Out in the Outback

Australiens öken, the Outback, har jag alltid velat se. När vi planerade vår rutt var Australien ett måste, och för mig innebar det att jag äntligen skulle få se dess symbol Ayers rock i verkligheten, en barndomsdröm. 
Ayers rock, eller Uluru som aboriginerna kallade det innan de första européerna dök upp, ligger mitt i centrala Australien och är en 300 meter hög, röd klippa omgiven av ett flackt och sandigt ökenlandskap. Färgerna i öknen är fantastiska. Den röda sanden, gula gräset och de gröna träden täcks av en klarblå himmel med kritvita moln som alla förstärks av det starka solljuset i öknen. En dröm för en hobbyfotograf, en titel jag med 500 tagna bilder på mindre än 4 dygn anser mig ha förtjänat. 
 
Jag hade tre heldagar i öknen plus resdagar dit och tillbaks. Första dagen blev bara flyg, incheckning på Outback Pioneer resort och bokning av de tre följande dagarnas aktiviteter. Jag trodde kanske det skulle vara billigare, det stod att det ingick free shuttle, men det visade sig att gratisbussen bara cirkulerade runt de olika hotellen och campingarna. 60$ för buss de 20 minuterna till Ayers rock, 5$ för en liter vatten och 200$ för sista heldagen vid Kings Canyon bäddade för en rejält spräckt budget, men att skippa något av resmålen kändes absurt när man väl åkt ända hit, och att avstå vatten hade sannolikt varit lika med självmord. Efter att ha köpt 10-15 liter vatten (man skulle dricka minst en liter i timmen under alla vandringar) upplystes jag dock om att det fanns gratisvatten (inte gott vatten, visserligen, men gratis är ju gott...) att hämta i baren. Surt. 
 
Jag gick upp till utkikspunkten och såg Uluru på avstånd och solnedgången över Kata-tjuta, ett canyonlandskap som tillhör samma nationalpark som Uluru. Nästa morgon hämtades jag 05:45 för att åka till Ayers rock och se soluppgången. Det röda berget ändrar nämligen färg under soluppgången och går från grått till blodrött innan det stabiliserar sig i sin sandröda karaktär. 
 
Uluru på silverfat
Spektakulär solnedgång över Kata-tjuta
Uluru i början på soluppgången...
...och samma plats några minuter senare. 
 
Soluppgången är en populär aktivitet och därmed välbesökt. Kanske inte så konstigt med tanke på att det inte finns något annat att göra inom miltals omkrets. Det finns en uppsjö med aktiviteter att välja på, som alla kretsar kring utsikten över det välkända landmärket. Man kan t.ex. rida kamel vid solnedgången, åka ett varv runt klippan på en Harley Davidson eller flyga helikopter över den. Bara budgeten verkar begränsa antalet alternativ man kan välja mellan, och med tanke på att det här besöket för min del var ett av många många andra sevärdheter under sex månader var ingen av dessa aktiviteter aktuella. 
 
Efter soluppgången kördes jag till foten av berget och kunde till min besvikelse konstatera att klättringen var avstängd pga starka vindar, något som ändrades senare på dagen, till att vara avstängt pga värmen. Topptemperaturen under dagarna jag var där var 40 grader mitt på dagen och det var därför som vi bussades ut så tidigt. En vandring på en mil i 40 graders värme är inte helt hälsosamt om man inte är van, vilket de flesta besökare ju inte är...
 
Häftig bänk gjord av träd från området
Färgerna är förstärkta med en kamerainställning, men de är inte så långt från verkligheten 
Den flata ytan hade lossnat på vissa ställen och där kunde man se insidan av berget
Uluru från en annan vinkel
 
Det var väldigt häftigt att gå runt berget och se de många heliga platserna där aboriginerna målat på klippväggarna för att berätta sina historier över generationer. Hela området är väldigt pittoreskt och märkligt att se. Jag hade sällskap av en annan resenär från Tyskland och vi gick runt under 3-4 timmar och tog mängder av bilder samt fascinerades av både landskap, färger och historia. Aboriginernas mytologi kändes otroligt långsökt i vissa fall och sprickor i berget förklarades med den ena märkligare berättelsen än den andra. Flugorna skockades kring oss i sökandet efter vätskan i våra öron, näsor, munnar och ögon så de skulle kunna föröka sig. En fluga kan lägga 20.000 ägg, berättade vår chaufför innan han släppte av oss på morgonen. Vi viftade så vi hade kramp i armarna. Om man slutade vifta bort dem tog det en knapp sekund innan de var i ansiktet och irriterade igen. Vidrigt!
 
Flugornas herre
Klättringen var tyvärr avstängd pga värmen 
Min favoritbild från dagen
 
Dag två tog jag bussen till Kata-tjuta (även känt som the Olgas) kl 05:45 enligt traditionen och såg ännu en soluppgång för att sedan vandra den 7 km långa Valley of the Wind. Det blåser väldigt starkt i dalen och stundtals slapp jag faktiskt flugorna som istället liftade på min ryggsäck medan jag njöt av även detta storslagna landskap. Jag brukar se till att gå längre fram än alla andra i gruppen, dels för att få bilder utan turister i förgrunden, men också för att kunna se landskapet istället för skorna framför. Inte minst gäller det att vara helt ensam och röra sig mjukt och tyst om man ska få syn på någon fauna, vilket jag också belönades med. I en skuggig träddunge stod en känguru och åt gräs när jag överraskade den. Den lät mig komma förvånansvärt nära, ungefär tre meter, och jag tog bilder och filmade den när den åt och skuttade iväg. 
 
Soluppgång över Kata-tjuta
Höga bergväggar ramade in vindarnas dal
Kängurun lät mig fota och filma i nästan en minut innan den skuttade vidare
Vyn från dalens insida
 
Jag ville se ytterligare en del av Kata-tjuta, the Gorge, men det hanns inte med på min busstur. Tursamt nog mötte jag ett par fransmän som skulle dit och gärna tog mig med i deras supertuffa bil. De är ute på en 10 månader runt jorden. Det är så många av resenärerna här i Australien som gör mastodontresor, en del på flera år.
 
Audrey och Frederic utanför sitt vrålåk
 
Sista heldagen i öknen hade jag köpt en tour till Kings Canyon som ligger tre timmar från Uluru. Det innebar att avresan skedde redan kl 04.00.  Medan chauffören körde dit oss och de flesta av oss sov, såg vi vildhästar, vilda kameler och körde ihjäl en stackars känguru. Kamelerna hade importerats från Mellanöstern när européerna började befolka öknen och inför första världskriget krigen insåg att hästarna inte klarade av vattenbristen. Efter kriget beordrades kamelförarna att döda sina resdjur, något de vägrade. Istället släpptes dessa iväg i smyg, vilket förklarar existensen av vilda kameler i öknen. Hästarna hade på liknande sätt släppts ut i fritt tillstånd och spännande nog har de anpassat sig till det torra landskapet vilket innebär att de klarar sig utan vatten mycket längre än sina artfränder i Europa. 
 
Vi körde över en känguru på vägen till Kings Canyon. 2000$ i skador. 
 
Som sällskap till Kings Canyon hade jag italienarna Paolo och Daniele som jag mötte dagen innan på resorten. Vi hade otroligt kul under dagen och gick antingen före eller långt efter resten av gruppen och tog mängder av bilder med galna och ofta farliga poser vid kanten på canyonen. Efter en stigning på några hundra meter gick vi på platån och hade en fantastisk utsikt. Längre fram gick man ner i en ravin och där fanns en naturlig pool vi tog oss friheten att bada i även om vår guide menade att vi inte hann. 
The Garden of Eden hade man döpt ravinen till, det var lite Jurassic park att gå ner där och se all grönska och vattendraget trots att vi befann oss flera timmar in i den torraste öknen. Branta trappor ner och upp på andra sidan var väldigt häftigt att uppleva men närmast omöjligt att fånga på bild, som så mycket annat där verkligheten vida överträffar fotografierna. Vi hann även med att se en 70-80 cm lång sand iguana som ringlade fram som en orm fast på ben. Mycket fascinerande djur, tydligen är det världens näst största varan, näst efter komodo dragon som vi såg på zoo i Singapore i januari. Zoo räknas ju dock inte, det ska vara i vilt tillstånd om det ska gillas. 
 
Utsikten efter den första stigningen
Fantastiska klippformationer!
Daniele står på ravinens kant
Paolo hade ingen aning om hur farligt han stod
 
Frihet!
Varför gå runt när man kan klättra över?
En sand iguana
Notera hur den rör sig i sicksack
Här kunde man bada!
Tittar man noga ser man trappen vi gick nedför
Lite hoppsugen var jag allt...
Min favorit från canyonen
 
Höjdpunkten med dagen var friheten att få klättra och röra sig fritt på de otroliga formationerna. Både Uluru och Kata-tjuta var väldigt strikta i var man fick gå och inte av respekt för aboriginernas heliga kultplatser. Vissa delar av Uluru fick man inte ens fotografera. Därför följde man bara stigen runt berget, medan man här alltså kunde röra sig obehindrat och gå upp på de höjder man kände för. 
 
Kings Canyon avslutade min tid i outbacken och det återstod bara en natts sömn innan jag kunde flyga tillbaka till Sydney för att återförenas med min kära fru. 
 
Vad Lena gjorde under min ökenfärd får ni läsa om i nästa inlägg. 

Kommentarer
Postat av: Nurp

Snygga bilder! Synd att du inte fick gå upp på Uluru när du väl var där. Nu har du anledning till att åka tillbaka ;) Vansinnigt torrt det ser ut att vara. Hur kan djurens ens överleva? Regnar det någon gång där ute i öknen?

Svar: De kommer troligen stänga klättringen inom kort av respekt för aboriginerna, det är ju deras heliga plats. Synd att jag inte hann upp. Det regnar väldigt sällan men det finns vattenhål, ett par precis vid Uluru faktiskt. På nån bild kan du nog se svarta ränder längs bergväggen, det är vatten som runnit där.
Tomas & Lena Nordquist

2013-03-31 @ 23:07:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0