Tomas & Lenas jorden runt-blogg

Efter vårt korta besök i Hanoi flög vi alltså ner till Ho Chi Minh city för ett par dagars turistande. Paul och Timea, våra vänner från Can Tho, hade letat upp ett schysst hotell åt oss beläget i ett backpackerområde, vilket innebär många utlänningar och billiga priser. 

Ho Chi Minh city, som tidigare hette Saigon, är döpt efter Uncle Ho, som var Vietnams ledare och fadersfigur under många viktiga år, bl.a. före och under kriget. Staden är varm och fuktig, vilket kontrasterade mycket mot Hanois kyliga fukt, och därmed var de konstanta svettningarna åter ett faktum. 

 

Vi besökte The War Remnant Museum, som är ett minnesmärke över Vietnam-kriget (här kallat the american war). Här fanns kvarlämnade krigsfordon och vapen i en stor utställning på utsidan och mängder av foton, information och posters (några från Sverige) inomhus. 

 

Innan vi gått in kändes alla dessa fordon supercoola, men efter att ha läst och sett bilder från mängder av döda, skadade och missbildade människor till följd av bl.a. all giftgas (agent orange) som släpptes över landet, tappade de sin charm. 

Delar av museet var skrattretande i sin propaganda och partiskhet, t.ex. den del av utställningen där man fick se hur trevligt alla amerikanska krigsfångar hade haft det i lägren. Alla log och spelade kort, volleyboll, basket mm, de åt god mat och verkade närmast vara på semester, medan skyltar proklamerade hur generösa vietcongerna varit mot sina angripare. Samtidigt var många andra utställningar i museet mycket skakande i sina skildringar om krigets brutalitet - barn fick bära vapen och lära sig döda istället för att gå i skola, alla missbildningar som sagt och många hundratals bilder på offer. 

 

Ett annat intressant ställe vi besökte var Cu Chi tunnels, som är ett av de områden där vietcongerna grävde tunnlar under marken för att gömma sig undan amerikanarna och strida ifrån. När fienden släppte sina bomber och brände hela områden med hjälp av napalm satt de i säkert förvar flera meter under jorden. Här åt de, sov, lagade mat och födde barn. Under dagarna var de under jord och på nätterna gick de upp för att uträtta sina behov i floden, uppströms från amerikanarnas bas...

Tunnlarna hade tre olika nivåer, den första på tre meter, den andra på sex meter och den tredje nivån på 12 meters djup. Man räknar med att tunnlarnas totala längd var ca 200 km. 

 

Touren var guidad och vi fick lyssna till en av soldaterna från kriget, som stridit på amerikanarnas sida. Han var mycket fascinerad av sina fiender och visade upp hålen de grävt, fällor de byggt och berättade om hur de satt på huk i timtal i väntan på fienden, och om hur amerikanarna tog dit hundar för att lukta sig fram till vietcongernas tunnlar, hundar som åts upp av de hungriga vietnameserna, tills amerikanarna slutade ta dit dem. 

Vi fick prova av gå ner i öppningen till en av de ursprungliga tunnlarna. Den var verkligen smal!

 

 

 

De hade också återskapat en tunnel för oss turister, som var rymligare - man kunde tom gå på huk om man inte ville krypa på alla fyra. Trots dessa lyxiga förutsättningar rann svetten och några i gruppen fick klaustrofobiska symptom även om det fanns uppgångar med bara några tiotals meters avstånd från varandra. Det är bara att förundras över hur de klarade att krypa i totalt mörker med vapen i famn och kämpa så hårt utan vare sig riktig mat, vatten eller militära förutsättningar. 

 

Besöket i Ho Chi Minh innehöll inte mycket annat nämnvärt, vi hängde naturligtvis med våra goda vänner och såg även till att besöka en vietnamesisk frisörsalong. En herrklippning kostade 10kr, så jag lyxade till det med en äkta gammeldags barberarrakning och något så obskyrt som en öronvaxning, totalt hamnade min nota på 30kr. Stället var inte det fräschaste vi besökt, långt därifrån, och vi har ändå sett en del vid det här laget. Det var hår överallt, som de inte städade upp mellan kunderna, och vaxet som han letade upp i mina örongångar strök han ut på mina armar (!). You get what you pay for. 

 

 

Dagen efter reste vi tillbaks till Singapore, för att därifrån kunna flyga till Hongkong med vår jordenrunt-biljett. 

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Vistelsen i Ho Chi Minh var mycket bra. Men som vanligt skulle det krångla med flyget. Vi skulle åka med Tiger Airways till Singapore. Tomas hade ringt en månad innan för att kolla att det skulle fungera med rullstolen och att det inte skulle kosta extra. Han fick till svar att det inte var några problem. När vi nu kom till flygplatsen fick de plötsligt panik vid incheckningen. Alla samlades i en stor klunga och pekade åt mitt håll. Ut kom en i personalen och sade att vi inte kunde komma med planet. Vi hade inte ringt enligt dem (vilket man skulle göra fem dagar i förväg). När vi sedan sade att vi visst hade ringt, för en månad sedan, så påstod de att vi hade pratat med någon annan resebyrå eller liknande som inte hade koll.

 

Vi stod såklart på oss, (jag blir alltid arg när någon påstår att vi ljuger). Sedan sade de att jag var tvungen att betala 260$ extra för hjälpen av flyget!! Saken var bara den att biljetten för oss båda låg på 210$. Jag blev så fruktansvärt arg. När jag blir arg börjar jag såklart gråta. Efter att ha slagit våran bagagevagn så hårt att min hand gjorde ont gick jag in på toan och bad under frustration att “Gud nu får du fixa detta” annars vet jag inte vad jag tror längre. (Jag hade nämligen vaknat tidigt på morgonen och känt att jag behövde be för resan och nu krånglade det iaf) när jag sedan kom ut så löste sig det hela mirakulöst.

 

De 260$ behövdes inte betalas när vi kom fram och Gud räddade hela situationen. Tråkigt bara att det skall vara så krångligt hela tiden.