Fiaskogruvor, schamporeklam och katastrofmat

Efter en härlig vecka i Port Douglas påbörjade vi den långa färden söderut. Daniel och Stina skulle följa oss till Brisbane och vi skulle köra ända ner till Melbourne, dvs hela östkusten från norr till söder, under tre veckor. 
 
Vi fick några fina tips från vårt hostel och bestämde oss för att ta en omväg in i naturreservaten, istället för att följa kusten den första sträckan. Efter Cairns svängde vi alltså av mot Yungaburra och gav oss in på en kurvig, långsam men väldigt vacker väg med höga kullar, dalar och utsiktspunkter. 
 
Utsikten längs vägen var slående
 
Vi hade fått med oss en reklamtidning med tips på vad man skulle se och göra i området och en av de sakerna var kristallgrottorna, något som lät lovande men som märkligt nog inte nämnts av personalen på vårt hostel. Marknadsföringen var bombastisk och vi föll för den, varpå vi åkte en extra halvtimme till Atherton där den handikappsvänliga grottupplevelsen skulle finnas. Vi kom in i den mindre orten och började ana oråd när skyltarna ledde in mot centrum och inte ut mot något berg, men vi tänkte på Kiruna och fortsatta framåt. Värre blev det när vi leddes in i en butik med kristaller till salu och i änden en ingång gjord av nån skumliknande plast. Absurt nog bestämde vi oss för att ändå betala in oss eftersom vi åkt dit extra. Inträdet gick på 22,5 sura dollar var (!), 17,5 för Lena som fick pensionärspris. På köpet fick vi dock fantastiska hjälmar med lysen frampå och gav oss in. 
 
Det var en bisarr värld som väntade oss, äkta vackra stenar från hela världen inbyggda i en otroligt falsk grotta och vi kände oss alltmer lurade för varje steg. Längst in i labyrinten av skummad plast väntade den stora sevärdheten: världens största ametistgeod. I rummet där den fanns hade man byggt en fejkfontän som skulle bidra till mystiken, något den misslyckades fullständigt med. Geoden däremot, importerad från Uruguay, var mäktig och nästan tre meter hög!
Trots att ha sett the Empress of Uruguay, lämnade vi stället med bitter eftersmak och kände oss lurade för första gången sen vi kom till Australien. 
 
Stolta gruvarbetare med mäktiga hjälmar
Daniel och the Empress of Uruguay
Brutna män efter resans hittills största fiasko
 
Vi sov på ett mysigt backpackerhostel och fortsatte vår färd söderut med ett par lovande stopp inplanerade. Första etappen ledde till ett enormt träd, en strypfikus. Strypfikusar börjar växa uppepå andra träd och stänger in dem så de inte får solljus, varefter de ursprungliga träden förmultnar och lämnar en ihålig strypfikus kvar. Det är ett ganska vanligt fenomen här i Australien, men i detta fall hade trädet vält när det strypta trädet dött, och fallit på ett nytt träd som också togs över, med ett märkligt resultat. Vi gick runt det på en anpassad gångväg några meter upp i luften och beskådade det med förundran innan vi tog några bilder och fortsatte vår färd mot nästa etapp. 
 
Trädet var verkligen enormt stort
Här kan ni se en illustration över hur trädet vuxit fram
 
Milla Milla Falls, ett stort vattenfall, användes för en schamporeklam några år tidigare och vi hade rekommenderats att se det av vårt hostel. Vi blev inte besvikna, det var verkligen respektingivande, och trots regn och kyla (ja, faktiskt) så gav vi oss ner i vattnet och badade. Det var bra strömt i vattnet och att simma precis under det var ingen njutning, särskilt inte med huvudet ovanför ytan, det kan Daniel intyga. Vi tog naturligtvis några egna schamporeklamsbilder innan vi fortsatte färden. 
 
Lite längre hår, så hade bilden varit fulländad ;)
Stina hade perfekt längd på sitt hår, ska övertala min fru att låta mig spara ut. 
 
Målet för dagen var Townsville och vi brände på längs allt tråkigare vägar kantade av bananodlingar och sockerrör tills hungern satte in och vi stannade i en random ort, Tully. 
Efter att ha cruisat runt några minuter i det intetsägande centrumet stannade vi vid det enda matstället som var öppet: tropical diner. 
Det visade sig vara ett förödande val, den ena rätten var vidrigare än den andra och inte ens Daniel, som vanligtvis promotade sina egna val framför våra, kunde låtsas om att det var ätbart. Fish and chips innebar friterad frityrolja med lite gammal fisk och brända strips, sallad var inte att tänka på. 
 
Orten i sig verkar inte ha haft mer att erbjuda än så, vi såg ett par vykort som såldes vid disken och de hade slogans som "Tully, a pretty wet place" och bilder på en grå sockerfabrik eller gummistövlar. Tydligen innehar de rekordet i nederbörd här i Australien, med 7,9 meter under ett år. Vi skyndade oss därifrån med chockerande dålig eftersmak i munnen och fyra misshandlade magar. Pricken över i var skylten vi såg på vägen ut ur samhället: "Don't let depression ruin your life!"
 
Några mil senare svängde vi på impuls in vid en skylt som annonserade ett lovande vattenfall. Vägen var översvämmad och kändes lite otrevlig att köra över men vi tog mod till oss och körde över forsen ändå i hopp om att inte dras ner av strömmen. Det gick fint och vi upprepade bedriften längre fram, vilket ledde oss fram till en stig som ledde uppför berget där fallet var. Tyvärr var det inte anpassat och Lena stannade kvar i bilen medan vi andra trekkade uppåt. Uppe väntade en vacker utsikt och många skyltar om farliga strömmar och hala stenar. Jag och Daniel hoppade i ändå men såg till att undvika strömmarna och kunde njuta av ett svalt bad i den tropiska svettiga värmen som nu återigen var ett faktum.
 
Den översvämmade vägen vi korsade med hyrbilen
Vattenfallen var en imponerande syn
På väg tillbaks nedför berget korsade vi forsen
Vid en toalett i närheten av vattenfallen hade en liten besökare flyttat in
 
Dagen avslutades med vår ankomst till Townsville, där vi tog in på ännu ett hostel och laddade inför morgondagens äventyr, Magnetic Island. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0