, det går inte att föreställa sig hur mycket arbete som lagts ner för att färdigställa den. Tidigare kunde man vandra hela sträckan från Jingshaling till Simatai och bli hämtad där, men då de har stängt av den senare delen för restaurering fick vi vända tillbaka efter halva tiden. Innan dess hann jag och en tysk kille gå så långt som man tilläts. Det blev farligare mot slutet och vi tvingades klättra vid ett par tillfällen då muren rasat i vissa delar, vilket bara gjorde det hela ändå roligare.
Vi återvände nöjda och glada och när jag kom hem mötte jag en lika nöjd Lena som hade gjort riktigt fina kap på en av Beijings marknader.
Från topp till topp
Ibland blev det väldigt brant. Det hjälpte inte att jag hade sprungit upp för halva Badaling dagen innan.
Mot slutet av vandringen var muren mindre intakt
Här fick vi klättra ner, och strax efteråt tillbaka upp
Snön och kölden till trots har solen (och svetten) övervunnit både tröja och jacka
En sista bild innan vi lämnar Jingshaling. På återseende, förhoppningsvis.
Efter en spännande vecka i Kinas kalla, förorenade men mycket sevärda huvudstad återvände vi till det lika överbefolkade Hongkong. Mer om det i nästa inlägg.
Beijing
Nu i Kinas huvudstad blev vi genast påminda om att det fortfarande finns något som heter bitande kyla. Jag vill bara säga att det var Tomas idé att åka till Kina trots denna kyla så jag beskyller honom för allt lidande. Nej, så illa var det inte, vi fick trots allt se många riktigt coola saker ;)
Tomas hade bokat hotell nära förbjudna staden och efter att ha tagit bussen ifrån flygplatsen med en kines som spelade kinesisk musik på högsta volym på sin distande telefon så var vi framme vid Beijings tågstation. Det var en bra bit att gå med vår packning, men vi bestämde oss för att börja gå efter att den enda taxin som var där inte ville köra oss för annat än skrattretande höga priser. Vi tog oss över en första viadukt genom att ta rulltrappor med packning och allt! (Min packning ligger på totalt ca 23kg) Att sedan ta sig till hotellet tog ca 30 min. Då var vi mäkta stolta över oss själva eftersom gps-funktionen inte fungerade i Kina och vi endast kunde förlita oss på kartan som självklart bestod av adresser på kinesiska tecken.
Inpackad resenär
Påpackad resenär
Jag tänkte skriva om några av de sakerna vi gjorde så kommer Tomas att skriva ytterligare ett inlägg då han även gjorde lite enskilda saker utan mig. Det gick dock ingen nöd på mig under denna tid eftersom jag fick tid att åka och shoppa lite nya skor och t-shirts.
Vi besökte såklart den förbjudna staden och kollade in hur de kinesiska kejsarna hade bott. Var riktigt fint men vi höll på att blåsa bort då det var närmast full storm denna dag. Här är det väldigt bra bevarat till skillnad mot många andra ställen. Vi hade med oss en liten automatisk talandes guide som kände av vart vi var. Hennes röst påminde om drottning Silvias.
Lyckliga i kylan
Det var bitande kall vind och jag kunde rulla fram enbart genom att fungera som mitt eget segel
Det var konstutställning sponsrar av kinesiska regeringen i förbjudna staden. På bilden ser ni konstnären till dessa fantastiska målningar.
På andra sidan gatan, från förbjudna staden sett, låg himmelska fridens torg som är världens största torg. Inte mycket att se egentligen, men man vill ändå ha varit där. Eftersom man inte fick ta kort på vakterna så gjorde vi så att vi tog ett kort på mig när de “råkade” vara i bakgrunden.
Lite skrämmande att inse att regeringen i Kina censurerar vilken info som får sändas ut till allmänheten. Många har ingen koll på alla studenter som brutalt blev mördade på detta torget för snart 30 år sedan. Vi ville gå i de museum som låg runt torget, men allt var stängt konstigt nog.
Ojsan, råkade ni vara i bakgrunden
Ett besök i OS-staden gjordes också. Det märktes mycket väl att det varit OS här då det var bra fasade kanter vid de flesta övergångsställena och på många platser fanns det en bättre anpassad ingång och t.o.m. handikapptoa. Jag har besökt Kina en gång innan OS och då var det verkligen mycket sämre anpassat än nu. Kul att se en positiv förändring! Det mesta var också dyrare nu, vilket var tråkigt då man skulle handla såklart.
Akrobatik i OS byn. På bilden ser ni den upplysta arenan
Simhallen var vackert blått lysande
Kinas är ju silkets land och vad kan då passa bättre än att äta silkesmaskar. Ja, Tomas lurade såklart i mig denna delikatess och vad jag tyckte om smaken får ni se på korten nedan. De hade även andra riktigt goda spett med allt från bläckfisk till hund. Nej, tyvärr smakade vi inget hundkött. Jag kan tänka mig att många av er tackar oss för det. Gott, men skumt, var den friterade glassen som vi festade loss på som efterrätt!
Silkesmaskar på grillspätt
Tomas är uppspelt över att vi skall äta mask
Mästerkocken själv
Nu var det dags att motvilligt prova
Ush, det smakade inte gott. Hade en mjölig konsistens och jag kände mig som Pumba som käkade mask, äcklig mask!
Nej, det gick inte, jag spottade ut masken i närmaste soptunna som jag strategiskt ställt mig vid före smakprovet av maskarna
Avslutningen var desto bättre! Frukt på spett!
Sist men inte minst! Friterad glass på bröd :)
Terrakottaarmén
Äntligen var det dags att åka och se en gammal dröm, terrakottaarmén, som jag har haft sedan jag var liten. När vi skulle landa i Xi'an möttes vi av ett tjockt lager dimma. Jag trodde att vi fortfarande var kvar i molnen då vi var nära landningsbanan och blev förvånad då jag såg att vi precis skulle slå i marken. Det var tråkigt att senare inse att dimman snarare var avgaser från fabriker.
Xi'an är en ca 3000 år gammal stad med ett gediget förflutet med 1000 år som huvudstad. Under den tiden regerade hela 73 kejsare under totalt 13 olika dynastier. Det sägs att om man inte har varit i Xi'an har man inte varit i Kina. Jag såg verkligen fram emot vårt korta besök på 2 dagar.
Bell tower var ett känt tempel och landmärke för Xi'an som byggdes år 1384 under den tidiga Mingdynastin
Att komma av planet var som vanligt lika krångligt. Eftersom de inte hade någon liten stol till flygplanet som jag kunde använda så försökte de trycka ihop en stor rullstol så den liknade ett dragspel. Det funkade ju såklart inte. Tomas fick i.st. bära mig fram till utgången av planet. Sedan dunsade vi nerför ca 30 trappsteg med en gammal skraltig stol samtidigt som en hel flygbuss med kineser stod och glodde på oss.
När jag väl inne på flygplatsen skulle gå på toa hände nästa märkliga grej. I en toa (med dörr) satt en kvinna på huk och uträttade sina behov utan att stänga dörren. När jag sedan skulle in på handikapptoan, som bestod av ett något större toabås, så kunde jag självklart inte stänga dörren, för det var för trångt. Detta gjorde ju såklart att städtanten på toaletterna kunde kolla in, och det gjorde hon HELA TIDEN! Till slut efter att ha försökt få henne att förstå att jag ville vara i fred gav jag upp, jag var tvungen att gå, med eller utan publik.
Vi tog oss sedan med buss till vårt hotell som var riktigt najs :) här bokade vi en heldag till dagen efter med terrakottaarmén och annat smått och gott.
Vi började vår dag med ett besök i Banpo Village ruins. Här ser man lämningar från en gammal stad där de tillverkade keramik av den speciella leran som fanns i området.
Fontän utanför Banpo village. Som ni ser så var det kallt.
Vi åkte sedan vidare till en fabrik där de tillverkade gubbar av samma lera, terrakotta, som terrakottaarmén är gjord av. Kul att kunna se hur de såg ut på nära håll. Här fick jag även reda på att jag är född på grisens år, vilket enligt dem var ett väldigt bra och lyckobringande år. Då fick man välstånd (man blev väl antagligen tjock och fet) och många familjer planerade att få barn på grisens år. Tomas var en get, vilket tyder på en snäll personlighet, och att man är väldigt begåvad. Det stämmer ju alldeles utmärkt! (att geten sedan hade andra egenskaper som inte stämmer in på Tomas bortser jag ifrån att skriva)
Kineserna själva tror att det bringar lycka att ha en terrakottafigur hemma och vår guide kunde inte förstå att jag och Tomas inte ville köpa en och släpa runt jorden. Vi kunde iofs förstå väldigt lite av vad hon sade, så det jämnade nog ut sig..
Tomas står stridsberedd
Hittar ni den felande figuren i bilden?
Därefter åkte vi vidare till huvudattraktionen terrakottaarmén. Jag var nervös att det skulle bli väldigt krångligt med rullstolen, men det hela fungerade väldigt bra då allt var uppbyggt snyggt och tillgängligt runt armén som ett Mausoleum.
Terrakottaarmén byggdes av “den förste kejsaren” Qin Shi Huang som verkade vara en riktigt egotrippad snubbe som regerade mellan 246 f.Kr. till 210 f.Kr., men det var först 221 f.Kr. han blev enväldig härskare. Han ville att historien skulle börja med honom och därför utnämnde han sig själv till förste kejsaren och försökte bränna böcker från historien innan honom tillsammans med historielärare. Samtidigt så var han riktigt duktig på att göra stora förbättringar i landet. Han byggde bl.a. upp en stabil jordbrukspolitik och fixade ett fungerande vägsystem. Tyvärr på många människolivs bekostnad. Han hade också en känd elitarmé som var fruktad över hela Kina. Eftersom han hade blivit mordhotad hela tre gånger var Qin Shi Huang väldigt rädd för döden och därför byggde han ett stort gravområde. Att det sedan var en helt tokig tanke att kunna få med sig en hel armé i lera som skulle börja leva och försvara honom är en annan.
Kejsarens gravområde, av vilket terrakottaarmén är en del, påbörjades 246 f.Kr. och man uppskattar att det tog 700 000 arbetare och hantverkare hela 39 år att färdigställa de 8000 st lergubbarna. Endast en del är framgrävd då färgen på gubbarna försvinner efter bara några minuter. Man vill helt enkelt vänta med att gräva fram dem tills man har ett bättre sätt i framtiden att bevara färgen.
Armén upptäcktes år 1974 av bönder som skulle gräva en brunn. Detta visade sig bli ett av 1900-talets största arkeologiska fynd.
Mäktigt!
Som ni ser så har varje gubbe olika ansikstdrag
Hästar
Äntigen här!
Den enda helt intakta terrakottakrigaren de hittat
De lösa kroppsdelarna är gjorda för sig och sammanfogades efteråt. Sedan gjordes huvudet och man skar i leran ut ansiktsformer. Till sist lade man till öron och näsa. Tittar man noga ser man originalfärgen längst ner på ryggen. Otroligt att den överlevt!
Lena övar kung fu, eller nåt annat konstigt ;)
Kejsaren vagn med hästar gjorde i brons. Det tog 8 år för arkeologerna att sammanfoga den!
Kuriosa:
Det är ganska kul att världens största återskapade armé faktiskt finns i Älvkarlebys kommun i Sverige. Jag har åkt förbi det ett antal gånger utan att förstå vad det har varit på E4:an upp till Gävle. Kanske kulle ta en tur dit för att få tillbaka känslan av att ha varit i Xi'an någon dag?
Det var riktigt coolt att se alla terrakottagubbar! Jag kände verkligen att det var ett av mina drömmars mål att vara där. Eftersom det var lågsäsong så var det hyfsat lite folk och man kunde ta bra bilder. Hästarna var också väldigt välgjorda och man fascinerades över vilket jobb de hade lagt ner på det hela. Jag var mycket nöjd med besöket.
Vi avslutade dagen med ett besök vid Lady Yang’s pool som var byggd till hennes ära ca 700 e.Kr. Kejsaren Xuanzong var otroligt fäst vid denna konkubin och gjorde allt för henne. Hon var vida känd för sin skönhet och representerar den vackra kvinnan med lite fler kurvor. Det tycker jag om!
Tomas framför en liten damm fylld med feta karpar. Det symboliserar rikedom för Kineser med fiskar.
Lady Yang, en av symbolerna för skönhet i Kina.
Tornet som Lady Yang gick upp i för att torka sitt hår efter att hon badat
Varmt vatten från källorna var gott i kylan för händerna. Vattnet hade många bra mineraler som gjorde huden mjuk och fin.
Efter två härliga, men kalla dar åkte vi vidare till Beijing
På flygplatsen fanns det s.k. Sleeping boxes som man kunde hyra per timma. Rolig idé
Snart kommer fler inlägg från Kinas nuvarande huvudstad Beijing...
Hongkong
Efter ett kort återbesök i Singapore gjorde vi vår andra etapp av jordenruntresan till Hongkong. The great escapade heter vår jordenruntbiljett och den tar oss med hjälp av Singapore airlines, Virgin atlantic och Air New Zeeland runt världen, via ett begränsat antal platser, i max ett år. Vi har därför bokat några längre flyg med dem och lagt till en del andra inrikes och kortare flyg till andra destinationer med några andra flygbolag. London-Singapore var första huvudetappen, och nu, efter lite runtkuskande i Sydostasien fortsatte vi alltså vår resa med etapp två: Singapore-Hongkong. Enklast hade självklart varit att själva åka från Hanoi dit, men de tillät inte det pga struliga regler, och om vi skulle skippat flyget till Hongkong så hade hela vår biljett annullerats, därav vår lite märkliga rutt.
Hongkong är porten till Kina, och för mig skulle det bli första besöket, Lena har varit i Kina en gång tidigare, dock inte i Hongkong.
Vi hade bokat ett hostel med sovsal då priserna för boende är betydligt högre än än i övriga Asien, och vi tog oss dit rätt smidigt. Vi har en tradition numera att alltid äta på flygplatsen när vi landat, för att slippa blodsockerfallet mitt i allt ofrånkomligt krånglande med nya kartor, regler, adresser, bussar, tunnelbanor mm som man måste hantera och helst utan att betala mer än vad rimligt är, och ännu hellre utan att lägga ut mer än vad de lokala gör.
Sovsalen såg lovande ut och verkade både trevlig och renlig, dessvärre var toalettdörren så trång att Lena fick använda sig av toaletten på en annan våning. Där kunde hon komma in, men den var vidrig, smutsig och ofräsch. Lyckligtvis, för min del, var det hon som gjort bokningen och jag kunde därför inte hållas ansvarig för eländet. Hon gjorde en noggrann genomgång av området för att hitta ett bättre ställe till samma pris, men det var lönlöst, det ena stället var äckligare än det andra, och oftast dessutom dyrare.
Men nog om boendet.
Vi gav oss ut på stan och möttes av mängder av människor, starka lukter, högt ljud och reklamskyltar i mängder. Stan har ett högt tempo och är väldigt häftig att besöka. Vi provade självklart lite mat från gatustånden, det fanns ingen ände på alternativen. Det var dock svårt att få reda på vad det var åt, för skyltar och menyer är oftast på kinesiska och sällan på engelska, och även om de flesta kan lite engelska, är det ingen garanti för att de i köket du valt kan det.
Stämningen på topp
Allt ser spännande ut, men innehållet är oerhört oklart
Hongkong - skyltarnas förlovade land
Hongkong var lite kallare än vi vant oss vid och eftersom det ligger i höjd med Hanoi var det också en motsvarande temperatur vi möttes av, om än mindre fuktig. Vi passade på att inhandla lite mössor och vantar till Kina, eftersom det skulle vara vinter där och närmare nollan, vilket motsvarar vår i Sverige, men en köldchock för våra numera värmebortskämda kroppar.
På vår andra dag i stan drog jag iväg på en naturvandring medan Lena skulle spana in hamnen. Vi fick en riktigt solig och fin dag, och tjocktröjan åkte av till förmån för t-shirt medan jag vandrade en dryg mil i terräng och tog mängder av bilder under 4-5 timmar. Dragons back heter sträckan och man åker buss upp till en höjd, följer en stig upp på en bergsrygg och går med utsikt åt alla håll från topp till topp för att avsluta nere vid en surfarstrand som kallas big wave beach. Jag njöt i fulla drag av naturen och friheten av vandra, och tog som vanligt alldeles för många bilder för min frus smak. Nuförtiden kan man dock radera alla dåliga bilderna i efterhand, så jag tycker inte det gör så mycket. Eller vad säger ni?
Tidigt under rutten stannade jag för att fota och nalla av färdkosten, snickers, banan, bröd och vatten.
Här ser man den första delen av stigen
Häftig utsikt och brant stup vid stigens kant
Stairway to heaven
Efter högsta punkten fortsatte stigen på "drakens rygg"
Häftig rödfärg i en annars gråbrun och grön skog
En del av stan kunde ses i slutet av vandringen
Vid slutet av vandringen belönades man med de höga vågorna vid big wave beach, här sett från klipporna vid sidan av sandstranden. Någon surfade med sin hund på brädan, själv nöjde jag mig med att se på.
Eftersom vi skulle tillbaks till Hongkong igen, efter en liten detour till Kina, hade vi bara ett par dagar här och kände ingen press att göra särskilt mycket mer. Vi hann med en massage och ett inköp av IPad (ingen skatt i Hongkong = världens billigaste Apple-produkter) innan vi tackade för oss och Lena äntligen kunde lämna världens vidrigaste toalett åt sitt öde.
Tillbaka i Singapore
Efter Ho Chi Minh city och pärsen med Tiger Airways så kom vi fram till Singapore. Det kändes så skönt att man visste hur systemet funkade och att allt var så anpassat och bra. Vi hade bokat 2 sängar på Singapores billigaste hostel, Hello WOW, som det hette. Väl framme här fick vi sova i ett rum med 16 bäddar. Det var helt ok att bo här och vi träffade trevliga backpackers från Canada. Alltid lika gött att träffa nya härliga människor i samma sits som man kan utbyta erfarenheter med. Det bästa var att vandrarhemmet hade riktigt sköna sängar och påslakan från IKEA så man kände sig lite som hemma :)
Första kvällen träffade vi också Kajsa, en kompis till Tomas som numera bor i Singapore och jobbar i regnskogen som biolog. Vi gick på kinesisk restaurang och blev där bjudna på mat av Kajsa. Det bjöds på spännande soppa med speciella kinesiska smaker. Till det tog vi kycklingvingar. Gott!
Mums!
Dagen efter skulle vi gå i regnskogen tänkte vi. Det stod att det skulle vara anpassat så vi var väldigt förväntansfulla. Tyvärr stämde inte det och efter att Tomas hade försökt att ta upp mig för massa trappor för att se om det blev bättre anpassat längre upp så gav vi upp. Även senare på kvällen försökte vänta oss upp på ett annat ställe, men även det misslyckades. Vi var riktigt arga och besvikna eftersom vi hade lagt ner nästan halva dagen åt att ta oss dit utan att nå vårt mål.
Vi var envisa men tydligen inte tillräckligt
Är det något som de kan i Singapore så är det att bygga exklusiva shoppingcenter. Oj, oj, oj, vad man skulle vilja spendera pengar här! Vi strosade runt på huvudgatan Orchard road ett tag, åt glass och letade sedan upp en engelsk bokshop och inhandlade lite nya böcker att läsa på resan. Dagen efter var det dags att resa vidare till Hong Kong.
Orchard Road
Lite bus i mörkrets skydd
Ho Chi Minh city
Ho Chi Minh city, som tidigare hette Saigon, är döpt efter Uncle Ho, som var Vietnams ledare och fadersfigur under många viktiga år, bl.a. före och under kriget. Staden är varm och fuktig, vilket kontrasterade mycket mot Hanois kyliga fukt, och därmed var de konstanta svettningarna åter ett faktum.
Vi besökte The War Remnant Museum, som är ett minnesmärke över Vietnam-kriget (här kallat the american war). Här fanns kvarlämnade krigsfordon och vapen i en stor utställning på utsidan och mängder av foton, information och posters (några från Sverige) inomhus.
Lena spänner musklerna
Ett av alla militärflygplan på området
Innan vi gått in kändes alla dessa fordon supercoola, men efter att ha läst och sett bilder från mängder av döda, skadade och missbildade människor till följd av bl.a. all giftgas (agent orange) som släpptes över landet, tappade de sin charm.
Delar av museet var skrattretande i sin propaganda och partiskhet, t.ex. den del av utställningen där man fick se hur trevligt alla amerikanska krigsfångar hade haft det i lägren. Alla log och spelade kort, volleyboll, basket mm, de åt god mat och verkade närmast vara på semester, medan skyltar proklamerade hur generösa vietcongerna varit mot sina angripare. Samtidigt var många andra utställningar i museet mycket skakande i sina skildringar om krigets brutalitet - barn fick bära vapen och lära sig döda istället för att gå i skola, alla missbildningar som sagt och många hundratals bilder på offer.
Ett annat intressant ställe vi besökte var Cu Chi tunnels, som är ett av de områden där vietcongerna grävde tunnlar under marken för att gömma sig undan amerikanarna och strida ifrån. När fienden släppte sina bomber och brände hela områden med hjälp av napalm satt de i säkert förvar flera meter under jorden. Här åt de, sov, lagade mat och födde barn. Under dagarna var de under jord och på nätterna gick de upp för att uträtta sina behov i floden, uppströms från amerikanarnas bas...
Tunnlarna hade tre olika nivåer, den första på tre meter, den andra på sex meter och den tredje nivån på 12 meters djup. Man räknar med att tunnlarnas totala längd var ca 200 km.
Touren var guidad och vi fick lyssna till en av soldaterna från kriget, som stridit på amerikanarnas sida. Han var mycket fascinerad av sina fiender och visade upp hålen de grävt, fällor de byggt och berättade om hur de satt på huk i timtal i väntan på fienden, och om hur amerikanarna tog dit hundar för att lukta sig fram till vietcongernas tunnlar, hundar som åts upp av de hungriga vietnameserna, tills amerikanarna slutade ta dit dem.
Vi fick prova av gå ner i öppningen till en av de ursprungliga tunnlarna. Den var verkligen smal!
Jag överväger ett dyk
Inuti tunneln
Tunneln var för smal för att komma ner i med armarna nedsträckta
Det fanns en utställning med olika typer av fällor som använts mot amerikanarna, de visades upp på en lång rad. Föll man ned i denna fälla så rullade man in i de olika vassa spetsarna. Dog man inte omgående önskade man troligen att man gjort det när ens kamrater försökte lyfta ur en.
De hade också återskapat en tunnel för oss turister, som var rymligare - man kunde tom gå på huk om man inte ville krypa på alla fyra. Trots dessa lyxiga förutsättningar rann svetten och några i gruppen fick klaustrofobiska symptom även om det fanns uppgångar med bara några tiotals meters avstånd från varandra. Det är bara att förundras över hur de klarade att krypa i totalt mörker med vapen i famn och kämpa så hårt utan vare sig riktig mat, vatten eller militära förutsättningar.
Inifrån turisttunneln
Längre in i dunklet
Besöket i Ho Chi Minh innehöll inte mycket annat nämnvärt, vi hängde naturligtvis med våra goda vänner och såg även till att besöka en vietnamesisk frisörsalong. En herrklippning kostade 10kr, så jag lyxade till det med en äkta gammeldags barberarrakning och något så obskyrt som en öronvaxning, totalt hamnade min nota på 30kr. Stället var inte det fräschaste vi besökt, långt därifrån, och vi har ändå sett en del vid det här laget. Det var hår överallt, som de inte städade upp mellan kunderna, och vaxet som han letade upp i mina örongångar strök han ut på mina armar (!). You get what you pay for.
Öronvaxning på gång
Min första rakning som inte utförts med egen hand. Och nej, kära läsare, oroa er inte. Mustaschen lever vidare.
Lena passade på att färga håret mörkt, totalsumma 55kr.
Dagen efter reste vi tillbaks till Singapore, för att därifrån kunna flyga till Hongkong med vår jordenrunt-biljett.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Lena:
Vistelsen i Ho Chi Minh var mycket bra. Men som vanligt skulle det krångla med flyget. Vi skulle åka med Tiger Airways till Singapore. Tomas hade ringt en månad innan för att kolla att det skulle fungera med rullstolen och att det inte skulle kosta extra. Han fick till svar att det inte var några problem. När vi nu kom till flygplatsen fick de plötsligt panik vid incheckningen. Alla samlades i en stor klunga och pekade åt mitt håll. Ut kom en i personalen och sade att vi inte kunde komma med planet. Vi hade inte ringt enligt dem (vilket man skulle göra fem dagar i förväg). När vi sedan sade att vi visst hade ringt, för en månad sedan, så påstod de att vi hade pratat med någon annan resebyrå eller liknande som inte hade koll.
Vi stod såklart på oss, (jag blir alltid arg när någon påstår att vi ljuger). Sedan sade de att jag var tvungen att betala 260$ extra för hjälpen av flyget!! Saken var bara den att biljetten för oss båda låg på 210$. Jag blev så fruktansvärt arg. När jag blir arg börjar jag såklart gråta. Efter att ha slagit våran bagagevagn så hårt att min hand gjorde ont gick jag in på toan och bad under frustration att “Gud nu får du fixa detta” annars vet jag inte vad jag tror längre. (Jag hade nämligen vaknat tidigt på morgonen och känt att jag behövde be för resan och nu krånglade det iaf) när jag sedan kom ut så löste sig det hela mirakulöst.
De 260$ behövdes inte betalas när vi kom fram och Gud räddade hela situationen. Tråkigt bara att det skall vara så krångligt hela tiden.
Hanoi
Efter värmen i Kambodja och sydvietnam blev det ruggigt kallt att komma till ett regnigt och rått Hanoi (Vietnams huvudstad som ligger i norra delen av landet). Skurken i dramat blev naturligtvis jag, som övertalat min fru att vi skulle skippa en paradisö och bege oss norrut istället. När vi planerade resan i somras hade vi velat passera Hanoi, men när vi inte kunde resa härifrån direkt till Hongkong pga märkliga regler för jordenruntbiljetten, hade vi valt bort det. Nu när Phu Quoc verkade totalt fullt och överbokat pga av det kinesiska nyåret tänkte vi om och valde Hanoi trots allt. Vi bokade biljetter dagen innan avfärd och då vi tyckte returbiljetterna verkade dyra sköt vi upp köpet i hopp om att hitta billigare alternativ senare. Idiotiskt beslut, men mer om det senare.
Lena fick sitta i en usel flygplatsrullstol i 1,5 timme. Vi brukar alltid få ha hennes egna till gaten, men de var orubbliga på Can Thos flygplats.
Hanoi är säkert nice om man kommer när det är varmare, men vi hade svårt att uppskatta huvudstaden. Vi tyckte den var smutsig, ful och kall. Huvudorsaken med besöket var dock inte att se staden i sig, utan att åka på en kryssning i Halong bay, en skärgård med fantastiska klippformationer som ligger endast fyra timmars bussresa från Hanoi. Vi bokade kryssningen på hotellet och dagen efter plockades vi upp och kördes på helt ok vägar till hamnen vid Halong bay. Vädret var en smula dimmigt men för att vara den här årstiden var det väldigt bra.
Lena är taggad inför kryssningen
Vårt kryssningsfartyg
Så här såg det ut i det häpnadsväckande landskapet
Vi fick paddla kajak första kvällen och det var en fantastisk upplevelse. Kameran lämnade vi dock på båten, till skillnad från ett par spanjorer som råkade tappa i sin när de krockade kajaken in i bryggan. Vi hade en skum ryss med oss, som trots två års studier i Australien knappt kunde förstå vad de andra sa och än mindre kommunicera själv. Vi skulle få paddla i 45 minuter, men han drog iväg så länge att hela gruppen hann komma tillbaka, gå på motorbåten och börja åka tillbaka till kryssningsfartyget innan jag påminde guiden att vi hade glömt honom (var det kanske ett medveten beslut från guidens sida?) och vi därmed fick vända och vänta en kvart till... På kvällen fick vi fin middag med mängder av rätter, men när räkorna kom in, 10 räkor på 5 personer, slängde ryssen sig över tallriken och grep 3 av dem utan att blinka, vilket i ett enda nu förvandlade vår stillsamma trevliga middag till en panikartad hetsjakt. Lyckligtvis bytte han bord till andra dagen och vi kunde fortsätta inmundiga rätterna i trevnad och god samvaro.
Förutom oss och den märklige ryssen, satt ett medelålders par från Tyskland vid vårt bord. De talade utmärkt engelska och vi hade mycket roligt ihop. De hade vid sin bokning beställt bröllopssviten då den inte var särskilt mycket dyrare. Det blev därför muntert då de fick in en bröllopstårta till middagen, särskilt som de redan varit gifta i närmare 30 år.
På senkvällen fiskade vi bläckfisk, men utan större framgång.
Dagen efter skulle det bli mycket klättring och besvärlig terräng,så Lena stannade på båten och sov några välbehövliga timmar medan jag begav mig ut på äventyr.
Först åkte vi till en utsiktsö där 500 trappor väntade på att bestigas. Utsikten var mäktig trots februaridimman. Väl nere igen stod jag och några av mina medresenärer och njöt av stillheten och vågornas mjuka kluckande mot strandkanten när vi plötsligt chockades av ett öronbedövande och dessvärre ihållande oljud. För att förgylla vårt besök, och till nyårets ära, hade personalen på ön valt ett stycke outhärdlig kinesisk pop, som i sann asiatisk anda levererades med så extrem volym att högtalarna distade. Att högtalarna i detta fall bestod av megafoner gjorde inte den musikaliska upplevelsen bättre. Trots att alla på stranden höll för öronen, dröjde det minst en kvart innan tortyren upphörde.
Utsikten från toppen
Utsikten utan skymmande huvudpersoner
Vägen ner
En stor manet låg och flöt vid strandkanten
Ö nummer två, besökte vi då berget på ön har en väldigt häftig grotta, som européerna upptäckte för drygt 100 år sedan, då man började utforska skärgården. Surprise cave, hade man fantasifullt nog döpt den, då man blev förvånad över dess storlek. Grottan var verkligen stor, och de hade lyckats lyst upp den intressant och påverkat den minimalt med endast en gångväg i mitten som alla följde. Många andra grottor i Sydostasien är fyllda med hinduiska eller buddistiska symboler och rökelser, men denna var lyckligtvis nästan helt befriad från det.
Vår guide berättar något, som förmodligen var viktigt och intressant, på obegriplig vietnamengelska :(
Samma situation med annan kameravinkel
En annan del av grottan
Detta var på alla hjärtans dag, och en i personalen på båten hade lovat att fixa en bukett rosor åt mig, så när jag kom tillbaka kunde jag överraska en nyvaken men lycklig fru med rosor på säng. Vi tog naturligtvis med dem till lunchen, och många avundsjuka blickar riktades mot oss båda, hälften från männen som undrade var jag fått tag på en bukett ute på öppet hav och andra hälften från kvinnorna som nog tyckte deras män också kunde tänkt till inför denna viktiga dag. :)
Nyvaken och lycklig fru
På väg hemåt
En sista bild innan vi lämnar Halong bay
Efter lunchen packade vi och gick iland, där bussen tillbaka till Hanoi plockade upp oss.
Vi passade här på att gå på bio, första gången sen vi åkte hemifrån, och se Bruce Willis senaste alster. Vad vi inte visste var att bio i Hanoi är status, och att alla ungdomar som befann sig där hade klätt upp sig som om de skulle på bal, Oscarsgala eller nattklubb. Mycket besynnerligt, och en aning obekvämt då vi inte bara var de enda icke-asiaterna, utan också extremt underklädda. Filmen, Die hard 5, höll dock inte måttet och vi somnade snart båda två, ett bevis på hur utmattande det är att resa i vår takt, då jag för egen del nästan aldrig råkat ut för fenomenet tidigare. För Lenas del däremot är det både sed och tradition att se max 5 minuter och sova resten.
Vårt flyg till Ho chi minh city (Saigon) var ännu inte bokat och vi trodde vi skulle kunna hitta sistaminuten-biljetter, men även här drabbade det kinesiska nyårets elände oss: endast biljetter till business class återstod och vi hade inget annat val än att punga ut mer än fem gånger så mycket som vi hoppats på när vi sköt upp bokningen.
Vi beslöt oss därmed för att njuta maximalt och vältra oss i osedvanlig lyx under det korta flyget och på så sätt utnyttja varje slösad krona till fullo. I loungen tog vi följaktligen för oss av allt som erbjöds och väl på flyget såg vi fram emot en trerätters. Dessvärre slog inte Lenas spådom, som baserat sig på en tragiskt ynklig förrätt, in - den minimala förrätten visade sig vara den enda rätten. Men det skulle bli än bättre.
I business class satt, förutom oss, fyra barn som turades om att skrika och jämra sig, och som grädden på moset tajmade en av dem in landningsögonblicket för att fullständigt spy ner hela mittgången. Vårt lyxiga businessflyg avslutades med av vi fick sitta kvar längst av alla, i väntan på rullen, och supa in den ljuvliga doften av färskt barnakräk.
Nästa inlägg: Ho Chi Minh
Can Tho
Det var ett smärtsamt farväl när Daniel valde att åka till Phnom Penh istället för att följa med oss in i Vietnam. Vi hade konstant stämning och jag blev lite orolig att jag skulle bli en alltför tråkig reskamrat till Tomas.
Eftersom båda männen i min sällskap var totalt slut efter mopedäventyret fick jag ansvaret att välja vart vi skulle åka vidare till i Vietnam. Nu skulle vi lämna Kambodja! Jag bestämde efter att ha forskat lite att vi skulle resa till Can Tho som verkade vara en mysig stad med en hel del att göra. Enligt dem som sålde bussresor över gränsen "borde" det ta ca 6,5 timmar dit.
Här ser ni vart Can Tho ligger
De lokala bussarna är nog de mest dramatiska och äventyrliga som hänt på våra resor (förutom alla coola tempel). Över gränsen till Vietnam gick allt perfekt, men när vi sedan skulle vidare på andra sidan gränsen med en lokal buss så började "äventyret" på riktigt. All packning skulle förvaras ovanpå bussen, och likaså min rullstol. Kändes minst sagt osäkert och jag lyssnade rädd efter varje gupp som bussen gjorde på de dåliga vägarna om något hjul föll av. Vägarna var katastrofdåliga och smala i kombination med en gammal buss, massa folk, och mopeder. Det blev många böner under den resan för att få oss lugna. Tomas klättrade upp på taket och säkrade fast allt bättre. Tur att vi hade extra spännband med oss (och att min man är bra på att klättra). Tack pappa för det tipset!
Aldrig har jag sett en buss så proppad med folk som denna. Det jobbade en skrikande kvinna som i princip var in och utkastare i bussen. Hon bara skrek, tryckte in folk i farten och höll i dörren som inte funkade som den skulle. Helt sjukt!
Jag och Tomas hade fått en av de bästa platserna där fram då vi var först in och jag dessutom hade svårt att ta mig in där bak. Gött tänkte vi... tills vi insåg att tutan på bussen var så sjukt högljudd så man blev döv, och den användes i snitt var 10:e sekund under HELA resan.
När klockan började närma sig utsatt ankomsttid insåg vi att vi inte alls var där vi borde. Vi fick då reda på genom någon annan turist att de hade gjort om den vanliga turen eftersom det var nyår och nu behövde man åka via Chau Doc, en stad norr om Can Tho, för att komma dit man ville. Helt plötsligt hade vår restid fördubblats (som vanligt) och nu väntade ytterligare 5 timmar på en annan buss. Denna buss var dock mycket trevligare och jag lyckades att sova en stund. Det enda dramatiska som hände här under tiden var att vi krockade med en moped. Inte konstigt med alla dessa mopeder som va överallt i mängder!! (Tomas räknade till 72 mötande mopeder från en bil till nästa) Föraren klarade sig oskadd som tur var.
Här ser ni en hel familj på moped. En vanlig syn i Vietnam.
Vi träffade ett annat mycket trevligt och gulligt par, Paul och Timea (som kallas Timmy), då vi väntade på buss nummer två. De bodde vanligtvis i London. Paul var engelsman och Timmy var ursprungligen från Ungern. Vi skulle bo på samma hostel och därmed hakade vi på varandra. Paul var en riktigt erfaren resenär och under två års tid hade han varje dag planerat deras 10 månaders långa resa jorden runt. De hade sagt upp sin lägenhet och sina jobb för att kunna åka ut och resa. Så modigt! Det hade jag aldrig vågat.
Paul och Timea
Vi gjorde en båttur tillsammans med Paul och Timmy på den flytande marknaden som Can Tho är känd för. Det var en underbar dag trots ganska få säljande båtar på floden (nyår...) och vi köpte nykokt kaffe och härligt fräsch ananas som skars upp på plats. Båtarna som ananasen fraktades i var så fulla så det var på gränsen att de hamnade under vattenytan av all tyngd. Det blev en lyckad förmiddag i solen.
Nu skall vi ut och shoppa på floden
Kaffet var sååå gott! Jag tog en iskaffe
Som ni ser, båtarna är verkligen fyllda till bristningsgränsen!
Mys i väntan på ananas
Det märktes att det inte var första gången han skar till en ananas
Tror ni jag fick in hela i munnen?
Mycket trevligt sällskap!
Min superman
Härligt att åka båt!
Senare på kvällen gick vi ut för att äta. Vi fick tips om en god restaurang som hade normala priser. Väl här kom ett par amerikaner och satte sig bredvid oss. De bodde på samma hostel som vi och hade frågat vart vi skulle äta. Kändes lite konstigt att de bjöd in sig själva, men det var roligt att umgås iaf för ett tag, trots att de var väldigt,väldigt speciella (och högljudda). De beställde in halva restaurangen (kändes det som) och därför fick vi smaka på deras mat vilket var ett riktigt äventyr. Bland annat beställde de in helstekta sparvar som så riktigt vidriga ut. Man skulle äta dem helstekta som de var med ben och näbb. Tomas tyckte jag var helt galen som vågade prova. Men det smakade bättre än vad det såg ut. Han smakade minsann också, säger han. Efter att jag smakat.
Helstekta sparvar
Då gäller det, jag måste våga smaka
Hemsk känsla när man vet att man biter av ett fågelben
Det kinesiska nyåret förföljde oss vad vi än gick. Butikerna var stängda och hotellen dyrare. Det var svårt att få någonstans att äta och när vi gick runt för att leta efter något matställe kom vi in på en Vietnamesisk spelcafé . Här satt ungdomar och spelade spel med klistermärken. Mycket märkligt. Kändes som att komma tillbaka till femårsåldern. Ville man inte spela klistermärksspel kunde man färglägga med tuschpennor som stod utspridda på borden. Vi var såklart vrålhungriga och ville äta något. Först hade de mat när vi frågade, men när vi sedan hade trängt in oss längst in kom det fram att all mat var slut. Vi fick därför maka oss ut igen och gå vidare. Till slut hittade vi dock ett matställe. Vietnameserna där var väldigt gulliga och hjälpsamma och vår servitör var så stolt (och nervös) över att få servera oss.
Här ser ni vuxendagiset där man lekte med klistermärken
Det funkade väldigt bra med rullstolen i Can Tho. I princip var alla trottoarkanter fasade och jag behövde sällan hjälp vilket var väldigt skönt. Eftersom de använder mycket mopeder som de kör upp på trottoarerna så är de duktiga på att fasa sina kanter och därmed blir det bra anpassat på de flesta ställena.
Det finns några andra i rullstol här. Denna mannen sålde lotter.
Vi stannade till vid ett café där vi tog varsin glass och lite annat smått och gott. Här skulle de precis öva inför alla hjärtans dag som var om några dagar. Det satt en kille och sjöng och en annan som spelade gitarr. Självklart kunde vi inte hålla oss. Vi var bara tvungna att få låna gitarren och jamma lite. Proud Mary sjöngs för fulla muggar och en granntant kom ut för att lyssna på oss medan en i bandet filmade oss. Kändes skönt att få sjunga av sig lite.
Eftersom det var dött pga allt firande bestämde vi oss för att åka vidare till Hanoi. Tanken var först att åka till ön Phu Quoc och sola, men det verkade i princip omöjligt att få tag på bra boende där över nyåret. Vad för spännande saker vi hittade på i Hanoi får ni reda på i nästa inlägg..... Vackra bilder utlovas!
Att dra dit pepparn växer
Originalplanen var att vi skulle åka direkt från Sihanoukville till Phu Quoc i Vietnam, men vi tyckte vi hade solat nog, och att spendera 7-8 dagar till på stränder istället för att se mer av Kambodja och Vietnam kändes inte befogat. Istället begav vi oss till Kep, några timmar öst om Sihanoukville, en liten ort som utlovade äventyr enligt vår guide-app.
Kep (som ligger i Kambodja) var, innan alla oroligheter började, en lyxresort för 50-60-talets rikemansfolk. De anlade en artificiell strand bl.a., men när vi kom dit var det inte mycket kvar av varken den eller andra lyxigheter. V möttes av en stillsam by med ett 50-tal hängmattor intill centrala torget, avsedda för uteliggare eller kanske bara slöa khmerer. Beachen var bara lera och vi skippade den helt. Däremot fanns landets godaste krabbor att inhandla vid krabbmarknaden, enligt vår e-guidebok.
Här visas krabborna upp för försäljning.
Vi gick på restaurang intill marknaden och serverades dagens infångade läckerheter.
Maaaaaaat!
Lena frossar!
Magarna våra var dock inte helt redo för dessa smakupplevelser, visade det sig dagen efter, och att vi delade rum alla tre med ett badrum som inte gick att stänga riktigt blev en intressant upplevelse. Vem bygger förresten en dörrkarm som är mindre än dörren? Mest korkade jag sett!
Med en extra toarulle i ryggsäcken och en massa Dimor i magen, gav jag och Nurp oss iväg på äventyr dagen efter. Vi hade läst om några spännande resmål man kunde nå på motorcyklar och hyrde varsin för 6$ plus bensin (4$ för en heldag).
Bara känslan av att glida fram i shorts och linne i varm tropisk hetta var nog för att vi skulle le som två dumskallar i början och Nurp var i extas över friheten. “Man kan åka var man vill”, sa han. Jag upplyste honom om att det kunde han minsann i Sverige också, i sin bil, men det var inte samma sak, menade han. Efter några kilometer på skumpig asfalt beslöt vi oss för att chansa in mot bergen. Snart befann vi oss på mystiska vägar och genade in under en taggtråd "för stämningens skull". Det slutade med att vi hamnade på nån stackars khmerfamiljs åkerlapp och studsade runt bland kor, koblajor och diken, allt medan hela familjen stod och ropade och gestikulerade åt oss för att vi skulle kunna hitta tillbaka till landsvägen. Vad vore livet utan stämning?
Vår första etapp för dagen var ett pepparplantage. Har alltid drömt om att få dra dit pepparn växer på riktigt och idag var det alltså dags.
Vi fortsatte vår skumpiga och dammiga färd mot ett område med stora grottor och en naturlig pool inne i en av grottorna. Den sista kilometern till grottorna cyklade en skock med barn bredvid oss och frågade ut oss om allt
möjligt. Trevliga barn, tänkte vi först, men insåg snart att de ville guida oss mot betalning.
Vi hyrde varsin ficklampa och bad en av killarna att guida oss runt.
Vi gick nog runt i 1-2 timmar och såg på olika formationer medan vår lille guide sa saker som dragons belly, dragons chest och andra fantasifulla och oftast långsökta benämningar på grotthålorna. Slutligen gick vi till the swimming cave som tydligen skulle vara väldigt djup och imponerande under regnperioden, men nu var en halvmeter djup och luktade unket.
Vi åt och fortsatte vår färd, tittade på saltfälten och brände på eftersom vi började bli trötta, bensinen började minska och det framförallt började bli sent. När det blir mörkt här, går det fort och det blir kolsvart, något vi inte ville erfara utan att ens veta om våra lysen fungerade. Trots noggranna studier av den medhavda kartan, hamnade vi otroligt fel, och hade inte den kambodjanska gränsen bevakats så noga, kunde vi hamnat långt inne i Vietnams mörka skogar.
“Kep?” Frågade vi den förvånade gränsvakten, som pekade oss i riktningen vi kom ifrån.
Några bilder och många skratt senare fortsatte vi och hittade en strand som vi letat efter tidigare. Genvägen hem, som syntes så väl på kartan, fanns självklart inte i verkligheten och vi gasade allt vad vi kunde på de stundtals usla vägarna i kamp mot klockan (eller solen rättare sagt). Beckmörkret infann sig betydligt tidigare än vi nådde destinationen, och först efter att ha svalt en koloni med insekter och efter att den gode Nurp tvingats köra utan lyse och närmast utan bensin i några mil, kunde vi rulla in på hotellets grusiga uppfart och lugna ner min oroliga fru.
Dagen efter var vi redo för Vietnam, men det får ni läsa om i nästa inlägg.
Sihanoukville
Bussresan till vårt nästa resmål Sihanoukville var minst sagt långdragen. Man lärde sig ganska snart att om kmererna sade en tid som resan skulle ta, kunde man snabbt dubblera den och få fram den tid det verkligen skulle ta. Bussen var gammal och skraltig och körde i snitt 40km/tim. Resan som skulle ta fyra timmar tog alltså åtta timmar istället. Varmt var det också eftersom ACn fungerade minimalt. Efter fyra timmar stannade bussen så att man skulle kunna gå på toa. Eller om man kan kalla det en toa vet jag inte. Snarare mörka bås utan lampor med hål i marken. Vilken pärs...
Till slut kom vi iaf fall fram till Sihanoukville klockan 11 på kvällen. Väl här förberedde vi oss på det värsta. Tuk-tuk-förarna här är nämligen ökända för att ha bildat karteller och därmed lura turister på pengar. Utan att vi visste det så låg vårt hotell väldigt nära busshållplatsen och en vänlig fransman prutade ner vårat pris till 2$. Vi pustade ut när vi nådde vårat hotell Zana beach-house. Här var det riktigt nice och allt fungerade super med rullstolen då det var plana ytor överallt. Sååå naajs! Då kunde pojkarna Nordquist leka utan att jag kände mig i vägen.
Sihanoukville är ökänd för sin sexturism och därför har den minskat i populäritet de senaste åren (enligt en inflyttad amerikan). Dessutom är allt mycket dyrare här pga alla turister jämfört med andra delar av Kambodja. Det var tragiskt att se dessa underbart vackra tjejer som går runt och säljer sig själva. Man rekommenderades att inte gå ensam efter klockan nio på kvällen. Det gällde även killar. Tidigare i Phnom Penh såg vi även en liten pojke sittandes tillsammans med en gammal stor utländsk man. Inte kunde de prata med varandra och killen såg helt livrädd ut. Gissa om jag bara ville gå fram och hugga av en viss kroppsdel på gubben. Ångrar att jag inte sade något.
Vi hade ändå ett par underbara dagar på stranden där man gratis kunde låna solstolar om man köpte något i baren. För det mesta blev det Coca Cola eller härliga milk-shakes.
Andra saker som vi hittade på var bl.a. massage, fiskpedikyr, hårborttagning och snorkling ;) Försäljarna flockades som flugor till socker runt oss eftersom vi inte kunde med att vara elaka mot dem. Daniel förlorade 2$ då han förlorade i luffarschack mot en försäljare i sanden.
Det var tur att inte mamma såg vilka äventyr vi utsatte oss för på snorkelturen. Tomas bar mig över skumpiga båtar (med mig livrädd hängandes där bak) och Daniel kom efter med rullstol och packning. De andra som var med trodde nog inte att vi var riktigt kloka, och tänk vad rätt de hade! Farligt och busigt ger guldkant på tillvaron ;)
Här stannade vi i 4:a dagar även om jag gärna stannat ett tag till. Nu skulle vi vidare ner till Kusten i Kep. Mer om det berättar Tomas i nästa inlägg...
