Tomas & Lenas jorden runt-blogg

Monument Valley är den mest ikoniska platsen i westernfilmernas historia och för ett westernfan som mig var det stort att få besöka dalen med alla de overkliga bergformationerna. Vi körde tyvärr närmare två timmar fel på väg dit då vår GPS lurade oss fullständigt, men efter att ha frågat en indian om vägen vände vi oss fann rätt väg till slut. Dalen ligger på indiansk mark och det är fascinerande att se hur olika populationer det ryms i de olika delstaterna vi färdas genom. Trots att allt är USA känns det stundtals som olika länder. 

 

Vägen fram till själva Monument Valley gick genom ett platt ökenlandskap med enstaka höjder och urkarvade klippor som även de var häftiga att se, men det mest spektakulära väntade oss naturligtvis inne i naturreservatet. Vi fick erlägga en avgift på sex dollar var och fick en liten karta över stället, därefter kunde man boka en guidad tur eller göra som oss och åka runt på egen hand. Vägarna var gropiga och bestod av grus och sand som hade stora hålor överallt. Vi med vår hyrbil fruktade för det värsta och Lena fegade ur varpå jag fick ta på mig ansvaret att ratta mellan groparna. Efter det första eländet blev vägen lyckligtvis bättre, (inte bra, bara bättre...) och vi kunde börja njuta av det spektakulära landskapet. Lena var trött av allt bilkörande tyvärr, men jag var närmast i extas över allt häftigt som fanns utanför bilrutan. Många stopp blev det, och många bilder naturligtvis!

Man kunde rida häst här om man ville, men vi antog att det skulle bli dyrt och pga tidsbrist efter felkörningen beslöt vi att skippa det. Synd, det hade varit kul att ha fått leka cowboy fullt ut i den mest typiska westernmiljön. 

Landskapet är så säreget och inspirerande att filmskaparen John Ford valde att spela in inte mindre än 10 filmer här i trakten. John Ford point är döpt efter honom men dit kunde man bara ta sig via en betald tour. 

 

 

Vi styrde sedan kosan söderut i riktning mot New Mexico och Texas och stannade endast för natten i Chinle, Arizona. Det visade sig att de hade en stor canyon alldeles intill byn, vilket säger lite om hur många det finns i dessa områden. Vi vaknade upp till min födelsedag och min kära fru sjöng för mig varpå vi kollade in alla era värmande grattishälsningar från Sverige! Tack till alla som gratulerade, det betyder mycket när man varit borta i ett halvår. 

 

Vi åkte ut till Canyon de Chelly, även känd som Canyon del muerto, efter en massaker för ett exakt hundrafemtio år sedan. Den mexikanska armén gick in från varsitt håll och slog ihjäl nästan alla indianer som levt där i många hundra år!

Tittade man noga kunde man se gamla murar och husrester, vilket var intressant, men efter att ha sett alla de andra otroliga canyonerna bara dagarna innan var vi lite mätta på det och hade svårt att uppskatta det fullt ut. 

 

Istället fortsatte vi resan österut mot Texas och världens godaste stekar! Mer om det i nästa inlägg. 

Så var det dags för den fetaste av alla canyons; Grand Canyon! Hemskt nog var jag så sjukt trött att jag knappt såg fram emot att åka dit. Det ändrades dock snabbt då vi kom fram och såg det majestätiskt vackra landskapet. Tomas använde ordet spektakulärt ett antal gånger och var helt lyrisk. Trots att det blåste ganska mycket skulle han som vanligt ut på de brantaste klipporna och de farligaste ställena och därmed oroa sin fru. Jag var väldigt glad att man kunde ta sig fram med rullen längst med en liten stig som hade fantastisk utsikt och Tomas hade väldigt roligt då han hällde vatten på mig då och då från den vattenflaska vi tagit med. Vi åkte till ytterligare några vackra utsiktsplatser för att se den vackra naturen. Eftersom vi var på Grand Canyons norra sida var det fortfarande ganska orört på många ställen och därför inte så mycket säkerhetsräcken och liknande till Tomas förtjusning. För min del var det ganska kasst anpassat, men envisa som vi är tog vi oss fram på de flesta platser iaf. 

 

På vägen till hotellet var det min tur att få en fortkörningsbot (Tomas fick en på Nya Zeeland som han inte har berättat om då han körde 120km/h på en väg med hastighetsbegränsningen 100km/h). Ja, om jag inte är tillåten att hoppa bungy på 134m höjd måste jag väl vara värst på att köra fort. Man blir väldigt lurad av mätaren som står i m/h i stället för km/h, och när jag insåg att jag i stället för 90 km/h kört 120km/h ( 75 m/h i.s.f. 55 m/h) trodde jag ett tag att mitt körkort var rökt. När polisen sedan gav mig en bot var det som en lättnad. Woho, mitt körkort var fortfarande mitt och boten var endast på 198$ ;)  jag trodde faktiskt inte jag skulle bli så glad över en bot, men jämfört med att betala för ett nytt körkort var det ju sjukt najs. Hade jag kört fortare än 20 m/h över hastighetsgränsen blev man visst satt i fängelse någon dag. Tomas menade att det skulle varit lite stämning och kul för bloggen, men jag tycker detta räcker som dramatik

 

Dagen efter tog vi oss till Page för att utforska ett av mina mål, Antilope Canyon. Denna canyon ägs fortfarande av indianerna och där fanns anordnade turer som man kunde köpa på plats vilket vi gjorde. Eftersom det var djup sand i själva canyonen och biljettförsäljerskan hade en syster i rullstol så fick jag komma in gratis. Grymt najs! 

Vi hoppade in i den jeep som skulle ta oss till starten på vår vandring och snart var vi framme. Det gick faktiskt mycket bättre att rulla här än vad jag först trodde. Vi hade dessutom tagit med oss våra spännband att använda som draghjälp som gjorde det hela lättare på de tuffaste partierna. Antilope Canyon måste vara en av de vackraste platserna jag någonsin kommer att besöka. Det var precis lika vackert som jag föreställt mig och formationerna här hade en härligt vacker färg som ändrade sig allt eftersom solen förflyttade sig på himlen. Här kunde man ha stannat hela dagen, men eftersom det kom mer och mer turister hela tiden var det ganska pressat tidsschema. Det hela var dock en helt fantastisk upplevelse.  

 

Vi åkte sedan vidare för att se den s.k. Horseshoe Bend. Jag visste att det skulle vara otroligt vackert där och ville verkligen komma dit. Vi hade blivit varnade att det skulle vara mycket sand men ville testa att ta oss fram iaf. Det visade sig bli den jobbigaste färden vi gjort i USA. Jag och Tomas trodde aldrig vi skulle orka tillbaka och det kändes precis som en av de jobbigaste stunderna i Afrika och Mot Alla Odds. Sanden var sjukt djup och emellanåt kom det stora stenar som formade stora trappsteg att ta sig uppför. Vi blev såklart ett objekt för japanerna att fota på vår sjukt jobbiga färd. Fota vågade de göra men inte erbjöd de sig att hjälpa till inte, vilket hade varit uppskattat just då. 

Horseshoe Bend var som tur var värt allt slit. Otroligt vacker utsikt med hisnande branta klippor utan skyddsräcken gjorde så det sög till i magen (en man var så rädd att jag skulle åka ut för kanten att han nästan tog tag i min rullstol). Vattnet hade färgen av grön smaragd och bland klipporna sågs svalor som lekte i luften. Om det inte hade varit så sjukt varmt här hade man kunnat stanna flera timmar bara för att njuta av utsikten. Jag hade nu upplevt ytterligare en av de vackraste platser jag någonsin sett i mitt liv, och det på samma dag! 

Vägen tillbaka till bilen var sjukt jobbig som ni förstår och i allt slit passerade oss två killar som var på väg åt motsatt håll. De hälsade glatt och jag svarade att på vägen tillbaka kommer de troligtvis behöva hjälpa oss. Självklart gör vi det, svarade de tillbaka. Vi klarade oss tillbaka själva trots att vi båda trodde att vi skulle dö på halva vägen av utmattning och när vi stod vi bilen kom killarna tillbaka. De hette Graham och Lucas, var från Texas, och skulle på roadtrip ända upp till Alaska. De sade att de var så imponerade av oss att de var tvungna att komma och prata lite. Efter en stund kom det fram att vi alla fyra var sugna på att bada och vi åkte iväg till en närliggande konstgjord sjö, Lake Powell.

 

 

Det var riktigt skönt att få bada och efter att ha legat i vattnet och pratat i 30 min hade vi kommit fram till att vi planerat att passera genom Texas bara en liten bit ifrån var de bodde och att de också var troende. Riktigt synd att de inte skulle vara hemma när vi passerade bara. De var dock inte sena med att fixa så att vi kunde åka till någon av deras vänner. Visst tänkte vi, alltid gött att träffa lite av de människor som faktiskt lever i USA och inte bara turister som det lätt blir när man reser. Det var riktigt synd att vi inte kunde umgås en längre tid men de var på väg norrut och vi söderut. Efter badet sade vi hejdå för att åka vidare mot de dinosauriespår som vi läst att skulle finnas ett par timmar bort. 

 

När vi kom fram till den plats där dinosauriespåren skulle finnas möttes vi av en sliten handmålad skylt. Väl på plats mötte oss en indian som ville visa oss runt. Vi hade läst att de var här och visade spåren "gratis" mot att man gav dem dricks efteråt. Det fanns många spår att titta på och det allra coolaste var ett stort spår ifrån en T-rex. Indianen menade dock att detta spåret ändå var litet och därmed var från en yngre individ. Det fanns också fossilerade dinosaurieägg och dinobajs. Tyvärr var det många coola saker som försvunnit pga giriga turister som velat ha en souvenir med sig hem. Det var tråkigt att se att ingen beskyddade denna speciella plats mer än de obetalda indianerna som satt här under dagtid. Om några tiotals år kommer det troligtvis inte vara något kvar att se här vilket kändes tragiskt. 

 

 

Vi åkte tillbaka en bit där vi hade tänkt sova för natten. Då händer det som inte får ske. De har någon slags lopp i närheten och alla hotellrum i området är bokade. Vi åker och åker men inget rum är ledigt någonstans. Det hela slutar med att vi tvingas åka hela vägen tillbaka till Page där vi tittat på Antilope Canyon (dvs 2 timmars omväg enkel väg). En sur avslutning på en annars perfekt dag. Tur att man glömmer tråkiga saker snabbt!

 

 

Efter det fejkade Vegas kändes det skönt att komma till något äkta och vi åkte över gränsen in i Utah där en mängd spännande canyons väntade på att utforskas. 

 

Våra vänner Daniel och Stina, som delade äventyren med oss i Australien, hade gett oss en mängd lovande tips om vad man skulle se i området och först satte vi iväg mot Zion National Park. 

Redan vägen dit var väldigt scenisk och lovande och kameran gick varm. 

Vi kom fram på eftermiddagen och tog deras skyttel (de har stängt av biltrafiken i större delen av canyonen för att minska trafikkaos och föroreningar, istället erbjuds en gratis buss som åker runt de olika stoppen) upp till en av vandringslederna där man kunde gå en kortare sträcka som slutade vid en bäck. Ville man kunde man fortsätta gå genom bäcken uppåt in i canyonen och se hur den blev smalare. Vi gick gemensamt fram till bäcken varpå jag satte iväg in i den och Lena begav sig tillbaks neråt. Det var vackert och spännande men snart blev det mörkt och jag fick skynda mig ner innan det blev kolsvart. Stackars Lena var superorolig som vanligt. Vi åkte till vårt boende för natten och laddade om inför nästa dag. 

Dag två bestämde vi oss för att dela upp oss, Lena skulle åka upp med skytteln en bit och sen rulla ned för backarna längs canyonen och gå de vandringarna som var anpassade, själv skulle jag ta bilen upp till en kortare vandring upp till en vacker utkikspunkt över hela canyonen. Den var dock inte alls anpassad, därav vårt val av olika aktiviteter. 

 

Vandringen var väldigt vacker och utsikten slående, det var stora röda klippor överallt och branta stup, vackra formationer i stensluttningarna och en hel del träd som växte här och var. Mäktigt att gå ända ut på stupets kant som inte var avgränsad, känns alltid spännande när det inte finns något staket i vägen och man rent teoretiskt skulle kunna halka utför eller snubbla och falla till döds.

Det var varmt och underbar blå himmel, men tiden var knapp så jag återvände snart ner och hämtade Lena för att åka vidare till nästa stora anhalt, Bryce Canyon. 

I Zion NP kan man se canyonen nedifrån och vandra i den, men Bryce ser man mestadels uppifrån och de är helt olika till sin natur. På vägen till Bryce hittade vi dock en liten pärla, Red Canyon, en för oss helt okänd plats som vi stannade till vid och gick en runda vid. Här kunde man komma riktigt nära de vackra röda formationerna som stack upp på osannolika sätt överallt, och till skillnad från Zion (och även Bryce visade det sig senare), var det inga andra turister där och inga skyltar, staket och andra tecken på exploatering. Det var bara en liten stig som ledde en fram genom den vackra skogen och det kändes väldigt orört och speciellt att gå där. 

 

Efter en kortare vandring fortsatte vi dock vidare mot Bryce Canyon, som vi hade hört så mycket om. 

Bryce var uppbyggt som en lång bilväg där man stannade vid olika utkikspunkter och gick en kortare sträcka för att se ut över dalen innan man fortsatte till nästa utkikspunkt. Vi åkte till nästan alla men fann att de allra första punkterna var överlägset bäst. De kallar det för amfiteatern, en plats där man kan se ut över de mest märkliga formationerna från olika vinklar och som täcker en otroligt stor yta. Det är en fantastisk syn och ett absolut måste om man är i trakterna, något man visserligen knappast är om det inte är just för att besöka Bryce eller någon annan canyon. 

 

När vi hade sett det mesta uppifrån noterade vi att det även fanns en vandringsled ner i canyonen. Det var ganska sent och solen var på väg ned men vi bestämde oss för att ge oss ner en liten bit åtminstone. Det var ganska brant så jag assisterade Lena ner, något som jag vanligtvis gör genom att hon backar och jag går baklänges bakom henne. Nu kom vi dock på att vi kunde använda spännband som sele och att jag skulle bromsa henne bakifrån på vägen ned medan hon rullade framlänges. Det funkade utmärkt och på vägen upp blev jag istället hennes draghäst genom att flytta selarnas fästen till framändan på stolen. Alla sätt är bra utom de dåliga. Kinesiska turister klappade i händerna och firade på när vi gick upp längs stigens brant, men i deras kultur har de väl aldrig sett något liknande heller, haha.

 

Vi anlände sent till vårt boende och laddade om batterierna för en av resans absolut största, i dubbel bemärkelse, höjdpunkt: Gran Canyon. Lena får äran att berätta om det i nästa inlägg. 

Efter Death Valley skulle vi vidare till Sin City, Las Vegas. Här hade jag tänkt överraska Tomas med någon slags show eftersom det snart var hans födelsedag. Några italienare vi träffat i Death Valley rekommenderade Luxor hotel som vi därför valde att boka. Luxor är byggt med inspiration från Egypten, har ett eget casino, och ca 4400 rum. Det var riktigt maffigt och en upplevelse i sig att bo på en så gigantisk anläggning.

Efter vackra, gröna och behagliga platser begav vi oss rakt in i ugnen, Death Valley. Varningarna haglade: se till att du har nog med bensin, mängder av vatten, stäng av ACn så inte motorn överhettar mm. Vår hyrbil verkade vara i form och vi köpte extra vatten samt en subwaymacka som färdkost för att slippa leta efter en restaurang mitt i öknen. Death Valley innehar rekordet för världens varmaste plats, med 56,7 grader celsius, det är också hem till Badwater Basin, en av de lägre platserna i världen, som ligger 87 meter under havsnivån.  

Från San Francisco tog vi oss nu vidare mot nya STORA äventyr. Vi skulle besöka Yosemite national park och de gigantiska sequoiaträd som finns här. Det var svårt att föreställa sig hur stora träden faktiskt skulle vara och vi var väldigt förväntansfulla. 

Efter några dagar i LA och en scenisk resa längs Highway 1 kom vi så fram till San Francisco. 

Vi kom ganska sent men lyckades hitta ett motell och pruta ner det ganska rejält, den enda fördelen med att komma tillräckligt sent. 

 

Vi hoppades kunna åka ut till fängelseön Alcatraz dagen efter, men det visade sig tyvärr vara helt slutsålt flera dagar framöver. Vi fick nöja oss med att se ön på avstånd, vilket vi gjorde ifrån Pier 39, en populär pir för turister, då den är festlig som en nöjespark men samtidigt erbjuder utsikt över hamnen och faktiskt är hem till ett hundratal sjölejon som flyttade in där för ett tjugotal år sedan efter ett jordskalv. San Francisco-borna älskar sina sjölejon och var inte sena att avskilja de bryggor som redan tagits i besittning för att låta sjölejonen hållas ostörda. Turisterna flockas för att se när de solar, grälar och hoppar upp eller dyker ner från bryggorna. 

 

 

Vi åkte även till världens krokigaste gata, Lombard Street. Den är enkelriktad och faktiskt inte så extremt trafikerad som jag trodde den skulle vara. Många var dock de turister som skulle fota den eller gå i vägen fast det var förbjudet för fotgängare att trafikera gatan. När vi kom till krönet för att svänga ner såg vi också en av de klassiska spårvagnar som stan är så känd för. Vi nöjde oss dock med att se dem på håll och åkte bil dit vi ville istället. 

 

Efter Lombard Street tog vi vägen ut till den världsberömda Golden Gate-bron, världens mest kända och filmade bro. Man har sett den så många gånger på kort och på bio så det kändes märkligt bekant att vara där, men också stort eftersom vi nu var här på riktigt. Vi tog bilder på bron när vi åkte över den och från ena sidan. Sen kunde man även åka upp på en kulle och se hela bron uppifrån. Här fanns också en utställning om brons militära bakgrund och hur man förberett sig för att försvara den naturliga hamnen i händelse av krig. De började bygga grunden för en rejäl artillerikanon under andra världskriget men innan de hann bemanna den var den utdaterad och lyckligtvis för stadens innevånare har de inte behövt försvara staden hittills. 

 

Vi gick på bio en kväll och såg den nya Star Trek-filmen, (en riktigt bra film f.ö.) och minsann har de lyckats baka in San Francisco även i denna film. Det var verkligen speciellt att sitta på bio i samma stad som filmen på duken utspelade sig. Bion var en liten, mysig och gammaldags biograf, så det var inte anpassat, vilket är ovanligt för USA, men vi löste det som vanligt. Bio i USA kostar bara 60-70 kr, men popcorn och dryck tar de betalt desto mer för, så i slutändan blir det samma sak som i Sverige. 

 

Dagen efter styrde vi kosan mot Yosemite National Park och några av världens största träd. Missa inte det!

Så var det dags att ta oss vidare från LA upp mot San Francisco. Vi skulle ta den omtalade Highway 1 som alla amerikaner vi träffat menade skulle vara världens vackraste väg. Jag var dock ganska skeptisk till det påståendet efter att vi sett the Great Ocean Road i Australien. Gun hade smittat oss med sin förkylning och vi var båda lite småfebriga på vägen vilket gjorde resan jobbigare då ingen av oss egentligen orkade köra. Nu var det dock dax för mig att börja då vägarna kändes lite mer humana att köra på med endast 2-3 filer. Det var riktigt läskigt och jag övade först på parkeringen till ett stort Outlet norr om LA. Gasen är tyvärr allt eller inget vilket gör att man lätt kör ryckigt hur man än försöker. Men, det var kul att få köra iaf! 

 

Vi handlade ytterligare kläder och en present till min syster som fyller 40 år i höst. Det är så roligt när man får saker för en tredjedel av vad det skulle kostat hemma och både jag och Tomas hittade fina kläder att byta ut mot våra gamla skruttiga. 

Efter shoppingen åkte vi för att sova vid början av Highway 1 finaste delar i Morro Bay, men inte innan vi avnjutit en äppelpajsglass på Coldstone!

 

Vi påbörjade den vackra resan och svepte förbi vackra vyer med öppna landskap. Det hela påminde om vilda västern på många sätt och vindsnurror syntes på fälten som påminnelse om tider som flytt. 

 

Helt plötsligt var det zebror längst med vägen vilket kändes ganska malplacerat. Dessa hade visst kommit dit på grund av att den f.d. ägaren till ett närliggande slott, Hearst Castle, hade ett privatägt zoo som sedan släppts ut på ägorna istället. Hearst Castle som vi eventuellt hade tänkt att besöka är ett av de mest påkostade husen i Kalifornien och klassas som ett nationellt arv. Det ägdes av George Hearst och senare hans son William Hearst som var en stor tidningsmogul i USA och även ägde flera gruvor. Tyvärr var det inga biljetter kvar till den touren som skulle funka för mig och dessutom hade jag riktigt ont i ryggen vilket i sig gjorde det mindre inbjudande. 

 

Vi åkte istället vidare, efter att ha sett slottet på avstånd, till området Big sur med vackra vyer och branta sluttningar ner mot det blågröna havet. Här stannade vi en bra stund och tittade på det välkända vattenfallet McWay. Vi träffade på två riktigt trevliga poliser som visade oss en bra väg där man kunde gå ut och ta vackra kort. Vi var ju självklart tvungna att ta ett kort med dem och deras vapen. 

 

 

Senare på vägen stannade vi för att titta på elefantsälar som låg och solade sig längst kusten. Vi tyckte att de vara gigantiska, men förstod efter att ha pratat med en guide att det endast var de små elefantsälarna man såg nu. De största hanarna kan bli upp till 7 meter och väga upp till 6 ton. Stört stora alltså. 

 

 

Lena: Sträckan var mycket vacker med höga klippor och vågor, men kan trots detta inte jämföras med the Great Ocean Road (om du någon gång ska välja mellan de två så vet du vilken jag skulle rekommendera). Vi fortsatte trötta och nöjda hela vägen upp till San Francisco som Tomas berättar mer om i nästa inlägg.

Universal studios, en av Hollywoods äldsta och mest kända filmstudios, har en temapark i LA som är en kombinerad nöjespark och museum. Vi åkte dit med stora förväntningar och blev inte besvikna!

Vi inledde dagen med att åka några av attraktionerna: Simpsons, the Mummy (en kort men häftig berg-och-dalbana) och Jurassic Park, ett blött äventyr. Kläderna torkade på nolltid med värmen som bjöds, så det var inget bekymmer. Några av mina favoritfilmer, Back to the future och Teminator 2 hade haft åkattraktioner förut men ersatts av nyare eftersom de tyvärr börjat blivit till åren. Som fantast gick man dock inte lottlös därifrån, de hade en monter med den äkta De-Loreanen som Marty och Doc reste i tiden med, häftigt att kolla in alla detaljer de smyckade ut den med. 

 

Vi åkte sedan Transformers, ingen favoritfilm direkt, men absolut den bästa attraktionen. Amerikanarna är duktiga på att tematisera sina åk, från att du kommer nära attraktionen förstärker allting illusionen att du är i filmens värld. Väggar, dekorationer, rullande filmer medan du står i kön, personalens dräkter, allting bygger upp inför den upplevelse du ska få under simulationen. 

Vi gick också och kollade in en presentation av specialeffekter, uppbyggd som en show där de visade olika äldre och nyare tricks man använt för att göra filmer som King-Kong på 30-talet fram tills idag. 

 

En av höjdpunkterna var studioturen, en timmas åktur runt the studio backlot, som de kallar den, en helt enorm yta fylld av olika kulisser och världar de byggt upp och använder återkommande än idag för olika filmer. De har ett par kvarter New York t.ex. som de bara dekorerar om lite till olika filmer, ett område kallade de Europa, de har en hel vilda västernby, en tunnelbanestation, ett par artificiella sjöar som de använt bl.a. för Hajen, de har villaområdet till tv-serien Desperate Houseviwes, en flygplanskrasch-sajt som de använde till Världarnas krig med Tom Cruise, Psycho-motellet, Grinchen-byn, och dessutom bjöds vi på otaliga uppvisningar av specialeffekter under rundresan, bl.a. en attack av King Kong (den senaste versionen alltså). 

 

Vi gick även på Waterworld, en vattenshow där de visade upp olika stunts, explosioner, galna hopp och fall från mycket höga höjder och skvätte ner oss i publiken. 

Besöket avslutades med det obligatoriska spökhuset. Lena älskar ju att bli skrämd, vilket jag ofta och gärna utnyttjar, och i det tre våningar stora huset fanns mängder av läskiga statyer och överraskningar, ofta lurades man att titta åt fel håll för att bli skrämd bakifrån eller från sidan. Lena skrek och skrattade, jag gick bakom henne och skrattade åt henne. Vi bytte plats ett tag och de lyckades skrämma även mig, oväntat nog. Riktigt kul!

 Vi åt glass på vår nya favorit Yogurthland och blev upphämtade av Gun för att äta tårta och fira att både hon och Lena fyller tant i år!

 

Dagen efter hade Gun bokat in en gratisvisning av Paramount Studios. Hon känner en tjej som precis börjat jobba där och hon tog med oss runt som övning. Besöket var ett mer traditionellt studiebesök med information och kuriosa, till skillnad från Universal, som ju gjort en nöjespark av sitt ställe. Inte lika underhållande därmed, men ändå intressant, särskilt för mig som har sett de flesta av deras äldre kända filmer. Lena var inte fullt lika intresserad som jag och Gun var. Vi fick provsitta den berömda bänken där halva Forrest Gump utspelar sig och titta på deras New York och deras konstgjorda sjö som i nuläget användes som parkering. 

 

Paramount är mest distributörer av film nuförtiden, visade det sig, och väldigt få filmer spelas in i deras studiområde. De har några tv-produktioner som Dr Phil och the Doctors, men annars var det inte mycket vi kände igen. Vår guide pekade ut var Hitchcock bott och var han spelade in olika filmer, Star Trek hade också spelat in här i början och hon berättade om hur Captain Kirk hade upptäckt att det brann i New York-kulissen och sprungit ut i bar överkropp med övrig kostym på sig vilket gjorde att folk trodde det var filminspelning när han ropade på hjälp. Captain Kirk saves New York from fire, lät rubriken i tidningen dagen efter. 

 

Vi fortsatte dagen med att åka till Venice beach där den berömda Muscle beach ligger. Här har de ett gym ute i det fria bara hundra meter från havet och några riktigt biffiga män spände musklerna och lyfte vikter där. Självklart tog vi några mäktiga bilder på plats innan vi åkte vidare. 

 

Dagens höjdpunkt var besöket på Dream Center. 

Clarence, en svensk man, visade oss runt området och berättade om det fantastiska arbete kyrkan utför i Los Angeles. För snart tjugo år sedan flyttade de till ett av de värsta områdena i staden och började adoptera kvarter och hjälpa fattiga och utslagna med allt de kan behöva. De hjälper över 30.000 fattiga familjer att behålla sina lägenheter genom att ge dem ett matpaket varje månad! Totalt delar de ut femhundratusen matpaket varje år. Denna församling jobbar ideellt och helt utan statligt stöd och överlever bara genom gåvor från privatpersoner och ibland av företag som vill stötta deras hjälpande verksamhet. 

 

 

De har ett arbete som riktar sig mot traffickingoffer, prostituerade och ett för missbrukare där dessa själva väljer att skriva in sig på ett års avgiftning kombinerat med lärjungaskola. De går på möten och lär sig om Bibeln samtidigt som de får själavård och hjälper till med olika uppgifter. De har ett tillräckligt strängt schema för att inte hinna eller orka hitta på dumheter. När de vill kan de hoppa av, men då får de inte komma tillbaks på 30 dagar. Hoppar de av en andra gång tar det två månader innan de kan skrivas in igen och så vidare. 

 

Skid Row är ett av områdena där mest droger florerar och där hälften av befolkningen är hemlösa och bor på gatan eller på otroligt sunkiga ställen. Även barn lever här. Församlingen går varje fredag kväll ut till dem och delar ut vatten, mat och hygienartiklar. Ibland tar de med sig kvastar och sopsäckar och plockar upp skräp och städar upp gatorna. De ber med människor och erbjuder dem att komma till kyrkan på söndagen med deras gratisbussar. Vidare har de en secondhandbutik som är gratis att "handla" i. Tio "kunder" i taget kommer in och får välja max tre plagg var. Kläderna är inte skräp, utan man är noga med att se till att bara rena och hela kläder finns här, donerar någon trasiga kläder återanvänds dessa som trasor. 

 

Det finns ingen ände på deras engagemang och människor från hela världen åker dit för att hjälpa till, man kan kontakta dem på deras hemsida och boka upp sig på en eller flera veckors volontärarbete eller skänka pengar till deras arbete. Deras långsiktiga arbete har lett till ett enormt förtroende, bl.a. fick de en morgon se en fullastad lastbil från Hugo Boss anlända till deras parkering med tusentals jeans de ville skänka. När orkanen Katrina slog till i New Orleans ställde de upp och tog emot flera hundra människor som de tog hand om under ett år och hjälpte på fötter. Jag och Lena blev helt rörda av allt engagemang. En dag hoppas vi kunna resa hit igen och hjälpa dem med deras arbete. 

 

Vi var trötta efter en lång dag men Clarence uppmanade oss att gå på kvällens gudstjänst. Han sa att vi bara hade sett halva sidan av församlingen, för att förstå det hela mer skulle vi gå på mötet också. Vi inhämtade lite energi på Yogurtland och åkte på mötet. Vi blev inte besvikna! Musiken var helt fantastisk och stämningen inne i lokalen helt otrolig. Pastorn berättade lite om vad de står i och en av killarna i avgiftningsprogrammet fick berätta sin historia. Det var helt tyst när han berättade om sin svåra uppväxt och sin väg till frälsning. Här ställde sig alla i församlingen upp och applåderade, först upp och högljuddast var alla hans vänner i lärjungaskolan där vad jag förstår inte ens alla själva är troende...ännu :)

Kort sagt var det en makalös kväll och vi blev än mer tagna, om möjligt. Det är underbart vad Gud gör, vi önskar få se mer av det i Sverige!

 

Vill du läsa mer om Dream Center, hittar du deras hemsida på: 

 

Morgonen efter det otroligt intressanta besöket gav vi oss av norrut mot San Francisco, längs den berömda Highway 1. Mer om det i nästa inlägg.

Så kom vi fram till vårt sista resmål, Amerika. Det är såklart en massa saker att se här under de sista 6 veckorna på vår resa, men det känns ändå som att vi snart är hemma igen. Vi hämtade först upp vår bil en bit utanför flygplatsen. Bilen vi hyrt hade handreglage för att även jag skulle kunna köra vilket kändes riktigt spännande. När vi kom dit fick jag dock ingen genomgång på hur det skulle användas och det tog ett tag att förstå (gas neråt och broms framåt). Dessutom skulle jag använda min vänstra hand för att gasa och bromsa vilket jag var totalt ovan vid och nu hade jag dessutom inte kört bil på sjukt länge. Jag var helt enkelt livrädd i början och efter ett tag fick Tomas ta över då fem filer på vägen kändes övermäktigt att börja med.  

 

Los Angeles med all dess filmhistoria låg först på listan och vi skulle här hänga med underbara Gun Liljehall (vår brudtärna) som bott i LA i hela fem år och studerat just film i alla dess former. Det kändes superkul att äntligen få komma och se vart hon bott. Tyvärr gick det inte så smidigt som vi trott att fixa ett sim-kort med telefon och internet, och även om vi fått Guns adress hade vi därför ingen möjlighet att hitta dit. Vi blev felaktigt lovade av en riktigt otrevlig snubbe på Best Buy (borde snarare heta “Worst buy”) att internet skulle börja fungera inom en timma. Det stämde såklart inte och efter 1,5h gav vi upp. Vi letade då upp ett gratis wifi i köpcentrat där vi var, snyltade till oss koden och sökte upp adressen. (Det började aldrig fungera och efter en massa krångel följde Gun med och krävde tillbaka pengarna) Äntligen var vi på väg! 

 

Redan första kvällen var vi ute på äventyr alla tre. Vi tittade på den berömda Hollywood-skylten och gick och tittade på stjärnorna på Walk of Fame. Gatan var full av liv och utklädda människor till diverse kända filmfigurer eller artister. Man fick ta kort på dem om man gav dem någon dollar i dricks. Vi valde ut några roliga snubbar som klätt ut sig till Wolverine och Transformers och tog några roliga kort. Här fanns diverse roliga saker man kunde gå in och titta på om man ville som Madame Tussauds med olika kända människor och Ripleys Believe it or Not. Överallt fanns oskarsstatyetter med diverse fina utmärkelser som bästa man eller lärare (vilket Tomas självklart borde få) och olika T- shorts som det stod Hollywood på. Vi gick dock bara fram och tillbaka och såg på stjärnorna och alla häftiga neonskyltar eftersom vi var möra efter resan. 

 

Eftersom det var Memorial day när vi var där så var det superrea i olika affärer. Detta var ju tvunget att utnyttjas och därför så åkte vi till en gigantisk outlet för att shoppa. Tomas och jag hittade massa fina saker som behövdes efter våra månader i samma kläder dag ut och dag in. Det roliga var att priset låg ungefär på en tredjedel av vad de normalt sett kostar hemma. Vi åt på LAs mest kända hamburgerställe In and Out efter shoppingen och sedan bar det iväg till Coldstone för att äta glass. De blandar precis vilken glass du vill efter att du valt vad du vill ha i. Du kan välja allt ifrån äppelpaj till snickers. Så sjukt gott helt enkelt! 

 

Tomas hade en vän, Breanne, som han senast träffade för ca 15 år sedan i Dala-Järna som nu bor i LA och arbetar som massör hos rika människor. Vi åkte till hennes bostad i Santa Monica för att träffas. Här bodde hon med närhet till stranden vilket verkade hur härligt som helst. Men kostar det så smakar det. Hyran för rummet i ett litet radhus låg på 9000 kr och det var inte stort. Då delade hon med en annan tjej som betalade lika mycket. Så totalt 18 000kr per månad för 2 personer. 

Vi gick ut på restaurang och blev bjudna på världens godaste hamburgare (det godaste vi hittills smakat iaf) och tittade på den underbara stranden. Sedan åkte vi och åt ännu mer supergod glass på Yogurthland. Efteråt var vi så mätta att vi kunde spricka. Inte kommer man att gå ner i vikt i USA har vi snabbt kommit fram till, men gott är det!   

 

I nästa inlägg skall Tomas berätta om Universal Studios, vårt besök på Paramount studios och Dream Centre. Missa inte det! 

 

Efter en lång och tröttsam dag kom vi till sist fram till Cook Islands. Vi var tvungna att resa via Auckland eftersom det inte fanns något direktflyg mellan Fiji och Cook Islands vilket gjorde att vi med transfer kom fram först klockan 01.55 på natten. Väl på flygplatsen möttes vi av öns original Jake Numanga, eller Papa Jake som han kallas. Han spelar Ukulele för alla som kommer och välkomnar och vinkar av hela 17 plan i veckan trots sina 85 år på nacken. Det är inte illa! 

 

Dagen efter var det dags för vårat stora anti-bedbugs-klädkok. Vi kokade upp vatten i vattenkokare och i kastruller och försökte dränka de eventuella krypen i det heta vattnet. Det var sjukt tidsödande och vi var färdiga först efter fyra timmar. Jag var så varm så jag trodde jag skulle svettas ihjäl. Samtidigt var det så skönt efteråt att kunna slappna av igen. Nu får vi hoppas att alla skadedjur har dött inklusive deras ägg om vi råkat få med några. När vi kommer hem får vi helt enkelt tvätta allt innan vi ens tar in det genom dörren. I USA har vi ändå tänkt att slänga och köpa nytt. Tala om att man är trött på att använda samma kläder hela tiden! 

 

Vårt hostel Aremango guest house var supertrevligt och fräscht. Vi träffade en massa trevliga människor redan första kvällen som var ute och reste och de hade alla roliga reseberättelser att dela med sig av. Det funkade väldigt bra med rullstol här och jag klarade mig helt själv vilket var fantastiskt skönt. 

 

Vi bodde vid den allra bästa delen för sol och bad på den största ön Rarotonga. Det finns ytterligare flera öar men eftersom man är tvungen att betala ganska mycket extra för att ta sig till dem med flyg och de är ännu sandigare så stannade vi kvar på den största ön hela tiden. Det var väldigt vackert här och stranden vi bodde vid kallas Muri beach. Här kunde man sola, snorkla och bada i den härliga lagunen. Det enda negativa jag kan säga om stranden är att det är många hundar som springer lösa. Personligen gillar jag inte hundar så mycket och när en hund dessutom markerade sitt revir genom att kissa på min rullstol blev jag riktig arg. Alla hundar i min närhet fick efter det en sko i huvudet om de vägrade att flytta på sig. 

 

Vi bestämde oss att åka ut på s.k. Game fishing en av dagarna vilket är havsfiske där man (om man har tur) kan fånga riktigt stora fiskar. Vi blev upphämtade redan klockan 5:10 på morgonen för att ta oss ut vid soluppgången då fiskarna började nappa. Ganska snart fick en av våra medresenärer upp en tonfisk. Inte superstor, men ändå fin. Efter det var det min tur att få napp. Åh så tungt det var! Man skulle först dra spöt uppåt och bakåt och sedan när man böjde sig framåt skulle man veva in. Som tur väl var hade de en superbra magplatta som man fäste själva spöt emot. Det som var svårast utan riktiga mag- och ryggmuskler var att luta sig framåt och sedan uppåt samtidigt som man skulle veva in. Tomas satt bakom mig för att hjälpa mig upp igen efter att jag lutat mig framåt. Tillsammans fick också vi upp en fin tonfisk. Tyvärr var dessa två fiskarna de enda vi fiskade upp på hela fem timmar och besvikelsen var ett faktum. Jag hade förväntat mig att få mer fisk och stackars Tomas fick inte fiska upp en endaste liten firre. Vi fick iaf mycket mat ifrån den tonfisk vi fiskade upp och hela fyra dagar efteråt mumsade vi på otroligt god tonfisk och ris. 

 

Vi åkte också och besökte den lokala marknaden i deras största by Avarua. Vi trodde att vi skulle åka till en lokal marknad där det såldes frukt och grönsaker och blev besvikna när vi insåg att det var en turistfälla med dyra priser och få saker man ville ha. De bjöd dock på ett scenuppträdande med söta små dansare vilket var roligt att titta på och en tjej som sjöng riktigt bra. 

 

På söndagen besökte vi en kyrka i närheten. Här träffade vi Vanessa, en tjej från Nya Zealand som nu bodde och jobbade på Cook Island. Hon var supertrevlig och efter mötet åkte vi och badade ihop. Senare i veckan åkte vi ut med henne och såg på solnedgången på ett lyxigt hotell med uppträde och goda drinkar. Sista dagen innan vi skulle åka hem var vi hemma hos henne och åt supergod mat och tittade på den nya filmen Hans och Greta. Det är verkligen supergott att få träffa så fina människor runt jorden och Vanessa är verkligen någon man inte glömmer. 

 

Jag åkte till en mekaniker och fixade mitt extrahjul (freewheel) vilket gjorde att jag kunde åka ut och träna på morgonen. Det var härligt att få komma ut och röra på sig. På bakgatorna gick det både grisar, höns och hundar och man kunde också se hur de odlade bananer, apelsiner, avokado och meloner. 

Tomas gjorde också en vandring på ön vilket slutade med att jag fick plåstra om honom efter att han trampat i ett jordgetingbo och dessutom fått en stor gren rakt i pannan som gav honom ett litet sår och en bula. Stackaren, tur att han har en apotekarfru.  

 

Resten av veckan spenderade vi genom att slappa maximalt med läsning, sol och bad vilket var precis vad jag ville ha och behövde. När våra elva nätter var avverkade var vi båda sugna på nya äventyr i LA där vi skulle träffa Gun, vår brudtärna och en av mina allra bästa vänner, och uppleva det höga tempot i en stad på ca 10 miljoner pers. Missa inte det i vårt nästa inlägg! 

 

Vi kände som sagt att vi hade hittat en bra plats att softa på i Fiji. Stranden var tyvärr inte så skön utan bestod mest av koraller vilket gjorde att det var vasst för fötterna. Under vattnet var det dock fina koraller att snorkla i med många små fiskar. De hade även kanoter som vi fick låna vilket vi gjorde för att utforska det vattenbryt som var längre ut. Tomas åkte naturligtvis ut så långt med kanoten att han ramlade ur när en våg kom, till min förtjusning. 

Tambua sands hade även en fin pool som vi mestadels använde oss av när vi skulle bada då det var enklare och säkrare vid lågvatten. Tyvärr regnade det mycket när vi var här och det inte blev så mycket sol och bad som vi hoppats på. 

 

Eftersom hotellet låg ganska isolerat från både städer och ifrån konkurrerande resorter och restauranger fick vi äta här för det mesta. Tyvärr var maten ganska dyr och inte särskilt god. Det berodde på vem som stod i köket, och vi lärde oss att den yngre kocken lagade mycket godare mat än den äldre. Den äldre kocken lyckades både dränka stekt kyckling och grönsaker i oändliga mängder soja och overdosera en kycklingpasta med minst ett helt kar peppar. Personalen var i övrigt supergullig och i bakgrunden spelades nästan alltid kristen musik. Även på radion spelades många kristna låtar vilket var härligt. Tänk om man hade det så hemma!

 

En kväll hängde vi med två andra gäster i taxi till en annan restaurang för en buffé med show. Det var supertrevligt och vi fick välja på en mängd goda rätter och en riktigt fin efterrättsbuffé! Vi åt naturligtvis alldeles för mycket, men det var ju så gott! 

Showen var underhållande och en grupp med dansare och sångare visade upp sina förmågor. Dansen kan ofta vara energisk och utropen kraftfulla, vilket många barn som satt långt fram fick uppleva. Regelbundet ropade männen "Bula!" (som betyder hej) samtidigt som de tog några steg fram emot någon stackare och höll upp spjut, knivar eller andra skrämmande attiraljer medan de med iskall blick stirrade in i offrets ögon. De flesta skrattade chockat åt det, en liten tjej blev så rädd att hon såg helt förskräckt ut och slutade prata en lång stund efteråt. Vi satt som väl var lite för skyddat för att utsättas för deras attacker och skrattade gott åt de andra gästernas stundtals roade, stundtals förskräckta miner.

 

På söndagen gick vi till kyrkan där de firade mors dag och jag blev frambjuden att tala för församlingen vilket var väldigt roligt. Så nu har jag predikat utomlands på engelska också vilket självklart känns stort. Tyvärr var deras egna predikan på fijianska vilket gjorde det svårt att hänga med, men en del av lovsångerna var iaf på engelska. 

 

Samma morgon som vi skall åka ifrån Tambua Sands händer det som inte får hända. Jag går upp på toa runt klockan sex på morgonen och ser tre stycken små blodfyllda skalbaggar i sängen. Vi eller iaf jag, enligt synliga bett, har alltså blivit biten av bed bugs, eller väglöss som det så fint heter på svenska. Jag vet att jag fick bett redan första dagen, men jag trodde att det var myggbett då det inte var så många eller stora. Jag får panik. Tänk om vi nu får med oss dessa hemska djur i väskan!? Vi som hade packat upp alla kläder för första gången sen i januari och haft väskorna öppna under hela veckan! Vårt paradis förvandlades till ett skräckboende på bara några sekunder. 

 

Vi drar ut allt vi har och lägger det i solen tills eftermiddagen då vi skulle åka till Nadi. Väglössen skall dö över 50 grader och vi bad och hoppades på att de skulle vantrivas i solen och lämna våra kläder om de nu var där. Vi planerade också att lägga alla kläder i påsar och tvätta dem i kokande vatten när tillfälle gavs. Åh, så jobbigt allt blev. Min mardröm om att bli biten av bed bugs eller väglöss som det heter på svenska hade blivit sann. I huvudet utspelades ett skräckscenario att få med sig dessa djur hem. De kan ju i princip förstöra en hel lägenhet. Nej, det får helt enkelt inte ske! 

 

Vi solade liksom våra saker och kläder på förmiddagen och checkade sedan ut för att ta oss tillbaka till Nadi och hotellet Wailoaloa. Dagen därpå går vi upp tidigt för att hinna gå till polisen och hämta upp våra pengar. Vi får då reda på att Vere har lämnat en del av de pengar som hon lovat, men inte hela summan. Hon hade lovat oss och polisen att komma in med det senare vilket inte hade skett. Både hennes mobil var avstängd liksom hennes kollegors. Polisen trodde att hon troligtvis hade hon flytt ut på landet någonstans då det hela resulterat i att hela resebyrån hade blivit utslängd från flygplatsen. Nu kunde de inte längre lura folk iaf vilket kändes riktigt bra. Polisen berättade att de haft liknande problem för några år sedan men att de varit skonade från dem ett tag nu. Troligtvis hade de börjat igen utan polisens vetskap. 

 

Fiji var helt enkelt inte det jag hade förväntat mig och priserna för ett någorlunda bra boende var alldeles för högt. Inte ens den resorten som normalt kostade 460$,dvs ca 3000kr natten var särskilt imponerande jämfört med vad den kostade. Jag kommer inte åka hit igen och jag rekommenderar det inte till någon annan heller. Det finns massa andra sjukt fina öar att åka till där man får det man betalar för.   

 

Lite pengar fattigare än förväntat lämnade vi nu Fiji i hopp om att få en mycket trevligare vistelse på Cook Island. Så mycket värre än det här kunde det ju iaf inte bli. 

Som ni redan läst, inleddes vistelsen på Fiji med ett smärre fiasko, men efter 4-5 dagar hade vi hittat till en resort vid Korallkusten och kunde börja ta igen förlorad tid. 

Planen var att toksofta på Fiji, efter det höga tempot i Australien och Nya Zeeland. Att sova länge, slöa vid poolen, lösa korsord och inte göra något. Men så läste jag (redan andra dagen) rubriken på en broschyr: "Shark diving", och så var det kört med den planen. 

 

Vi bokade in det redan dagen efter, men man var tvungen att ha dykcert, så Lena kunde tyvärr inte följa med, något som hon verkligen ville!

Jag har snorklat med hajar en gång förut, i Malaysia, men då var det bara vitfenade revhajar, samma typ som jag såg vid barriärrevet i Australien i mars. Här på Fiji däremot har de inte mindre än åtta typer av hajar som regelbundet dyker upp, varav två av de tre farligaste typerna: tjurhaj och tigerhaj! 

Kicken var så total när jag tänkte på det att jag var faktiskt betydligt mer upprymd och nervös över detta än vad jag var före bungy och fallskärmshoppningen. Där vet man vad som ska hända, man har utrustning som är checkad och klar, det är spännande men närmast ofarligt. Men hur vet man att man kan lita på en oberäknelig haj när man är på 25 meters djup??? Kunde inte sluta prata om det, och stackars Lena ville bara att jag skulle sluta prata om det, hon ville verkligen med!

 

Dagen efter, halv sju, hämtades jag av taxin och vi åkte en timme till hamnen där dykfirman Aqua-Trek Beqa utgår ifrån. Medan jag käkade en rejäl frukost läste jag igenom kontraktet där man avsäger sig all rätt för mig och mina arvingar att stämma företaget i händelse av personskador eller död, en betryggande läsning. Jag skrev självklart på och fick tilldelad min dykutrustning, en ganska sliten sådan, bör tilläggas. Håliga och småtrasiga dykdräkter och en simfena med hål i hälen som jag genast bytte ut. 

 

 

Båtresan tog endast en kvart, en aning skrämmande med tanke på att man surfar och badar ganska nära vår dyksajt och vattnet är bokstavligen fullt av hajar!

Det guppade rejält och regnade nästan lika mycket. Vi var ca femton certifierade dykare på båten varav någon skulle filma, någon var hajinstruktör från Australien (!) och några fijier var hajmatare och värdar för hajdyket. Jag insåg att jag utan planering hamnat i en av världens absolut främsta hajdykningsfirmor när den australiensiska instruktören sa att hon bokat det här ett år i förväg och var här för att dyka flera dagar i rad. 

 

Jag kikade spänt ner i vattnet och det virvlade redan runt mängder av förväntansfulla och hungriga hajar. Blandningen av upprymdhet och nervositet var total. Innan man hoppar i brukar man alltid kolla utrustningen hos varandra, två och två, men här var det inte tal om det. Bara att hoppa i. Kändes lite galet eftersom jag tog dykcertet för tio år sedan och bara dykt vid två tillfällen sen dess. Till råga på allt skulle vi gå djupare än jag gjort förut och vattnet var fullt av haj! Absurt. 

 

 

Jag hoppade i och tappade mitt viktbälte. Jag insåg inte det från början, men när alla började försvinna under vattnet och jag inte tog mig ner, förstod jag att något var galet. Vi fixade in lite vikter i min flytväst och jag var redo att påbörja dyket på riktigt. Nu var alla andra nästan nere på botten och jag fick dyka ner med killen som hade hajmaten med sig...i en plastsäck! Gissa om vi var populära. Hundratals fiskar svärmade runt oss, flera småhajar och på botten väntade två stora tjurhajar på ca tre meter. Jag tog plats bredvid de andra dykarna bakom ett rep som markerade var vi som publik skulle hålla hus och skiljde oss från arenan, som de kallade den, där utfodringen skulle äga rum. Vad som hände sedan är svårt att beskriva. Det var närmast kaos. Dykarna förvarade fiskavfallet i stora lådor och öppnade för att plocka fram godbitar som de sedan matade hajarna med. Samtidigt virvlade hundratals hungriga men mindre fiskar och väntade på sin tur. Ibland kom det en extra stor haj och då aktade sig stimmen och lät störst gå först. Hur många hajar såg vi? Omöjligt att säga. De var överallt. Två eller tre av dem var riktigt stora tjurhajar, över tre meter, ett tjugotal var mellan en och två meter och resten (ett hundratal) var upp till en meter långa. Det var tjurhajar, vitfenade revhajar, gråa revhajar och nursesharks, vad det nu heter på svenska. Tigerhajen dök tyvärr aldrig upp, de är de största av dem som brukar dyka upp, de kan bli upp till 5-6 meter långa.

 

 

Efter tjugo minuter på botten steg vi upp till ytan för att återställa kvävebalansen i kroppen och förbereda det andra dyket. På vägen upp såg jag hur en av instruktörerna närmade sig en 2-3 meter lång haj bakifrån och klappade den på stjärtfenan! Galet coolt. 

 

Vi kom upp och serverades saft och kex i väntan på nästa dyk.

En japan på båten blev sjösjuk av vågorna och fick hoppa i vattnet för att slippa kräkas. När vi satt och pratade om upplevelsen fick jag veta att alla andra hade fått simma in i hajstimmen och ta på hajarna! Hur kunde jag ha missat det? Jag hade fått lite besvär med öronen, tryckutjämningen, och börjat bege mig uppåt lite i förväg, men detta var ju sjukt bittert! Jag upplyste instruktörerna och de lovade att fixa till det. Kaptenen på fartyget pekade på en av dykarna och sa: "your job this dive is to make sure he gets to pat a shark". 

 

Efter en timme på båten hoppade vi i igen och simmade ner till en annan arena på 18 meters djup. Alla tog plats bakom repet och instruktören vinkade fram mig. Där låg en 2 meter lång nurseshark och letade mat i en behållare. Instruktören gjorde tecken åt mig och jag kände på dess stjärtfena. Som grovkornigt sandpapper, hårt och stabilt men ändå mjukt på något sätt. Mer, pekade instruktören åt mig, så jag kände på dess mage och klappade den. Hela tiden fortsatte hajen leta i tunnan och verkade helt obrydd om situationen. Jag simmade tillbaks i extas och tog plats på "läktaren". 

 

 

Dykarna hade haft med sig ny säck med fiskdelar och lagt den i en kista på botten. Nu höll de fram stora fiskhuvuden åt tjurhajarna som åt ut händerna på dem. En mindre haj hade listat ut var förrådet fanns och försökte ta sig in i kistan, men hajmatsdykaren var inte sen att knuffa undan honom. Då hajen enträget fortsatte ta sig in slog dykaren till hajen med knytnäven! Han fistade en haj! Sjuk grej. Hela tiden satt vi på tre meters avstånd och beskådade spektaklet. En av de stora hajarna tog plötsligt sikte mot mig, den tittade mig i ögonen och simmade mot mig. Jag tittade tillbaks och den passerade mig så nära att jag kunde sträckt ut handen och tagit på den. Det hela var surrealistiskt. Här var vi på botten av havet, i deras hemmiljö och de lät oss mata dem, se på dem och t.o.m. ta på dem.

 

 

Fiskdelarna började tryta och de fijianska dykarna lyfte upp hela tunnan, en soptunna, fyra fem meter från marken och tömde den uppochner med hjälp av ett rep. Genast flög alla fiskarna in i det sjunkande fiskrenset och högg efter allt som fanns. Först de små och snart de stora, vilket skrämde iväg de mindre, men bara lite. De visste att de inte stod på matsedeln idag. Vi lämnade smulätandet åt slumpen och begav oss uppåt. Jag letade upp en av vikterna från bältet jag tidigare tappat och fick kämpa motströms för att få tag på det. Det var galet strömt!

 

 

Vi tog oss upp på båten och återvände hemåt, regnet hade upphört och havet lugnat ner sig. Hajarna var mätta, vi var oerhört belåtna och naturligtvis köpte jag dvd:n med det otroliga hajdyket. Det enda minuset var att detta skulle bli otroligt svårt att överträffa i framtiden...

Våra kära läsare. Jag antar att ni funderar över vad som hänt oss då vi inte skrivit på så länge. Det är bara så enkelt som att internet på Cook Island var svindyrt och därför valde vi att inte publicera något där. Nu hoppas vi på att kunna publicera många intressanta inlägg på kort tid. Trevlig läsning till er alla! 

Äntligen var det dags att åka till Fiji för att ta det lugnt. Min rygg hade fått sjukt mycket stryk av allt bilåkande och smärtan var nästintill olidlig. Nu var målet att softa maximalt efter allt tokigt och påfrestande i Nya Zealand. Vi hade tyvärr inte planerat mer än vår första hotellnatt i Nadi för att sedan där fundera ut vad skulle åka vidare till. Nadi är dit i princip alla flyg kommer, men de flesta åker vidare till sol och bad på någon mindre ö eller neråt till Korallkusten. 

 

När vi satt och väntade på taxin till hotellet kom det fram en mycket trevlig kvinna och började prata med oss. Hon frågade oss vart vi skulle och vi berättade att vi planerade att åka neråt Korallkusten. Hon berättade då att det varit ett stort oväder som förstört korallerna och fyllt stränderna med skräp, vilket gjorde att man inte kunde bada där. Det lät ju inte bra. Hmm, var skulle vi åka nu. Hon erbjöd oss sin hjälp att hitta ett annat boende eftersom hon jobbade på en liten turistbyrå en trappa upp. Vi sade att vi ville ha ett boende som funkade med rullstolen och som var nära stranden. Hon erbjöd oss ett backpackerställe på Mana Island. Maten ingick och dessutom hade man tillgång till den fina resortens strand och pool som låg intill. Det skulle funka bra med rullstolen, det fanns asfalt på flera ställen och marken var packat hårt utanför boendet enligt Vere som hon hette. Perfekt, ett ställe som inte var allt för dyrt som skulle funka! Hon visade fina bilder ifrån stranden och hur härligt det såg ut på ön och hjälpte oss också att boka båttaxi ut till ön. 

 

Vi åkte till vårt hotel Wailoaloa vilket var billigt och bra men det låg tyvärr allt för nära flygplatsen då man hörde varje start och landning. Det var dock ett perfekt ställe att bo på efter ankomst och innan avgång i Nadi eftersom Wailoaloa erbjöd gratis taxi till och från hotellet till flygplatsen. Vi åkte dit, sov, och åkte direkt vidare med taxi mot vårt resmål Mana Island. Vi fick vänta på stranden där vi skulle ta en taxi-båt tillsammans med andra backpackers.   

 

Båtturen var vacker och vi fick se många fina små öar. Det enda som oroade mig var att alla öar vi såg enbart var täckta av sand och lite palmer. Jag intalade mig själv att det troligtvis var en större ö vi skulle till och att den skulle vara bättre.  

 

Vi kom fram till vårt drömställe eller hur var det nu, mardrömställe kanske man skall kalla det. Överallt var det djup sand. Det packade underlaget Vere hade pratat om var som bortblåst och vårt fina backpackerställe var snarare ett gigantiskt skjul. Vid välkomstinformationen fick vi genast reda på att man absolut inte fick använda resortens strand (tvärtemot vad Vere hade sagt) Vi blev sedan efter en välkomstsång visade till vårt rum. En chock infann sig när vi förstod att vi just betalat sju nätter för att bo i ett rum med hål i taket, en säng som var gammal och äcklig och endast ett litet rostigt bord där vi kunde ställa våra saker. Inte blev det bättre när vi insåg att jag inte kunde duscha och att vattnet för övrigt bara fungerade lite då och då. Detta i kombination med dåliga rör gjorde att det konstant var stopp i toan. Maten, som i sig inte var någon höjdare, serverades i en matsal med djup sand och tröskeln ner från golvet i baracken till sanden var ca 40 cm vare sig man skulle äta eller gå ut utanför boendet.

Det här skulle inte gå insåg vi ganska snart och vi funderade på hur vi skulle göra. Tomas gick runt ön för att se hur det såg ut på den fina resorten och om det skulle fungera där. Det såg bättre ut och vi frågade hur mycket det skulle kosta. De berättade då att man kunde få ett specialpris om man bokade på nätet. Normalt kostade det 460$ per natt men om man bokade via nätet kunde man få det för 260$. Självklart trodde vi att de pratade om fijidollar som är värda runt 3,50kr, men när vi sedan på internet insåg att de pratade om amerikanska dollar såg vi ingen annan utväg än att ta oss ifrån ön. Vi bokade iaf ett billigt fyrstjärnigt hotell i Nadi som verkade najs med pool och frukost till natten efter. Nu var det bara att försöka att få tillbaka våra pengar. Vi letade efter ägaren till Mana backpackers som hostelet hette utan resultat och bestämde oss i stället för att ta ett kvällsdopp och försöka njuta i den mån vi kunde. 

 

På kvällen var det fixat med typisk dans ifrån Fiji och vi blev också bjudna på eldblåsning. Det var väldigt trevligt och vi pratade med många härliga backpackers. Det var väldigt mysig familjär stämning, och hade det inte varit för all sand och de sunkiga rummen hade det varit supertrevligt. Vi träffade även några andra svenska tjejer som även dom hade blivit lurade av Vere. Hon hade lovat dom aircondition och i stället bodde de i ett rum som hade både råttor och bed bugs. Usch!  

 

Dagen efter begav vi oss tillbaka till Nadi. Vi hade fått en del av pengarna tillbaka av Mana backpackers och skulle nu försöka få tillbaka vår andel av Vere som hade lurat oss. Något inuti mig sade att det skulle troligtvis bli väldigt svårt. Vi möttes av en annan kvinna som vi träffat på vägen dit vid namn Mary. Hon hade Veres nummer och ringde upp henne. Vere lovade henne att hon skulle komma till vårt hotell med pengarna på kvällen. Oj, skulle det gå så lätt tänkte vi, va skönt! 

Men till kvällen kom det ingen Vere och inte heller dagen därpå trots nya samtal både till Vere och Mary som nu hade stängt av sina telefoner. Vi bestämde oss därför att kontakta polisen. Även om vi inte skulle få några pengar tillbaka kändes det ju iaf viktigt att hon inte skulle kunna få lura fler turister efter oss. 

 

Managern till hotellet vi bodde på skjutsade oss till turistpolisen. Här var det två kvinnor som genast tog tag i ärendet. De visste vem Vere var och försökte få tag på henne. Till slut efter att ha ringt omvägar ifrån en väninna då Vere inte svarade på polisens nummer så fick vi tag på henne. Hon lovade då att ta med sig pengar samma kväll till polisen. Vi åkte tillbaka till vårat hotell och planerade att åka ner till Korallkusten som vi tänkt redan från början. Vi skulle hämta pengarna på vägen tillbaka för att inte tappa mer tid.

 

Vårt hotell som vi bodde på var för övrigt det sämsta fyrstjärniga hotellet jag någonsin bott på. Det hela var ett stort fuskbygge där i princip inget funkade och personalen visste inte vad de skulle göra. 

Poolen var inte användbar eftersom det växte massa alger i den. Duschen bredvid poolen var trasig. Bubbelpolen hade inget vattnet sig. Vi hade inget varmvatten i duschen. Vi hade en feting-TV men inga kanalen att titta på och utsikten var mot en grumlig å. Mestadels av personalen varken kunde eller ville göra det som de skulle. Kocken ville bara gå hem och fick panik på morgonen då vi var hela sex stycken samtidigt som ville ha frukost. Han brände vid våra mackor och att få in frukt, flingor, mjölk, ägg och juice tog närmare 40 minuter. Städerskan kom inte och städade innan vi frågade managern om man skulle få städat. Ja, man förstod helt enkelt varför det knappt var några som bodde på hotellet. Vi ville inte bo kvar heller, men var tvungna att fixa allt med polisen och orkade inte byta boende för bara en natt till.

 

Vi hittade ett hotell på Korallkusten som hette Tambua Sands. Här verkade det som om vi skulle kunna koppla av och ha det gott. Vi tog bussen ifrån Nadi söderut för att nå vårt mål. Väl framme kändes det hur skönt som helst. Äntligen hade vi hittat det vi ville. Det var lugnt och skönt och omgivningen var vacker. Vi fick en egen liten stuga längst med stranden och hade en underbar utsikt.